Tack snälla för all värme, alla hjärtan, fina kommentarer, prenumerationer och särskilt för Swish-donationerna från mig och mina fem lurviga katter. Dela gärna berättelser du gillar på sociala medier det gör en författare glad!
Min dotter kom hem sent från akuten på sjukhuset där hon är undersköterska. Hon stod länge i duschen innan hon kom ut i köket iklädd morgonrock.
Det står köttbullar och makaroner i stekpannan, sa jag och kikade på henne för att försöka lista ut hur hon mådde. Är du trött, Ingrid? Vad har hänt med humöret?
Jag äter inget, jag är ju redan ful, och börjar jag trycka i mig nu kommer väl ingen ens se åt mitt håll, svarade Ingrid dystert medan hon hällde upp te till sig.
Men, varför säger du så? utbrast jag. Allt sitter ju på plats, smarta blå ögon, näsa och läpparna ser helt normala ut. Sluta hacka på dig själv, Ingrid!
Säg det till nån annan, alla mina vänner är redan gifta. Jag duger bara för udda killar. De jag vill ha, tittar inte ens på mig. Vad är det för fel på mig, mamma? Frågade hon och såg uppfordrande på mig.
Du har bara inte mött rätt person än, tiden har inte varit rätt, försökte jag trösta. Men hon blev bara argare.
Just det, “ögon” har jag, men för små! Tunna läppar, och näsan, se själv! Hade vi pengar skulle jag fixa näsan, men vi har ju knappt råd med hyran. Så jag har tänkt att kanske får jag väl gifta mig med någon av de där killarna på avdelningen som blivit ensam efter olyckor deras flickvänner har stuckit. Vad har jag annars för val? Jag är trettiotre, det är ingen tid kvar att vänta!
Men vad säger du, Ingrid? Din pappa har ju problem med benen redan. Jag trodde åtminstone att en svärson skulle kunna hjälpa till på landet, det är ju guld värt! Hur ska vi annars klara oss? Sa jag, men ångrade mig direkt och lade snabbt till:
Men du, Ingrid, tänk inte så, vem bryr sig om pengar egentligen? Till och med grannpojken Erik han är trevlig, han har haft ett gott öga till dig länge. Stark är han också, och ni kommer säkert få fina barn ihop…
Men mamma, snälla! Din Erik kan ju inte hålla sig till ett enda jobb, dricker gör han också, och vad har vi gemensamt? suckade Ingrid.
Du behöver inte prata med honom om något egentligen, jag kan säga åt honom att vända landet eller gå till ICA. Han är vänlig, händig… ni kanske skulle testa ändå? föreslog jag lite försiktigt. Men Ingrid puttade bara ifrån sig temuggen och reste sig.
Jag går och lägger mig nu, mamma. Tänk att till och med du ser på mig så! Jag trodde åtminstone att du såg mig som någon, men nej, du tycker bara jag är ett missfoster
Men Ingrid då, det är klart jag inte tycker det! försökte jag men hon bara viftade bort mig, Nu räcker det, mamma!
Och så smällde hon dörren till sitt rum.
Hon låg länge vaken. Tankarna cirklade kring en kille de fått in nyligen, han var yngre än henne, runt trettio, snäll men gruvligt olycklig. Han hade blivit av med benet nere vid fotleden efter att ha blivit fastklämd i ett ruckel som skulle rivas. Ingen kom och hälsade på honom. Efter operationen höll han alltid hennes hand, tittade upp på henne som om hon var den enda i världen. Men efter några dagar försjönk han bara i tysthet och stirrade i taket. Kanske tyckte hon extra synd om honom just för att han var så ensam.
Tror du jag kommer kunna gå igen? frågade han henne för ett par dagar sen, utan att riktigt se på henne. Hon svarade bestämt:
Det är klart du kommer! Du är ung, kroppen fixar det!
Alla säger så. Pröva själv att leva utan ben, gnällde han plötsligt och vände ryggen mot henne.
Då skulle du väl inte ha gått in där från början, svarade Ingrid irriterat. Du har ju dig själv att skylla!
