Gubben reste sig mödosamt ur sängen och höll sig i väggen när han gick in till rummet bredvid. I skenet från nattlampan granskade han med sina halvblinda ögon sin hustru där hon låg:
“Hon rör sig inte! Har hon gått bort nu? Han sjönk ner på knä. Nej, det verkar som om hon andas.”
Han reste sig upp och släpade sig långsamt till köket. Drack fil, gick på toaletten, och fortsatte sedan in till sitt sovrum.
Han lade sig på sängen, men kunde inte somna:
“Vi är nittio båda två nu, Rut och jag. Hur många år har vi fått? Snart dör vi, och det finns ingen kvar. Vår dotter, Malin, dog innan hon ens blev sextio. Erik gick bort i fängelse. Barnbarnet, Agnes, har bott i Tyskland i tjugo år snart. Hon tänker aldrig på oss gamla. Hon har väl stora barn själv nu.”
Han märkte inte ens när han slutligen somnade.
Han väcktes plötsligt av en hand som rörde vid honom:
Sven, lever du? hördes en svag röst.
Han öppnade ögonen. Hustrun stod böjd över honom.
Vad gör du, Rut?
Du låg så stilla. Jag blev rädd, trodde att du gått bort.
Lever än! Gå och lägg dig nu!
Det hördes schlurfande steg bortåt. Klick, kökslampan släcktes.
Rut drack lite vatten, gick på toaletten och gick sedan tillbaka till sitt rum. Hon lade sig ner:
“En dag kommer jag vakna, och då är han död. Vad gör jag då? Eller så går jag bort före honom. Sven har redan ordnat våra begravningar. Inte trodde jag förr att man kunde planera sin egen begravning. Det är ändå bra. Vem tar annars hand om det? Agnes har helt glömt oss, bryr sig inte. Det är bara grannen, Paulina, som tittar förbi ibland. Hon har nyckel till lägenheten. Sven ger henne tusenlappar från pensionen. Hon handlar, köper medicin åt oss. Vad ska vi annars göra med pengarna? Och från fjärde våningen kan vi ändå inte ta oss ner själva längre.”
Sven öppnade ögonen. Morgonsolen letade sig in genom fönstret. Han steg ut på balkongen och såg hur häggens gröna toppar böljade i vinden. Han log:
“Vi klarade oss till sommaren ändå.”
Han gick för att hälsa på hustrun, som satt fundersam på sängkanten.
Rut, sluta grubbla! Kom, jag vill visa dig något.
Usch, jag har knappt krafter kvar, mumlade Rut, men reste sig ändå mödosamt. Vad har du tänkt ut nu?
Kom nu bara!
Han stöttade henne ut till balkongen.
Titta, häggen är grön! Och du sa att vi aldrig skulle få se sommaren igen. Men vi klarade det!
Nämen, du har rätt! Och solen lyser så fint.
De satte sig på bänken ute på balkongen.
Minns du när jag bjöd dig på bio i skolan? Den där dagen när häggen grönskade för första gången.
Sånt glömmer man aldrig. Hur många år sen var det?
Över sjuttio Sjuttiofem år sen.
Länge satt de där och mindes ungdomen. Mycket försvinner ju på äldre dar, ibland till och med vad man gjorde igår, men ungdomen den finns kvar.
Oj, nu har vi pratat oss bort igen! log Rut. Och vi har inte ens ätit frukost än.
Rut, koka lite bra te nu! Jag är så trött på det där örtskräpet.
Men det får vi ju egentligen inte.
Lite svagt te och en sked socker var!
Sven drack sitt svaga te och åt en liten ostsmörgås medan han mindes forna frukostar: starkt, sött te och bullar eller piroger.
Grannen Paulina kom in, log vänligt:
Hur har ni det här hemma?
Hur tror du att nittioåringar har det? skämtade gubben.
Kan du skoja så är det ingen fara. Ska jag handla något åt er?
Paulina, köp lite kött till oss, bad Sven.
Men det får ni ju inte.
Kyckling kan vi äta.
Ja, ja, jag köper det. Jag kokar soppa med nudlar sen!
Paulina, köp något mot hjärtat också, bad Rut.
Rut, jag köpte ju förra veckan.
Det är redan slut.
Vill ni att jag ringer doktorn?
Nänä, det behövs inte.
Paulina plockade undan på bordet, diskade och gick hem.
Rut, kom, låt oss sitta på balkongen, sade Sven. Vi solar lite.
Ja, bättre än att sitta inne och storkna.
Paulina kom ut på balkongen:
Ni har saknat solen, ser jag.
