Gift med en haltande man. En berättelse
Tack för all support, alla gilla-markeringar, varma kommentarer på mina texter och prenumerationeroch ett jättestort tack från mig och mina fem gosedjurskatter för alla swishgåvor! Dela gärna berättelser du tycker om på sociala medierdet värmer författarhjärtat minst lika mycket.
Dottern kom hem sent från sjukhuset där hon jobbade som sjuksköterska på akuten. Duschen tog en evighet, sen dök hon upp i köket invirad i morgonrock.
Det finns köttbullar och makaroner i stekpannan, sa mamma och glodde dottern i ansiktet som om hon letade efter svaret på världsproblemen. Är du trött, Ylva? Vad har hänt? Du ser hängig ut.
Jag tänker inte äta, så ful som jag redan är. Börjar jag trycka i mig mer nu kan jag lika gärna flytta ut i skogen och gömma mig för mänskligheten, mumlade Ylva dystert medan hon hällde upp lite te.
Men snälla nån, hur kan du säga så där? utbrast mamma förskräckt. Allt sitter där det ska, du har smarta ögon och en alldeles lagom näsa och normala läppar. Sluta racka ner på dig själv, Ylva!
Jaha, och varför har då alla mina kompisar varit gifta i hundra år, medan jag dansar ensam vidare? Det är alltid bara såna där hopplösa snubbar som gillar mig. Och de jag själv vill ha ser mig som luft. Vad är det för fel på mig, mamma? Ylva blängde med en ilsken min och väntade sig ett genialiskt svar.
Det är bara för att du inte mött rätt än, din tur kommer, försökte mamma. Men Ylva blev bara ännu surare.
Tur är på lagret, ja. Såna här pliriga småögon har jag, och läpparna syns knappt, och näsan är ju som en bergstoppsvy från Kebnekaise, titta bara! Hade vi pengar skulle jag göra om hela fejan, men vi är ju fattiga som kyrkråttor! Så nu har jag bestämt mig: jag gifter mig med någon halvskrot från akuten. Finns flera där på avdelningengrabbar som råkat ut för olyckor och blivit dumpade av sina flickvänner. Vad ska jag annars ta mig till? Jag är trettiotre, orkar inte vänta forever!
Akta dig, Ylva, du är ju knasig! Din pappa är ju halvt handikappad han med, och jag hade hoppats att åtminstone svärsonen skulle kunna hjälpa till att gräva upp lite potatis på landet ibland. Annars klarar vi oss inte, livet får gå ihop! sa mamma med ett uppgivet suckande. Men genast försökte hon släta över: Men alltså, du behöver väl inte nån invalid direkt? Se bara på grannens Puttebra kille, har alltid ögon för dig. Starka gener, friska barn får ni, och…
Men snälla, mamma, Putte? Han orkar ju knappt hålla sig nykter mellan två olika hotdogjobb, vad skulle vi prata om, odlingsjord och folköl? Ylva ryste.
Vadå prata? Jag säger bara till honom att gå ut och luckra landet, så är det klart! Eller att han handlar hem mjölk. Lite praktiskt sådär. Kämpa på, vet du! Menar bara att det kanske skulle funka, viskade mamma och såg oskyldigt hoppfull ut. Men Ylva sköt undan tekoppen, reste sig och blängde.
Nu tänker jag lägga mig. Mamma, du är ju för rolig. Jag trodde i alla fall du såg mig som en människa, men du verkar också tycka att jag är någon slags urban legende utan framtid…
Men älskling, vad säger du? Mamma försökte springa efter, men Ylva viftade bara trött och smällde igen dörren till sitt rum.
Sedan låg hon länge sömnlös. Tankarna snurrade kring den där killen de tagit in häromdagen, han hade fått ena benet av. Benet hamnade under en betongplatta i ett igenbommat hus. Huset skulle rivas, men han gick in ändåfråga mig inte varför. Det tog tid innan de fiskade ut honom, benet gick inte att rädda.
Ingen kom och hälsade på honom, och han var bara tjugoåtta eller nåt. I början, precis efter operationen, tog han Ylva i handen och tittade på henne som ett vilset rådjur. Sen när han fattade allvaret blev han butter och låg bara och glodde i taket. Ylva tyckte extra synd om honom, antagligen för att han var så ensam.
Tror du att jag kommer kunna gå igen? frågade han en dag medan han visade stort intresse för vänstra väggen.
Klart du kan, sa Ylva, så bestämt att ingen skulle våga säga emot. Allt läker, särskilt när man är ung!
