Kan ni ge oss nycklarna till stugan, vi bor där under helgen?
Vännerna släpptes in utan att tänka på konsekvenserna.
Min mamma blev sjuk så jag och min fru, Annika, stannade hemma över nyår. Vi firade lugnt, bara vi två. Våra vänner, Klara och Mattias, blev lite besvikna över att vi inte höll vårt löfte om att åka gemensamt till stugan i Småland, men ingen kunde ju ana att min mamma skulle bli sängliggande just under helgen.
Annika kände sig ändå lite skyldig. Därför, när Klara ringde den andra januari och beklagade sig över att de fick fira nyår i en trång lägenhet med Mattias mamma, stack det till i samvetet igen.
Du förstår inte, suckade Klara, Mattias mamma kom hit den trettioförsta, påstod att hennes element slutat fungera nu ska hon bo här tills kommunen fixar det! Jag klarar inte mer! Jag skiljer mig snart!
Jag förstår dig, Klara. Min mamma tar sjukdomen hårt också, svarade Annika. Skulle jag kunna hjälpa dig på något sätt så gjorde jag det gärna.
Vet du vad, Annika Du kan faktiskt hjälpa.
Hur då?
Låt oss låna nycklarna till stugan jag och Mattias skulle kunna fly era till helgen, lämna svärmor här. Hon får snurra i sitt eget huvud medan vi får lite lugn och ro.
Annika tvekade. Hon kände ju med Klara, men jag visste inte hur jag skulle reagera. Stugan ägdes ju egentligen av mig, även om vi såg den som vårt gemensamma sommarhus.
Jag vet inte, Klara Jag måste fråga min man först.
Självklart, jag förstår dig! Vi lovar att vara varsamma.
Men vägarna är säkert helt igensnöade Vi har inte fått bort snön. Inga plogbilar på beställning, påpekade Annika.
Ingen fara, vi har fyrhjulsdrift, svarade Klara.
Och pannan har vi inte kollat på länge. Ni borde egentligen åka ut först och titta
Vi är vuxna, Annika. Mattias har jobbat med pannor i flera år. Vi lagar om något går sönder. Vi är inga sabotagepersoner, jag lovar.
Klara lät så övertygande att Annika nästan gav med sig. Hon lovade att återkomma.
Annika pratade med mig när hon lagt på:
Tror du det är smart?
Jag vet faktiskt inte, men vi har varit vänner länge. Om min mamma varit frisk hade vi ju åkt med Men nu kan vi inte köra ner själva, mamma kan inte vara ensam.
Det är ju för deras skull vi ger nycklarna, sa Annika.
Vi kom överens: vi lånar ut nycklarna men får de lösa problemen själva.
Klara blev överlycklig.
Tack, älskade vän! Jag ringer då och då och rapporterar! sa hon innan de gav sig iväg.
Resan till stugan tog drygt tre timmar; den ligger vackert, långt från Stockholm. Tyvärr hade vi haft rätt snön låg tung under högtiderna och vägen var svårframkomlig även med SUV. Klara och Mattias fastnade och tvingades ringa oss.
Vad ska vi göra? undrade de.
Åk tillbaka tredje januari är ju röd dag; ingen kommer och plogar nu.
Glöm det, vi har åkt så långt! Du sa att Erik, er granne, har traktor i byn?
Ja, han brukar ploga.
Ring Erik, han hjälper oss säkert.
Jag skickar numret, svarade Annika.
En halvtimme senare ringde Klara igen.
Han svarade inte! Kan du be din man ringa? Han svarar säkert bara på kända nummer!
Till slut ringde jag traktorföraren han lovade komma inom en timma.
Klara ringde oavbrutet och frågade om tiden; stämningen blev spänd. Annika och jag stängde telefonerna för att få vila.
Nästa morgon bläddrade vi igenom missade samtal, det fanns massor.
Undrar vad som hänt? sa Annika och började ringa upp.
Klara svarade trött:
Hallå? Var har ni varit?
Vi sov, svarade Annika.
Vi höll på att brinna upp i bastun, röklukt överallt!
Herregud
Vem har gjort bastun, egentligen?
Vad var fel?
