Jag ger dig inte bort. En berättelse.
Styvfar var aldrig elak mot dem. Åtminstone fick de alltid mat, och han klagade aldrig på skolresultaten. Det var egentligen bara när Agnes kom hem senare än avtalat som han kunde börja skrika.
Jag lovade din mor att hålla ett öga på dig! röt han när Agnes osäkert försökte invända om att hon faktiskt var myndig. Och jag vet bäst vad du kan göra och inte! Vadå myndig… Du tror väl att bara för att du fixat studenten så gäller inga regler längre? Skaffa dig ett riktigt jobb innan du låtsas vara vuxen!
Lite senare, när han lugnat sig, kunde han prata sakligare.
Han kommer lämna dig, vad tror du? Jag har sett vilken kille som hämtar dig, dyr bil och söt i ansiktet. Vad ska han med någon vanlig Agnes till? Du kommer gråta, det kan jag lova.
Agnes trodde inte på styvfadern. Ja, Oskar var snygg och läste tredje året på universitetet, visserligen betalade han själv för det men det hade ju Agnes gärna också gjort om hon fått chansen. Hon hade inte klarat intagningsprovet, gillade inte gymnasiet, så hon delade ut reklam och jobbade extra med att gå med tidningar medan hon pluggade för nästa års prov. Det var så hon träffade Oskar hon gav honom en reklamfolder, han tog en, sen ännu en, och till slut sa han:
Ska vi göra så här: jag tar alla dina foldrar, om du följer med oss till caféet?
Agnes fattade inte vad som flög i henne, men hon följde med. Hon slängde inte foldrarna bara sådär, utan gömde dem i ryggsäcken och kastade dem i sopnedkastet på vägen hem.
På caféet presenterade Oskar henne för sina vänner, och bjöd på pizza och glass. Den lyxen brukade Agnes och syster bara få på födelsedagar pengar fanns inte till sådant, och styvfadern lät dem aldrig röra pensionen från morfar, sa att den skulle sparas för svårare tider.
Han hade egentligen bra lön, men hälften gick till bilen, som ständigt var trasig, hälften förlorade han på spel. Agnes klagade aldrig tack och lov hade han inte kastat ut henne och Linnea. Lägenheten var ju hans, de hade sålt den som var deras, när deras mamma blev sjuk. Visst ville Agnes också ha choklad, pizza och söt läsk ibland, men när hon fick något, gav hon alltid allt till Linnea. Till och med på caféet frågade hon Oskar om hon fick ta med en bit pizza till lillasystern? Han blev förvånad, och köpte istället en hel pizza och en stor schweizernöt åt henne att ta med.
Styvfadern oroade sig i onödan, tyckte Agnes. Oskar var verkligen snäll, och tillsammans med honom kände hon sig än mer otillräcklig, blev ännu mer ambitiös med pluggandet och fick till slut jobb som kassörska på Willys. Där tjänade hon ganska bra, köpte nya jeans, gick till riktig frisör ville att Oskar skulle vara stolt.
Så när han bjöd med henne till landet förstod Agnes på en gång vad som skulle hända, men hon var inte rädd hon var ju inte barn längre, och de älskade varandra. Hon oroade sig mest för att styvfadern inte skulle låta henne åka, men han själv började vara borta sent, ibland hela natten. Agnes visste var han tillbringade sina nätter hos sjuksköterskan Monica från området. Han hade spanat länge på henne, och hon var tveksam till att ta hand om en man med två döttrar. Hon hade själv varit gift och skild, men till slut gav hon ändå med sig efter hans snälla men tafatta inviter.
Mest gagnade det Agnes. Linnea grät när hon blev ensam om natten, men Agnes köpte choklad, chips och Fanta, och till sist nöjde sig Linnea med sin lott.
Att hon var gravid förstod Agnes sent, hade alltid haft oregelbundna cykler och hade ingen koll, ingen hade lärt henne. Det var kollegan Veronica Särström som i förbigående skämtade:
Du strålar och har blivit så rund inte gravid va?
De skrattade, men senare köpte Agnes ett test. När hon såg två streck trodde hon först att det var omöjligt.
Oskar blev inte glad. Han sa att det var helt fel tid och gav Agnes tusen kronor med tillsägelse att gå till läkaren. Hon grät hela natten, och gick men det visade sig vara för sent, sexton veckor. Alltså hade det skett på landet, fast hon trott att man inte kunde bli gravid första gången.