Ja, det är lätt att säga tills man själv saknar ett ben. Då är det plötsligt inte så skoj, svarade killen surt och vände sig bort, som om allt var hennes fel.
Varför traskade du ens in där då? Då får du skylla dig själv! snäste Ylva tillbaka.
Tyckte jag såg något… mumlade han, och sedan dess vände han alltid ryggen till när Ylva kom.
Hon hade ändå hunnit granska honom. Ögonen var ljusa och kalla som en januarisjö. Dessutom var han riktigt trevlig att titta på. Det var synd om honom, det tyckte hon ärligt.
Tycker du synd om mig? frågade han en dag när han råkade möta hennes blick. Jag ser det på dig. Det är väl bara sånna som jag man kan tycka synd om numera. Vem skulle älska mig nu?
Vem älskar såna som jag då? Jag har armar och ben, men ingen bryr sig ändå om mig. Hade jag inget ben kanske någon skulle bry sig i alla fall, fräste Ylva, och plötsligt var hon så ledsen att hon ville dra täcket över huvudet och gömma sig för alltid.
Då log han, för första gången någonsin. Men du är ju galen, du är jättefin! Tror du jag skojar? Jag tittar på dig ibland och undrar vilken turkille som får dig. Det kan du lita på!
Ylva stirrade på honom utan att blinka, och konstigt nog trodde hon honom. Sen sa hon det där hon haft på tungan hela tiden:
Och om det blir du då, skulle du gifta dig med mig? Men du säger inget, då ljuger du, nu vet jag hur det är!
Ylva drog på sig offerkoftan och lommade mot dörren.
Men han satte sig snabbt upp på sängkanten, som om han kunde springa efter henne. När han kom på att det var en omöjlighet, ropade han:
Ylva, gifta dig med mig! Jag svär, snart kommer ingen ens märka att jag saknar ett ben. Jag ska träna mig tillbaka. Gå inte, Ylva!
Ylva stannade i korridoren ögonen tårfyllda, men också fylld av den där sången som slår i bröstet när något är på riktigt.
Det gjorde inget att hon hade sned näsa och smala läppar, eller att han haltade. De hade ju hittat varandra. Som mamma alltid sa: tiden kommer!
Erik så hette han tog sig an sin rehab med en energi värdig en skidluffare på väg till Vasaloppet. Han ville stå på egna ben (bokstavligen och bildligt) för Ylvas skull och deras framtid.
Han ville absolut att Ylva skulle känna sig älskad, aldrig ledsen, aldrig tro att hon var ensam. Han behövde henne. Bara henne.
Vad är det med dig, dotter lilla? Har du blivit kär på gamla dar? Du glittrar ju! fnissade mamma en dag i förbifarten.
Ylva behövde inte ens neka nuhon svävade på små moln, och hennes största längtan var att Erik snart skulle kunna promenera ordentligt på sin protes.
De tog långa, vinterkalla promenader, först på sjukhusgården och till sist ute bland julpyntade, frusna gator i Uppsala.
Här är platsen där huset störtade ihop på mig, visade Erik en dag. Och varför var du där? Du har aldrig berättat det.
Du kommer skratta, men det var en hundvalp därinne, en svart-vit liten stackare. Tänkte att han kommer frysa ihjäl, så jag skulle ta hem honom. Ville inte vara ensam längre, förstår du.
Men titta där borta! Någon mager byracka står och glor på oss.
Det är nog han, jublade Erik, och vovven travade efter dem till porten och stannade som om han hört hemma där hela livet.
Kan du fatta, vilken flax du har, sa Ylvas vänner på bröllopet. En stilig ung make, snäppet yngre, egen lägenhet, och ingen ilsken svärmor på köpet! Du borde köpa en trisslott!
Ylvas mamma fick torka en tår när Erik kallade henne för “mamma” för första gången. Han hade inte haft någon familj alls, växt upp på barnhem. Men han var en riktigt fin kille och viktigast: de älskade varann.
Kanske blir det inga storartade trädgårdsland på stugan i år, men det går att leva ändå. Erik tar i så det dundrar, och får saker att hända!
Nu bor Ylva, Erik och jycken Sixten ihop. Och snart är de fyra: Ylva och Erik väntar en liten dotter vilken dag som helst.
Så tappa aldrig hoppet, för då märker du aldrig när lyckan smyger sig på. Livet är som bäst när det är fullständigt kaotiskt och oplanerat.