Ni kunde ha sagt att det var en spärr på skorstenen. Tur Mattias är smart, annars hade vi rökfyllt hela stugan.
Förlåt, jag trodde aldrig ni skulle basta dag ett Egentligen
Vadå? Här är vi, vi använder det som finns. Bastun är väl med i priset? Vi letade oss igenom all snö.
Basta på, bara ni är försiktiga, sa Annika.
Vi hittade ingen grill
Den gamla gick sönder.
Varför sa ni inget? Hur ska vi grilla korv nu? Klara lät missnöjd.
Ingen aning, Klara. Nu får ni lösa det själva bara ni inte bränner ner stugan.
Annika la på. Hon gillade inte alls väninnans ton.
Jag frågade:
Och problem igen?
Ja.
Annika förklarade vad som hänt.
Mattias vet ju var spärren sitter var där med mig i somras. Då kan de inte klaga. Grillen är deras problem vill de ha plockmat får de köpa grill i byn. Det finns engångsgrillar att köpa där.
Det var precis vad Annika förmedlade till Klara när hon ringde igen.
Jag förstår. Vi åker till byn, vägen är ju fin nu tack vare oss.
Efter det slutade Klara ringa. Hon hade väl förstått att Annika var trött och inte ville sköta deras semester.
De har varit tysta länge, undrar hur de har det? sa jag dagen efter.
Klara svarade på sms: Allt är bra.
Vi bestämde oss för att låta dem vara och glömma huset några dagar.
Mot slutet av lovet blev mamma bättre och Annika föreslog:
Kan du åka och hämta nycklarna du kan kolla stugan också.
Gör jag, jag åker nu på morgonen.
Jag åkte ut till stugan. När jag kom hem var jag på dåligt humör och ville inte prata om det.
Saken blev klar när Klara ringde Annika och bjöd över henne på fika. Hon bodde på grannvägen.
Har svärmor försvunnit? frågade Annika.
Ja. Hon flyttade ut när värmen kom igång.
Jag kommer om en timme!
Annika sa inget till mig. Hon ville veta varför jag kom hem så sur.
Klara gick rakt på sak:
Här, ta den. Jag har räknat ut allt, sa hon och räckte över ett papper.
Vad är det?
Utgifter för stugan traktorhjälp, eldriven snöslunga, grill, kol, tändvätska, grillgaller, tre glödlampor och eteroljor till bastu. Allt vi köpte till er.
Varför visar du mig det?
Ni får behålla det. Använd det ni!
Annika såg undrande ut.
Jag och Mattias tycker att ni kan dela kostnaden med oss!
Menar du allvar nu? sa Annika.
Ja! Hade ni haft grill hade vi inte behövt köpa. Elektrisk snöslunga ni hade ingen riktigt bra. Om traktorn plogat i tid hade vi inte behövt vänta och tanka så mycket! Och så var det ingen schampo i bastun jag köpte det.
Klara, nu hetsar du upp dig. För det första är vi ingen hotellverksamhet ingen duschmössa och schampo ingår. Ni köpte slunga och grill själva ta dem hem om ni vill. Samma gäller oljor, kol och galler. Att jag ska betala för snöplogning känns märkligt, ni åkte hit på eget initiativ.
Men ni kommer också nyttja vägen
När vi väl åker är snön ett nytt problem. Vägarna plogas gratis hos oss; på helger är det svårare bara, därför fick ni betala. Glödlampor ersätter jag trettiofem kronor för dem tackar jag!
Annika swishade trettiofem kronor till Klara. Sedan gick hon därifrån.
Hon svarade inte sedan på samtal eller sms, och för att bli kvitt allt, åkte vi tillsammans ut till stugan och skickade vännernas prylar tillbaka med bud.
Mamma var frisk igen och vi kunde åka till stugan när vi ville, medan Klara och Mattias förlorade privilegiet. Efter händelsen tog vänskapen slut. Vi litade aldrig mer på dem och delade inte längre med oss av vårt landställe till deras stora förvåning och frustration.
Vi försökte bara hjälpa och vad fick vi? Otacksamhet! sa Klara till Mattias när hon försökte få tag på Annika igen. Hon behövde inte snöslungan, men den kunde bara lämnas åter med kvitto och det hade blivit kvar på stugan.