Hon lyckades dölja det för styvfadern ett tag, men magen växte snabbt. Till slut måste hon berätta.
Vilket skrik det blev!
Var är din kille? Ska han gifta sig med dig?
Agnes tittade ner. Oskar hade hon inte sett på en månad, sedan han fattat att barnet måste vara kvar.
Jaha, suckade styvfadern. Jag sa ju det…
Han sa inget direkt hade nog talat med Monica.
Eftersom det blev så här föd barnet. Men du får lämna det på BB direkt, jag har inte plats för fler munnar. Förresten jag ska gifta mig, Agnes. Monica väntar barn, tvillingar. Förstår du, tre spädbarn i samma hem det går inte.
Bor hon här, då? undrade Agnes.
Var annars? Hon är min fru nu.
Hon trodde att han skämtade men han menade allvar. Varje dag talade han om det och hotade att kasta ut både Agnes och Linnea om någon bebis dök upp. Agnes insåg att det egentligen var Monicas ord han brukade upprepa. Men det förändrade inget hon kunde inte lämna bort sitt barn.
Oroa dig inte, sade Monica. Såna bebisar blir snabbt adopterade, och kommer få all kärlek.
Agnes grät, ringde Oskar, försökte komma på var hon, Linnea och ett spädbarn skulle kunna bo, men hittade ingen lösning. Då, en dag, när hon stod i kassan, nickade Veronica mot ett par:
De går alltid klädda i svart, trots att det är så många år sedan… Vissa väljer sorg framför hopp de borde skaffa ett barn till, eller adoptera.
Agnes såg ofta det paret tillsammans och ibland var för sig. Vänliga ansikten, lite sorgsna, men hon visste inget om dem.
De tappade sin dotter i den där hemska bussolyckan minns du, turen till Göteborg? Föraren somnade, flickan dog. Han är läkare och hon är engelsklärare. Jag bodde grannar med dem när jag var gift. Alla kom förbi då, lämnade små änglar till dem. Dottern hade köpt en sån figur på utflykten, höll den i handen när hon dog. Man hade svårt att ta ut den. Efteråt kom folk med fler och fler änglar… Man trodde att det skulle bli värre, men det hjälpte henne.
Agnes hade sett i någon film hur en kvinna gav sitt barn till ett par som inte kunde få egna. Det var klart att det här paret egentligen kunde, men hon tänkte ändå ständigt på dem. Nu var Agnes i åttonde månaden och arbetade fortfarande ville inte förlora jobbet och just då kom de till hennes kassa. Mannen frågade:
Du, borde du inte vara mammaledig? Snart föder du väl barnet här!
Agnes sa inget, men ryggen värkte, halsbrännan slet och benen var svullna. Ingen frågade någonsin hur hon mådde, bara distriktssköterskan gnällde, men det räknades liksom inte. Just omtanken från mannen gjorde henne så rörd att hennes ögon fylldes av tårar, vilket hände ofta nuförtiden.
Sen, några dagar senare, mötte hon mannen på väg hem. Han såg att hon bar tungt, frågade om han fick hjälpa till. Agnes kände sig obekväm men också glad, tänkte att han var en god människa.
Ängeln hon såg den i skyltfönstret på ICA, rean till midsommar, ingen köpte såna. Hon köpte den impulsivt, frågade Veronica om adressen, och gick.
När hon ringde på blev hon rädd tänk om det var olämpligt, det var ju år sedan tragedin. Men kvinnan i huset kände igen henne direkt, höjde överraskat på ögonbrynen när Agnes gav henne figuren skamset, med huvudet nedböjt.
Men inget av det hon fruktat hände. Kvinnan log, tog emot figuren och sade:
Kom in. Vill du ha te?
Vid tebordet berättade hon sin historia, och från hennes egna läppar lät den bara ännu hårdare.
Varför fick ni inga fler barn? viskade Agnes.
Jag fick svår förlossning. Blev opererad, kan inte få fler.
Agnes kände skam vad hade hon för rätt att fråga? Ville egentligen fråga om adoption, men fick inte fram orden.
Vi tänkte adoptera, sade kvinnan plötsligt. Vi gick utbildningen, men i sista stund klarade jag det inte. Bad min dotter om ett tecken, men ingenting hände.
