Gamla Klas reste sig mödosamt ur sängen, stödde sig mot väggen och gick in till granndelen. I det svaga skenet från nattlampan kisade han mot sin sovande hustru: ”Hon rör sig inte! Är hon död? – Klas sjönk på knä. – Nej, hon andas visst.” Han reste sig och hasade långsamt ut i köket. Drack lite filmjölk, gick på toaletten. Sen in till sitt eget rum. La sig, kunde inte sova: ”Vi är båda nittio nu, jag och Lena. Hur många år vi levt! Snart är det vår tur, och ingen finns kvar. Dottern, Annika, dog innan hon hann fylla sextio. Max hamnade i fängelse och dog där. Barnbarnet, Oksana, bor i Tyskland sedan tjugo år – och har glömt oss helt. Hon har nog egna barn nu.” Han märkte inte när han somnade. Vaknade av en lätt hand på axeln. – Klas, lever du? ljöd en svag röst. Han öppnade ögonen. Lena lutade sig över honom. – Vad är det, Lena? – Du låg så stilla, blev rädd att du dött. – Jag lever! Sov nu, du med! Skrapande steg hördes. Ljuset klickade på i köket. Elena drack vatten, gick på toaletten och lade sig igen: ”En dag vaknar jag väl upp – och då är han borta. Vad gör jag då? Eller dör jag först? Klas har redan ordnat våra begravningar. Tänk, att man kan planera bortgången. På sätt och vis bra, för vem skulle annars? Oksana har glömt oss. Bara grannfrun Polina kommer med jämna mellanrum. Hon har reservnyckel. Klas ger henne tusenlappar från pensionen, hon storhandlar och hämtar mediciner. Våra pengar har vi ändå ingen glädje av – och vi klarar ju knappt trapporna ner från fjärde våningen själva.” Klas Leonid öppnade ögonen. Solen tittade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen. Såg det gröna körsbärsträdet. Ett leende spred sig: ”Vi överlevde till ännu en sommar!” Gick till sovrummet. Lena satt fundersamt på sängen. – Sluta sörja, Lena! Kom, jag ska visa dig något. – Jag har ingen kraft kvar! – stönade hon, men följde ändå med. Han ledde henne ut på balkongen. – Titta, körsbärsträdet är grönt! Och du sa att vi inte skulle överleva till sommaren. Men här är vi! – Oj, ja, och solen lyser! De satte sig på bänken på balkongen. – Minns du första bio-dejten när vi gick i skolan? Då blommade körsbärsträdet också. – Sånt glömmer man aldrig… Hur många år sen nu? – Över sjuttio… Sjuttiofem. De satt länge, mindes ungdomen. Mycket glöms bort med åren – ibland till och med gårdagen. Men ungdomen glömmer man aldrig. – Oj, nu har vi pratat bort tiden! – sa Lena plötsligt. Vi har inte ens ätit frukost än. – Koka riktigt gott te, Lena! Jag är trött på örtblandningarna. – Men det får vi ju inte. – Bara lite svagt, och en tesked socker. Klas Leonid drack svagt te, åt en liten ostmacka och mindes tiden när frukosten bestod av starkt, sött te och nybakade bullar eller piroger. Grannen kom in. Log vänligt: – Hur står det till? – Vad kan man vänta sig när man är nittio? – skojade Klas. – Ja, skojas det så är det fint. Behöver ni något? – Polina, köp lite kycklingkött! – bad Klas Leonid. – Men det är ju inte bra för er… – Lite kyckling funkar. – Okej, jag kokar nudelsoppa åt er! – Polina, kan du köpa nåt mot hjärtat också? – bad Lena. – Jag köpte ju nyss! – Det är slut nu. – Ska jag ringa läkaren? – Nej, det behövs inte. Polina plockade undan, diskade och gick. – Lena, vi sätter oss ute på balkongen – vi kan väl njuta av solen. – Ja, inte vill man sitta inne och kvävas. Sen kom Polina tillbaka. – Har ni saknat solen? – Det är helt underbart här, Polina! – log Lena. – Jag hämtar lite gröt till er, sen börjar jag med soppan. – Hon är verkligen en godhjärtad människa. Vad skulle vi gjort utan henne? – Vi ger henne ju bara tusenlappar i månaden ändå, sa Lena. – Lena, vi har ju skrivit över lägenheten på henne, det vet du. – Hon vet inte det än. Så satt de kvar på balkongen till lunch. Till lunch blev det kycklingsoppa. Med små köttbitar och mosad potatis. – Exakt så här brukade jag laga till Annika och Max när de var små, sa Lena. – Och nu får vi hjälp av nästan främmande människor på gamla dar, suckade Klas. – Det verkar vara vår lott, Klas. Vi dör nog, och ingen fäller en tår. – Sluta nu, Lena! Kom, vi tar en liten tupplur. – De brukar säga: ”Gammal är som ett barn”. Allt går i barnsliga cirklar: soppa, vila, mellanmål. Klas Leonid somnade kort, vaknade snart igen, sömnlös. Han gick ut i köket. Där stod två glas juice, omsorgsfullt ställda av Polina. Han tog båda och gick in till Lena. Hon satt på sängen och stirrade ut: – Är du ledsen, Lena? Här, drick lite juice! Hon tog emot, drack en klunk: – Du kan inte sova du heller? – Det är vädret, trycket stiger och sjunker. – Jag mår dåligt idag, sa Lena tungt och skakade på huvudet. Känns som om min tid är ute. Begrav mig ordentligt, Klas. – Men Lena, prata inte så. Hur skulle jag klara mig ensam? – Någon av oss går ändå först. – Nu räcker det! Kom, vi går ut på balkongen! De satt till kvällen. Polina lagade ostplättar. Åt, såg på TV – varje kväll innan läggdags. Nya filmer var svåra att följa, så de tittade mest på klassiska svenska komedier och barnprogram. Den här kvällen blev det bara en tecknad film. Lena reste sig trött: – Jag går och lägger mig nu. – Då gör jag detsamma. – Får jag se på dig lite först? bad Lena plötsligt. – Varför det? – Bara för att titta. De såg länge på varandra. Tänkte nog på ungdomen när allting just börjat. – Jag följer dig till din säng. Lena tog Klas under armen, och de gick sakta. Han bäddade om sin fru, gick in till sig. Hans hjärta kändes tungt, och han kunde inte sova. Det kändes som att han inte sovit alls, men klockan visade två på natten. Han gick in till Lena. Hon låg med öppna ögon och såg i taket: – Lena! Han tog hennes hand. Den var kall. – Lena, vad är det? Le-e-na! Plötsligt fick han själv svårt att andas, släpade sig till sitt rum. Tog fram förberedda papper och la dem på bordet. Gick tillbaka till Lena. Satt länge hos henne. Lade sig till sist bredvid och slöt ögonen. Han såg sin Lena – ung och vacker – som för sjuttiofem år sen. Hon gick mot ett ljus i fjärran. Han sprang efter, hann ikapp, tog hennes hand … På morgonen gick Polina in till sovrummet. De låg sida vid sida. På deras ansikten vilade likadana lyckliga leenden. Utan att tänka ringde Polina 112. Läkaren som kom såg förundrad ut: – De gick samtidigt. De måste ha älskat varandra mycket. De tog med sig dem. Polina satte sig utmattad på stolen vid bordet. Där såg hon begravningsavtalet – och testamentet – med hennes namn på. Hon gömde ansiktet i händerna och grät.