Så härligt det är här ute, Paulina! log Rut.
Jag tar med lite gröt till er nu och sätter igång soppa till lunchen.
Vilken kvinna, sade Sven efter henne. Vad skulle vi gjort utan henne?
Och ändå ger du henne bara ett par tusen i månaden.
Rut, vi har ju testamenterat lägenheten till henne och fixat med notarie.
Men det vet hon inte.
De satt kvar på balkongen till lunchen, då Paulina bjöd på kycklingsoppa med fint hackat kött och mosad potatis:
Sådan brukade jag alltid laga åt Malin och Erik när de var små, mindes Rut.
Nu får vi på ålderns höst mat av främlingar, suckade Sven.
Sådan är vår lott, Sven. Vi dör och ingen gråter efter oss.
Nog nu, Rut. Inte mer sorg. Låt oss vila lite!
Sven, det är som de säger: “Gammal som liten”. Vi har ju barnrutin: soppa, sovstund och mellanmål.
Sven småsov en stund men sov oroligt. Kanske skulle vädret ändras? Han gick till köket. På bordet stod två glas juice, omsorgsfullt framtagna av Paulina.
Han tog båda glasen och gick försiktigt till hustruns rum där hon satt på sängen och tittade ut:
Varför ser du så ledsen ut, Rut? log Sven. Här, ta lite juice!
Hon tog glaset, drack:
Kan du inte sova heller?
Det är vädret, trycket slår om.
Jag har känt mig dålig hela dagen, sade Rut trött. Känner att jag inte har mycket kvar. Sven, ta hand om min begravning fint.
Sluta prata så där, Rut. Hur ska jag leva utan dig?
Någon av oss går först.
Inte mer nu. Kom, vi går ut igen!
De satt ute till kvällen kom. Paulina lagade plättar med keso, de åt och satte sig framför TV:n. Varje kväll innan de somnade såg de på nåt gammalt tv-program. Nya filmer orkade de inte följa, så det blev gamla svenska komedier och Astrid Lindgren-filmer.
Denna kväll såg de bara en kortfilm. Rut reste sig:
Jag går och lägger mig. Känner mig så trött i kväll.
Då lägger jag mig också.
Får jag titta på dig en stund, Sven, bad Rut plötsligt.
Varför det?
Låt mig bara titta.
De såg länge på varandra. Tänkte väl på sin ungdom när de hade livet framför sig.
Kom, jag följer dig till din bädd.
Rut tog Sven under armen, och tillsammans gick de sakta fram.
Han bäddade om henne omsorgsfullt och gick sedan till sin säng. Något kändes tungt i bröstet. Han kunde inte sova på länge.
Det kändes som om han inte sovit alls när han såg på klockan: två på natten. Han gick in till sin fru.
Hon låg med öppna ögon och stirrade upp i taket:
Rut!
Han tog hennes hand. Den var kall.
Rut, vad gör du! Ru-ut!
Och så kände han själv hur luften tog slut. Han stapplade in till sitt rum, tog fram de förberedda pappren och lade dem på bordet.
Han gick tillbaka till sin hustru, såg länge på hennes ansikte. Lade sig till sist bredvid, slöt ögonen. Såg sin Rut igen, ung och vacker, precis som för sjuttiofem år sen. Hon gick mot ljuset i fjärran. Han rusade efter henne, tog hennes hand
På morgonen kom Paulina in i sovrummet. De låg bredvid varandra, med varsitt lyckligt leende.
Tills sig kommen ringde Paulina efter ambulans.
Läkaren som anlände såg på dem och skakade förundrat på huvudet:
Dog tillsammans. De måste ha älskat varandra mycket.
De fördes bort. Paulina satte sig matt på stolen vid bordet. Då fick hon syn på begravningsavtalet och testamentet till hennes förmån.
Hon lutade huvudet mot händerna och brast ut i gråt.
Gamla Konrad vaknar ensam en natt i sin lägenhet i Stockholm – dottern död, sonen död i fängelse, barnbarn i Tyskland – och oroar sig för sin fru Lena, som sover bredvid honom. Tillsammans minns de sitt 75 år långa liv, delar frukost och samtal med grannen Paulina som tar hand om dem, oroar sig över vem som ska begrava dem när barnbarnet inte längre hör av sig, och finner värme i solens strålar på balkongen. Och en morgon, efter ännu en stilla dag fylld av minnen, sorger och små glädjeämnen, dör Konrad och Lena tillsammans, hand i hand. Paulina hittar dem, och när ambulansen hämtar deras kroppar blir det klart att paret lämnat allt till henne – sin trofasta granne och väninna.