Jag tyckte jag såg något… svarade han bara kort. Och när hon kom in i salen sen, vände han alltid sig bort.
Hon granskade honom, noterade de ljusa, nästan isblå ögonen och det fina ansiktet. Så synd att just han råkade ut för detta.
Du tycker synd om mig, va? såg hon att han tänkte, Det syns. Såna som jag, man kan bara tycka synd om oss, ingen kan älska oss.
Såna som jag är inte heller omtyckta. Armar och ben har jag visserligen, men folk bryr sig ändå inte. Ibland önskar jag att jag saknade något, så någon i alla fall kunde känna med mig, muttrade Ingrid. Och tårarna brände bakom ögonlocken.
Men Viktor för så hette han log plötsligt för första gången, och sa:
Du är knäpp du. Ful? Har du sett dig själv i spegeln? Jag börjar bli orolig för den som du väljer, snacka om tur! Förstår du?
Ingrid tittade häpet på honom och konstigt nog trodde hon honom. Hon fick ur sig något som hon länge grubblat på:
Men om jag valde dig då? Skulle du vilja gifta dig med mig? Tystnad. Jaha, inget svar. Då ljuger du väl ändå, nu förstår jag!
Hon reste sig för att gå, sur och besviken.
Men Viktor satte sig upp på sängkanten, glömde för en stund att han inte kunde springa efter, och ropade:
Ingrid! Gift dig med mig! Jag lovar, jag ska kämpa. Snart kommer ingen att märka något med mitt ben. Snälla, gå inte!
Ingrid stannade till i korridoren, nära till gråt men ändå på något sätt lättad för första gången på länge. Det kändes bara självklart det här var HAN.
Det spelar ingen roll att hennes näsa är krokig, eller ögonen små, och att hans ben är borta. De har träffat varandra, och det är allt som betyder något.
Precis som mamma alltid sagt när tiden är inne, då händer det.
Viktor tog tag i rehaben med sådant driv. Han hade ett mål nu att kunna gå igen, att få gifta sig med Ingrid, resten av sitt liv. Han vill att hon ska slippa tvivla, slippa känna sig bortglömd. Han vill bara leva med henne, alltid.
Är du kär, lilla hjärtat? frågade jag en dag. Du blommar ju upp, trots att du säger att du är ful!
Hon sa inget emot, svävade bara fram på små moln. Allt hon önskade var att Viktor skulle tillvänja sig benprotesen och känna sig säker utomhus.
Så småningom började de spatsera tillsammans, först i sjukhusets lilla park, sedan bland snötäckta, juleljussprakande Stockholmsgator.
Huset där jag fastnade är rivet nu, här borta låg det, sa Viktor en gång.
Men varför gick du in där? Du har aldrig berättat vad du egentligen såg.
Du kommer tro att jag är knäpp, men det var en hemlös liten svartvit hundvalp. Jag ville ta hem honom. Ingen mår ju bra av att bo ensam, ville försöka ge honom värme.
Titta! sa Ingrid, Där borta står ju en mager gammal hund och kollar han ser för rädd ut för att ens komma fram.
Men det är nog faktiskt han, sa Viktor, och hunden sprang nästan fram till dem och följde med hela vägen hem.
Alltså, vilken tur Ingrid hade! Så snygg make, yngre än hon, och med egen lägenhet utan svärmor dessutom! skrattade hennes vänner på bröllopet.
Jag själv fällde en tår när Viktor började kalla mig mamma. Han är uppvuxen på barnhem, har ingen släkt alls. Men han är varm och älskvärd, och det viktigaste han och Ingrid älskar varandra. Lycka till dem!
Och vet du, skit samma med landet och potatislandet. Viktor ställer alltid upp, och han fixar allting!
De lever nu ihop alla tre Ingrid, Viktor och hunden Bosse som blivit en självklar familjemedlem. Men snart är de fyra för Ingrid och Viktor ska snart få en dotter
Man ska aldrig ge upp hoppet. Det är så lätt att missa lyckan om man tittar bort när den kommer. Livet är faktiskt allra vackrast när det inte går att förutse.