Just då hördes klirret av glas som om något föll och gick sönder. Kvinnan stelnade, Agnes såg mot rummet trodde ingen mer var hemma.
De gick båda till vardagsrummet. Agnes väntade någon sorts sorgkrypt mörkt, fullt av ljus och fotografier. Men det fanns bara ett foto, ljust rum och änglar överallt. En låg på golvet, krossad. Kvinnan lyfte bitarna, stirrade, sade:
Det är just den figuren. Hennes.
Agnes kinder blev glödande. Var det ett tecken?
Hon födde dottern planerat. Vid det laget hade Monica redan bott där länge, också fött tvillingarna för tidigt. De legat på sjukhuset, men nu skulle de snart hem, och två vita spjälsängar hade köpts, fina med kokosmadrasser. Ingen köpte nåt till Agnes barn hon skulle lämna det på BB. Linnea frågade bara på kvällarna:
Kan du inte gömma henne? Så att dom inte vet att det är din flicka. Jag kan hjälpa dig.
Vid de orden kunde Agnes knappt hålla tårarna inne, men för systern höll hon sig samlad.
Hon skrev en lapp i förväg att hon inte kunde behålla sitt barn, att flickan var frisk och att de skulle kunna vara trygga. Hon påminde om tecknet den brutna ängeln. I kuvertet la hon alla sparade pengar från pensionen. Det skulle räcka; de var ju goda människor.
Hon skrevs ut på morgonen, men att lämna barnet mitt på dagen skrämde henne. Hon tillbringade hela dagen på Frölunda Torg, även om det var jobbigt huvudet snurrade, benen tunga men viktigast var flickans trygghet.
När centret stängde satt hon på bänken en timme till, det var sommar, varmt. Först när mörkret kom gick hon till trapphuset, gled in när en man med labrador gick ut.
Dottern var i bärselen, som Agnes köpt för egna pengar och bett Veronica ha med vid hemkomst. Hon lade bärselen noggrant så att ingen skulle råka på den vid dörren, stoppade in kuvertet under filten. Hon skulle just ringa på och springa när dörren öppnades. Där stod mannen pappa till den döda flickan.
Vad håller du på med här?
Agnes ryckte till av panik.
Han fick syn på bärselen.
Vad är det där?
Tårarna kom av sig själva. Agnes berättade allt om Oskar som dragit, om styvfadern som stått ut med henne och Linnea i sju år och nu skulle ha tvillingar, om Monica, som sagt att Agnes måste skriva på papper att hon avstått barnet.
Han lyssnade, och sade till slut:
Galina sover redan, vill inte väcka henne. Vi pratar imorgon. Kom, jag bäddar i vardagsrummet.
Att sova i rummet med dussintals änglar var märkligt, men Agnes somnade med dottern tryckt mot bröstet.
Hon vaknade av tomhet dottern var borta. Då insåg hon: hon skulle aldrig kunna leva utan sitt barn. Hon ville bara springa och söka efter henne…
Hon flög upp, men innan hon hann ut kom Galina in. Hon höll flickan i famnen.
Här, sade hon och log. Dags för mat, jag vaggade henne, ville låta dig sova, men det varade inte länge.
Agnes vågade inte se på Galina medan hon ammade. Vad hade maken sagt? Om de redan bestämt sig att adoptera? Hur skulle hon kunna säga att hon ångrat sig?
Hur gammal är din syster? frågade Galina plötsligt.
Tolv, sade Agnes förvånat.
Tror du att hon vill flytta in här med dig?
Agnes stirrade häpet på Galina.
Va?
Sasha berättade allt. Att ni inte har någonstans att bo, att styvfadern vill kasta ut dig. Jag tänkte att om Linnea stannar där kommer hon bli någon slags hushållerska åt dem. Låt henne bo här också.
Vad menar du med också? stammade Agnes.
Galina nickade mot den ihoplimmade ängeln vid fotot konstig nu, men tydlig.
Jag tror det var ett tecken. Vi ska hjälpa dig, sade hon enkelt. Vi har gott om plats, flytta hit. Jag hjälper dig med flickan. Och dina dumheter får du ge upp. Man får inte skilja mor och barn.
Agnes blev så lättad och rörd att hennes kinder åter blev röda av skam, men också av lycka.
Så, vill du?
Agnes nickade, gömde ansiktet i dotterns filt så att Galina inte skulle se hennes tårar…
