Min man – men ändå ensam.
”Agnes, förklara nu vad som händer?” Granne Margareta Andersson stod i dörren med en kasse i handen och skakade obegripande på huvudet. ”Har du en man eller inte? Jag såg Sven igåres, han gick från din lägenhet! Och idag morgon mötte jag honom vid tunnelbanan med en blondin!”
Agnes suckade, lade ifrån sig tidningen och bad Margareta in i köket. Vattnet till teet började just koka.
”Sitt, kära du. Det är inte så enkelt. Ja, Sven är min man. Officiellt står det i äktenskapsboken sedan sju år tillbaka. Men vi bor var för sig. Var och en i sin egen lägenhet.”
”Var för sig?” Margareta sjönk ner på en stol, tydligt redo för en längre språkmiddag. ”Vilket slags äktenskap är det? Varför gifte du dig över huvud taget?”
Agnes ställde fram en tekopp, satte sig mittemot. Ute silregnade en oktoberskymning. Dropparna på fönstret såg ut som tårar. I precis sådant väder skrev de in sig hos Skatteverket för sju år sedan.
”Jag gifte mig av kärlek, naturligtvis. Trodde vi skulle leva som familjer gör. Barn, kolonistuga, gemensamma sysslor. Men nej.” Hon skrattade torrt. ”Efter ett halvår insåg jag att vi är olika som natt och dag. Han älskar festliga sammankomster, jag föredrar tystnad. Han lämnar kläder orörda, jag längtar efter ordning. Han kan låta bilen stå en vecka, jag tvättar dagligen.”
”Skilj er, då!” Margareta viftade avvärjande. ”Varför lida?”
”Här börjar det roliga. Vi kan inte skilta oss. Lägenheten är vår gemensamma bostadsrätt sedan förlovningen. Köptes för bådas besparingar. Om vi säljer och delar pengarna – vart ska vi ta vägen? Hyra? Vi är inte unga längre. Jag är fyrtiotre, han fyrtiofem. Var finner vi kronor till hyror?”
Margareta nickade tankfullt. Problemet var begripligt.
”Så vad planerar ni?”
”Nu ska du höra. Sven bor kvar där. Jag köpte en liten etta i Vällingby. Billig, men egen. Betalar bolån för stillheten. Han kommer hit om han tröttnar på tomheten hos sig. Vi pratar som gamla vänner. Sedan går han hem.”
”Kommer detta att fortsätta?” Margaretas nyfikenhet flackade över Agnes’ trötta men sinnliga ansikte.
”Jag vet ej. För nu duger det. På papper är vi man och hustru, inga frågor om dokument på jobbet. Men i verkligheten lever var och en sitt.”
När Margareta avlägsnat sig, satt Agnes länge vid fönstret och drämde kallsupen på tekannan. Regnet ökade, och i dånet hördes det förflutnas röster.
De möttes på kontoret. Sven var förrådschef, och hon ekonomiansvarig. Högvuxen, vänlig blick och vinnande leende. Agnes kände omedelbar förståelse för hans väsen.
”Agnes Lindqvist, skulle du äta lunch med mig?” Han vidrörde hennes skrivbord en minnesrik torsdag. ”Jag känner ett fint kafé i närheten.”
Hon gick med. Sedan kom ett andra möte, ett tredje. Sven var en fängslande samtalspartner, välbeläst och konstkunnig. De delade tankar om böcker, filmer, resor.
”Du känner honom så väl”, erkände han en månad senare. ”Du hör halva ordet och fattar.”
Agnes märkte samma trygghet. Fem år hade förflutit sedan hennes första äktenskap brutit samman, och hon fruktade att aldrig finna en själsfrände.
Sven var skild, barnlös. Bodde ensam i en trea av föräldrarnas arv.
”För rymligt för en ensam själ”, klagade han. ”Men sälja vågar jag inte. Det är ändå barndomshemmet.”
Sex månader senare friade han. Bröllopet firades anspråkslöst med närmaste släkt och vänner.
De första månaderna ihop flöt på kärleks stormar.
På kvällen när skymningen sänkte sig över staden och regnet övergått till en stilla fuktbädd på trottoarerna, insåg Ebba i tystnaden hos sin lilla lägenhet att hennes ensamma liv passade henne utmärkt, med tystnaden bara bruten av Misse mjuka spinnande i hennes knä.
