Att Gifta Sig med en Halv Människa. En Drömlik Berättelse
Tack för allt stöd, era tumhjärtan, era kommentarer, era prenumerationer, och ett SÄRSKILT STORT tack från mig och mina fem katter för era generösa Swish-bidrag. Dela gärna mina berättelser på sociala medier det gläder mig mer än ni anar.
Dottern kom hem sent från Sahlgrenska, där hon arbetade som sjuksköterska på akuten. Länge stod hon i duschen, sedan dök hon upp i köket insvept i sin badrock, med håret droppande mot det svala kaklet.
Det finns köttbullar och makaroner i stekpannan, viskade mamman lågt och sökte dotterns blick, försökte läsa av hennes oro. Är du trött, Ylva? Och varför är du så dyster idag?
Jag är inte hungrig, sa Ylva dystert och hällde sig te i sin älskade Moomin-mugg, Jag är redan ful nog, äter jag mer så kommer ingen vilja titta åt mitt håll.
Var har du fått det ifrån? utbrast mamman. Allt är där det ska vara, dina ögon är kloka och mjuka, näsa och mun är helt normala du får inte prata så om dig själv, hjärtat!
Alla mina vänner är gifta sedan länge. Jag är trettiotre och den enda jag verkar attrahera är killar som ingen annan vill ha, sa Ylva och sneglade längtansfullt ut genom fönstret, genom det magiskt violetta snöfallet. De jag själv gillar, de ser mig inte ens. Vad är det för fel på mig, mamma?
Du har bara inte mött din öde än, sa mamman. Ge det tid.
Men Ylva blev bara mer upprörd.
Mina ögon är små. Läpparna är tunna och kolla på näsan! Hade vi haft pengar hade jag gjort plastikoperation. Men vi är ju fattiga. Därför har jag bestämt mig för att gifta mig med någon skadad på sjukhuset finns det killar som blivit dumpade efter trauman. Det är väl det som återstår, när jag är så här gammal.
Men Ylva, vad säger du! Din pappa har knappt några ben att stå på. Jag hade hoppats att du skulle hitta någon frisk och stark som kunde hjälpa oss på kolonilotten. Hur ska vi annars klara oss? utbrast mamman och såg snabbt skuldmedveten ut. Inte för att jag tycker men varför vill du själv ha någon trasig?
Hon försökte styra bort samtalet. Sören, grannen, han har alltid tyckt om dig. Stark kille, ni skulle få fina barn… du borde tänka på honom istället.
Mamma, sluta nu. Sören byter jobb varannan vecka och dricker för mycket folköl. Vad skulle jag prata med honom om?
Du behöver inte prata. Jag säger bara åt honom att gräva jorden, sen får han mat. Han är snäll… kanske kan det fungera med er två?
Ylva puttade undan koppen och reste sig. Jag går och lägger mig. Jag trodde i alla fall att du såg mig som en människa och inte ett hopplöst fall.
Men lilla gumman… försökte mamman, men Ylva vek av in till sitt rum och stängde dörren med en bestämd gest.
Långsamt la sig Ylva på sängen. Drömmen snurrade igång. Hon tänkte på killen med ett ben, den som ingen hälsade på. Så ensam där på avdelning 4; han var knappt trettio och hade fått foten krossad i ett fallfärdigt rivningshus på Hisingen. Ingen räddade honom i tid, så benet gick förlorat.
Han såg alltid på Ylva med de där ljusa, nästan isblå ögonen. Första dagarna höll han henne i handen, klamrade sig fast som om hon vore det sista han hade kvar.
Med tiden slutade han möta hennes blick. Istället låg han och stirrade i taket medan snön yrde förbi gråa fönster, och Ylva kände en sorg så tung att allt blev suddigt.
Tror du jag kommer kunna gå igen? mumlade han utan att titta på henne.
Självklart klarar du det, du är ung och stark, svarade Ylva, och hennes röst lät övertygande, fast allt kändes mjukt och otydligt som om hon talade in i en kudde.
Alla säger det. Prova själv att gå med en protes, se hur kul det är. Han snäste och vände ryggen mot världen.