Den gamle mannen reser sig mödosamt ur sängen och, hållande sig i väggen, går långsamt in i rummet bredvid. I skenet från nattlampan kisar han på sin hustru som ligger orörlig i sängen:
Hon rör sig inte! Har hon dött? Han sjunker ner på knä. Nej, det ser ut som om hon andas.
Han reser sig, stapplar vidare till köket. Dricker lite filmjölk, går på toaletten, och går sedan till sitt sovrum.
Lägger sig i sängen men kan inte sova:
Vi är båda nittio nu, jag och Inga. Hur länge har vi levt egentligen? Snart dör vi väl, och ingen är här. Vår dotter, Stina, dog innan hon ens hann fylla sextio. Erik dog i fängelset. Barnbarn har vi, men Emma bor ju i Tyskland, varit där i över tjugo år. Hon minns nog inte ens sina morföräldrar. Hon har säkert stora barn redan vid det här laget.
Plötsligt somnar han utan att märka det.

Han vaknar av att någon rör vid honom:
Karl, är du vid liv? En nästan ohörbar röst.
Öppnar ögonen. Inga lutar sig över honom.
Du då, Inga?
Jag såg att du inte rörde dig. Blev rädd att du gått bort.
Jag lever fortfarande! Lägg dig och sov.
Stövlade steg ekar i lägenheten. Strömbrytaren klickar i köket.
Inga tar ett glas vatten, går på toaletten och fortsätter sedan till sitt rum. Lägger sig i sängen:
Tänk om jag vaknar upp en morgon och han är död. Vad gör jag då? Eller kanske jag dör före honom. Karl har ju redan ordnat begravningen för oss båda. Trodde aldrig man kunde förbereda sin egen begravning. Men på sätt och vis är det skönt. Vem skulle annars begrava oss? Barnbarnet minns oss inte alls. Grannen Märta tittar förbi då och då, bara hon. Hon har nyckel till lägenheten. Farbror ger henne 10000 kronor från vår pension varje månad. Hon köper mat och medicin åt oss. Vad skulle vi annars använda pengarna till? Vi klarar ju inte längre att ta oss ner från fjärde våningen på egen hand.

