**Dagbok**
*Idag är jag så rädd. Hela mitt hjärta darrar. Varför kom hon tillbaka? Hon borde ha stannat borta för alltid.*
“Snälla, ge mig min son tillbaka. Jag ger dig allt du vill ha,” viskade Linnea med sista slagen av sina krafter.
“Sluta oroa dig. Din pappa är bara fyrtiotre. Tror du han kommer sörja din mamma för evigt? Glöm det. Enligt statistiken finns det fler ensamma kvinnor än män. Snart kommer någon kvinna ta hand om honom. Så kom nu, vi åker till Stockholm. Låt din pappa bygga ett nytt liv. Eller vill du att han ska vara ensam resten av sina dagar?”
De bodde i en liten stad utanför Stockholm. När flickorna gick i tionde klass blev Linneas mamma påkörd av en bil. Både hon och pappa led av sorgen. Linnea tog över hushållssysslorna men lyckades ändå få höga betyg på högskoleprovet.
Elin drömde hela tiden om att flytta från den lilla staden till Stockholm och övertalade Linnea att följa med.
“Pappa mår fortfarande dåligt. Han har inte accepterat mammas död. Och om jag också lämnar honom? Nej, jag stannar,” vägrade Linnea.
“Lugn, din pappa klarar sig. Han är bara fyrtiotre. Tror du han kommer sörja för evigt? Snart hittar han någon ny. Så kom nu, vi åker till Stockholm. Eller vill du att han ska vara ensam hela livet?”
Elins hårda ord skar som kniv i Linneas hjärta. Men det fanns sanning i dem. Så Linnea pratade ändå med pappa.
“Åk, mitt barn. Oroa dig inte, jag klarar mig. Stockholm är ju inte långt bort. Om du inte trivs kan du alltid komma hem. Vad skulle du göra här egentligen?”
Så Linnea åkte med Elin till Stockholm. Hon kunde ha sökt till universitetet, men Elin hade medelbra betyg och fick inte plats. Linnea ville inte lämna henne, så hon sökte till lärarhögskolan istället. De bodde ihop i ett studentrum.
Först åkte Linnea hem varje helg. Men efter nyår märkte hon att pappa förändrats—han var gladare, välklädd, och det stod soppa och köttbullar i kylen. Hade han lagat mat själv?
Generat erkände pappa att grannen Agnes hjälpt till… och ja, mer än så. Linnea lugnade honom och sa att hon förstod och var glad åt hans sällskap. Men hon insåg att Agnes undvek huset när hon var där.
“Varför beter ni er som barn? Bara flytta ihop, jag har inget emot det.”
Men hon åkte hem mindre ofta, för att inte störa.
Elin sket i skolan, skolkade ofta, hängde på klubbar med killar och kom ibland inte hem på nätter. Linnea täckte för henne och hjälpte henne med plugget.
“Tänker du ens gå klart högskolan? Sparkar de ut dig eller blir du gravid—vill du det?” försökte Linnea varna henne.
“Du låter precis som min mamma. Lugn, jag har koll. Jag vill inte ha barn. Och du då, går du fortfarande hand i hand med din Markus?” skrattade Elin.
Andra årets tentor klarade Elin knappt—med Linneas hjälp. Hon blev tyst och tankspridd, som om något tyngde henne.
“Är du sjuk?” frågade Linnea när de åkte hem till sin hemstad.
“Vad troor du? Jag är gravid,” erkände Elin.
“Jag varnade dig! Vad ska du göra?” skrek Linnea.
“Få abort. Snälla, be din pappa om pengar. Mamma ger mig inget, jag vågar inte ens fråga,” bad Elin.
“Är du galen? Skyddade ni er inte? Du sa att du hade koll!”
“Schh! Folk hör. Det var bara några gånger… Så, frågar du din pappa?”
“Absolut inte. Du kan bli infertil efter en abort. Berätta för killen istället. Låt honom gifta sig med dig.”
Elin bet sig i läppen.
“Jag gjorde det. Han försvann direkt. Mamma kommer döda mig. Hon växte upp mig ensam, sa alltid att jag inte skulle göra samma misstag som hon. Och nu…” Elin vände sig mot tågfönstret.
“Hon kommer nog bli arg, men när hon ser barnet kommer hon smälta,” sa Linnea.
“Min mamma? Du känner henne inte. Hon kanske smälter… efter att ha gjort slut på mig. Linnea, hjälp mig?” Elin såg på henne med vädjande blick.
“Okej, jag försöker,” suckade Linnea men frågade aldrig pappa. Hon kunde inte stödja ett barnamord. Kanske skulle modernaturen vakna hos Elin med tiden.
När Linnea sa att hon inte bett pappa om pengar, skrek Elin:
“Vilken vän du är! Svikare!”
Men Elin gjorde aldrig abort. Hon var rädd för att någon i den lilla staden skulle se henne på sjukhuset. När de åkte tillbaka till Stockholm i september var det för sent.
På julen åkte Elin inte hem—hon kunde inte gömma magen längre. Men hennes mamma kom plötsligt på besök, som om hon anat oråd. Elin gömde sig och lät Linnea ljuga.
“Hon jobbar på ett daghem, får erfarenhet,” sa Linnea.
“Mamma skulle bara skrika och sen lugna ner sig. Varför ljög du?” frågade Linnea senare.
“Ja, hon såg min mage, vet du vad hon skulle göra? Nej tack. Jag vill bara föda och lämna barnet på sjukhuset. Vad ska jag ens göra med ett barn?”
“Du borde tänkt på det tidigare. Han hör dig!” sa Linnea.
“Du kan ta honom om du är så snäll,” fräste Elin. “Lilla frälsarinnan.”
En natt i februari vaknade Linnea av Elins stön. Hon ringde ambulansen.
“Kom ihåg, inga barn i studenthemmet!” skrek vaktmästarinnan när de gick.
Tre dagar senare kom Elin tillbaka—ensam.
“Var är barnet? Lämnade du honom? Hur kunde du?” skrek Linnea.
“Låt mig vara!” Elin vände sig mot väggen.
En vecka senare packade hon och försvann medan Linnea var på lektioner. När Linnea ringde sa Elin bara glatt att allt var bra och att hon tröttnat på skolan. De sågs aldrig mer.
Efter examen åkte Linnea och sonen hem till pappa. Han bodde nu med Agnes och hyrde ut hennes lägenhet, men när Linnea kom fick hon den. Alla var nöjda—nära men inte för nära.
Fyra år senare jobbade Linnea på dagis för att vara nära Hugo. En snöig dag på väg hem hörde hon en röst:
“Linnea! Är det verkligen du?”
I den dyra pälsen kände Linnea inte genast igen Elin. En man stod bredvid henne.
“Är du inte glad? Det är ju jag!”
Linnea ryggade. “Sökte du din mamma?” Hon höll koll på Hugo, hoppades han inte gick fram.
“Ja. Det här är min man Stefan. Är det din son?” Elin skrattade. “Så Markus övertalade dig till slut?”
“Det är kallt, Hugo är helt snöig. Vi måLinnea drog Hugo närmare sig, vände sig bort från Elin och viskade med en röst full av beslutsamhet: “Du får aldrig ta honom ifrån mig, aldrig.”
