I det gamla huset till Ragnar och Ingrid var det stor glädje. Idag var bröllopet för deras ende son, Markus, som skulle gifta sig med sin älskade flicka, Elin. Markus hade knappt sovit på natten och tittade ständigt på klockan, rädd att försova sig eller missa något. Han var nervös, det var ju första gången han gifte sig.
“Den här dagen har jag väntat på länge. Äntligen ska jag få kalla min älskade Elin för min hustru. Min älskade hustru. Vi ska bli lyckliga tillsammans, hon älskar mig också,” tänkte brudgummen för sig själv.
Elin vaknade också i strålande humör. Idag var den största dagen i hennes lividag skulle hon gifta sig med Markus.
“Han har säkert redan vaknat hemma hos sig och är lika orolig,” tänkte hon leende om sin blivande man.
“Idag blir vi gifta, och det betyder att vi ska sova och vakna tillsammans varje dag. Vår kärlek har segrat. Framför oss väntar bara lycka.”
Elin var glad vid tanken på att allt som väntade var lycka. Men livet är ingen dans på rosor, och på vägen möter man både glädje och sorg, svårigheter och ibland omöjliga problem. Den svåraste uppgiften är att klara alla prövningar utan att förlora de nära och kära.
Föräldrarna på båda sidor hade inte från början varit särskilt glada över sina barns val. Varje förälder tycker att deras dotter förtjänar en exceptionell man, och deras son en exceptionell hustru. Men de unga lyssnade inte på någonde var lyckliga tillsammans, och ingenting kunde stoppa dem nu.
Bröllopet gick bättre än någon kunnat tro. Alla var nöjda. Bruden var vacker, strålade av lycka, och brudgummen var henne värdig. Deras äktenskapliga liv började. Markus och Elin gjorde planer, drömde om barn och ett stort hus.
“Först kommer vi få en son,” sa Markus bestämt. “En pojkeen arvtagare.”
“Markus, jag vill ha en flicka. Jag ska köpa vackra klänningar till henne och klä upp henne som en docka,” sa hustrun.
Men de var ense om att oavsett vem som föddes först, skulle det bli deras lyckade skulle älska det barnet.
Tiden gick. Ett år hade passerat sedan deras bröllop, men Elin hade fortfarande inte blivit gravid. Båda längtade, och Elin grät i hemlighet, rädd att de aldrig skulle få barn.
Men efter ett och ett halvt år kom äntligen de efterlängtade nyheterna.
“Markus, vi ska få ett barn,” sa Elin glatt när hon kom hem från sjukhuset.
Alla var gladade blivande föräldrarna, mor- och farföräldrarna. Och när tiden var inne föddes en son, lille Olle.
“Jag sa ju att det skulle bli en son först,” sa Markus stolt till sina föräldrar.
När Elin och Olle kom hem från sjukhuset, var nästan hela släkten där. De kom med gåvor, gratulerade de unga föräldrarna och ömades över deras förstfödde. Alla var lyckliga.
De unga bodde hos Elins föräldrar, som hade en trevåningslägenhetdet fanns plats åt alla.
Efter en tid började Ingrid, Elins mor, märka något underligt med sin Ragnar. Han var alltid dyster och butter, särskilt när han tittade på den sovande, snarkande lille Olle. Men en dag kunde han inte hålla tillbaka längre.
“Ingrid, titta noga på vårt barnbarn. Tycker du inte det är konstigt att två ljushåriga, ljushyade föräldrar får en son med så mörkt hår och mörk hy?”
Hon viftade bort det.
“Åh, Ragnar, barn förändras. Hans mörka hår kommer att falla av, och ljust hår kommer att växa ut, precis som hans föräldrars.”
Men tiden gick, och Olle förblev mörkhårig och mörkhyad. Han började gå själv och leka. Föräldrarna och mormorn älskade honom över allt annat. Men farfar Ragnar kunde inte acceptera att hans barnbarn var mörkhårig. Ibland kom släktingar på besök och beundrade den söta lille pojken. De skämtade ärligt och utan ondska och påminde om släktingar som haft liknande hårfärg.
En dag kunde Ragnar inte hålla tillbaka längre. Han hade grubblat för mycket och bestämde sig för att prata med sin son.
“Markus, ser du inte att din son inte liknar dig? Hur kan du vara så lugn när du tittar på honom? Jag ser att han inte är vår.”
Markus blev sårad av sin far.
“Tror du på allvar att min Elin skulle vara mig otrogen? Vad försöker du säga?”
“Vad tror du själv, min son? Olle ser inte ut som oss. I vår släkt har det aldrig funnits mörkhårigaalla är ljusa,” envisades fadern.
“Våga inte tänka så om min hustru,” avbröt sonen. “Hon älskar bara mig, och den här diskussionen är över.”
Ragnar blev rasande. Han var säker på att barnbarnet inte var hans blod, och han tänkte inte ge upp. I hemlighet tog han ett prov av Olles saliv med en bomullspinne.
En tid senare kom Ragnar hem. Markus hade precis varit i affären och köpt en tårta till Elin för deras årsdag av när de träffades.
När han var nära hemmet ringde hans far.
“Son, var är du? Vi måste prata…”
“Jag är nära hemmet, kommer snart.”
När Markus kom in i lägenheten var Elin inte hemmahon var ute och promenerade med Olle. Men fadern väntade otåligt.
“Se här,” sa Ragnar triumferande och lade ett papper framför honom.
Markus stirrade men förstod ingenting.
“Vad är det här, pappa?”
“Jag förklarar. Jag gjorde ett test på Olle och mig. Resultatet är negativtvi är inte släkt. Alltså är han inte mitt barnbarn.”
Markus var chockad och förvirrad. Mörka tankar virvlade i hans huvud. När första chocken lagt sig, väntade han på Elin. När hon och Olle kom hem, log hon, men när hon såg hans ansiktsuttryck, blev hon rädd. Hon hade aldrig sett honom så här förut.
“Det visar sig att du är en otrohet bedragerska,” fräste han. “Och jag har alltid försvarat dig. Hur kunde du göra så här mot mig?”
Elin förstod ingenting och bad med tårar att han skulle förklara. Han kastade pappret mot henne.
“Vet du ens vem du fick din son med?” skrek han och använde ett grovt ord.
“Vad pratar du om, Markus?” frågade Elin oförstående.
“Den här pojken är inte min son. Min far gjorde ett test. Packa dina saker och åk hem till din mor med din son.”
Utan ett ord tog Elin de första sakerna hon hittade, dokumenten, och lämnade huset med Olle. Hon åkte till sina förä