Varför gick du in i ruinen? Ylva blev plötsligt arg. Det är ju ditt eget fel!
Jag trodde jag såg något, muttrade han tyst, och efter det vände han sig alltid bort när hon kom.
Ibland drömde Ylva om hans frostiga ögon och den vänliga munnen, och istället för verkligheten rann mjuka dagrar längs väggen, och det var som om allt kunde bli annorlunda.
Du tycker synd om mig, va? frågade han plötsligt en dag. Det syns. Såna som jag kan man bara tycka synd om. Vi blir aldrig älskade!
Inte jag heller, sa Ylva och nästan snäste mot honom. Fast jag har alla armar och ben, är det som om jag ändå saknar något, ingen bryr sig ändå. Kanske vore det bättre om jag också saknade ett ben så någon brydde sig.
Då log han, för första gången. Du är tokig. Du är ju vacker. Jag ser på dig och är avundsjuk på den som får dig. Tror du mig?
Ylva kände något skifta. Det var som drömmarna där guldfisktar flyger bland granarna. Hon litade plötsligt på honom. Orden trillade ur henne:
Om jag valde dig, skulle du gifta dig med mig? Men du tiger, så då ljuger du! Jag fattar!
Ylva reste sig, låtsades vara arg, men hennes tårar svävade i luften som tvålbubblor.
Han hävde sig upp på armbågarna, försökte nästan springa ifatt henne fast han inte kunde. Ylva! Gifta dig med mig! Jag ska visa dig snart kommer ingen förstå vad jag förlorat. Jag ska bli hel igen, gå inte…
Ylva och Algot
Hon stannade till i korridoren, gråten fastnade i halsen, men nånting hemligt och sant la sig till rätta inom henne. Hon visste nu. Det spelar ingen roll om hennes näsa var brokig, eller hans ben saknades. De hade mötts, och orden mamman brukade säga Tiden kommer ringde i hennes öron.
Algot kastade sig in i rehabiliteringen. Han fick en vilja som lyste som norrsken. Han ville stå stadigt på jorden, för henne, och drömmen blev en gemensam morgon.
Han ville att Ylva aldrig mer skulle känna sig oönskad. Han älskade henne, behövde henne, ingen annan skulle kunna ersätta henne.
Har du blivit kär till slut, Ylva? frågade mamman försiktigt. Du strålar ju, och sa att du var ful…
Ylva snurrade genom vardagen som en humla över lupiner. Hon önskade mest av allt att Algot snart skulle kunna gå normalt med protesen.
De promenerade först bara ute på gården, men snart genom snödimmornas tysta gator i ett Göteborg där lyktstolpar lyste som brinnande runor.
Huset där jag föll är borta nu, visade Algot en kväll. Ser du det kala fältet?
Vad gjorde du egentligen där? Vad såg du?
Det är löjligt… men jag tyckte jag såg en övergiven liten hund där, svart med vita tassar. Jag ville ta hem den, det är svårt att leva ensam.
Titta, är det inte han som står därborta vid porten? frågade Ylva.
Den magra hunden kom närmare, drömlikt smygande längs trottoaren hela vägen hem till deras port…
Tänk vilken tur Ylva har, fnissade vännerna vid bröllopet. Så stilig make, yngre än hon, och dessutom egen lägenhet och ingen jobbig svärmor!
Ylvas mamma torkade tårarna när Algot började kalla henne för mamma. Han hade ingen släkt och kom från fosterhem. Men han var genomsnäll, ömsint och, viktigast av allt, han älskade hennes dotter och de älskade varann, låt dem få vara lyckliga.
Och odlingslotten fick klara sig, tänkte Ylvas mamma; världen är ändå konstig och full av det oväntade. Algot tog ändå tag i allt som behövdes, och det blev alltid rätt!
Ylva och Algot lever nu ihop med hunden Kurre (som nästan aldrig lämnar deras sida). Snart blir de fyra: Ylva och Algot väntar på sin dotter.
Man ska aldrig ge upp hoppet, annars kanske man missar att känna igen sitt halssmycke till lycka. Livet är så underskönt för att det är galet och omöjligt att förutsäga.