Karl öppnar ögonen. Morgonsolen lyser genom fönstret. Han går ut på balkongen. Ser hur häggens gröna toppar vajar utanför. Ett leende breder ut sig:
Vi överlevde till sommaren!

Han går för att hälsa på sin hustru. Hon sitter tankfull på sängen.
Inga, sluta nu och vara dyster! Kom, jag vill visa dig något.
Jag har knappt några krafter kvar! suckar hon och reser sig mödosamt. Vad har du nu hittat på?
Kom nu!
Han stöttar henne och leder henne ut på balkongen.
Titta, häggen har blivit grön! Du sa ju att vi aldrig skulle se sommaren igen. Men vi klarade det!
Ja, det är sant! Och solen skiner också.
De sätter sig på bänken på balkongen.
Minns du när jag bjöd dig på bio första gången? Det var när vi gick i skolan. Häggen stod grön den dagen också.
Sånt glömmer man aldrig. Hur många år har gått sedan dess?
Mer än sjuttio… sjuttiofem.
Länge sitter de där och minns ungdomen. Mycket glöms bort när man blir gammal, ibland till och med vad man gjorde igår, men ungdomen glömmer man aldrig.

Oj, vi har dröjt oss kvar! säger Inga och rycker till. Vi har ju inte ens ätit frukost.
Inga, kan du inte koka riktigt te? Jag är trött på den här örtkuren.
Vi ska ju egentligen inte ha det.
Men brygg lite svagt te då och lite socker i, bara en sked.
Karl dricker det svaga teet och tar en liten ostsmörgås, minns tiden när frukosten bestod av stark och söt te, tillsammans med bullar eller piroger.

Grannen kommer in och ler vänligt:
Hur har ni det idag?
Hur ska det gå för två nittioåringar? skämtar Karl.
Kan du skämta så mår ni nog bra! Behöver ni handla något?
Märta, köp lite kött till oss! ber Karl.
Ni ska ju inte ha kött egentligen.
Kyckling går bra.
Jag köper det, och så lagar jag nudelsoppa!
Märta, köp något mot hjärtat för mig också, ber Inga.
Inga, jag köpte det åt dig nyss.
Det är redan slut.
Ska jag ringa läkaren?
Det behövs inte.
Märta diskar undan och försvinner ut.

Inga, kom vi går ut på balkongen och njuter av solen, föreslår Karl.
Ja, varför sitta här inne i instängd luft.
Märta kommer ut på balkongen efter ett tag:
Saknat solen lite?
Det är så skönt här, Märta! ler Inga.
Jag tar ut gröten till er, och börjar på soppan till lunch.
Vilken fin människa, säger Karl och ser efter henne. Vad skulle vi gjort utan henne?
Och du ger henne bara 10000 i månaden.
Inga, vi har ju låtit skriva över lägenheten på henne hos notarien.
Det vet hon ändå inte om.
De sitter kvar på balkongen tills det är dags för lunch. Märta serverar en god kycklingsoppa med små bitar kyckling och mosad potatis.
Sådan soppa kokade jag alltid till Stina och Erik när de var små, minns Inga.
Och nu på äldre dar lagar en annan det åt oss, suckar Karl tungt.
Så är livet, Karl. När vi dör är det nog ingen som gråter för oss.
Nu räcker det, Inga. Nu tar vi oss en liten tupplur!
Karl, det är som talesättet: Gammal som liten. Allt är som när vi var barn: soppa som är mosad, vilostund, eftermiddagsfika.

Karl slumrar en stund, men kan inte komma till ro. Vädret kanske förändras? Han går ut i köket. Märta har ställt fram två glas juice.
Han tar glasen och bär dem försiktigt till sin frus rum. Hon sitter på sängen och ser tankfullt ut genom fönstret.
Vad är det Inga, är du ledsen? ler han och räcker henne ett glas juice.
Hon tar en klunk:
Kan du heller inte sova?
Det är väl vädret, trycket kanske.
Jag känner mig inte heller bra idag, säger Inga uppgivet, Jag tror inte jag har långt kvar i livet, Karl. Du får se till att min begravning blir fin.
Prata inte dumt, Inga. Hur skulle jag klara mig utan dig?
En av oss måste ändå gå före.
Sluta nu. Kom på balkongen!
De sitter ute till kvällen. Märta lagar kesoplättar till middag. De äter och sätter sig sedan framför tv:n ett kvällsrutinen. Nya filmer har de svårt att följa, så de ser hellre gamla svenska komedier och barnprogram.
I kväll ser de bara en barnfilm. Inga reser sig från soffan:
Nu går jag och lägger mig. Jag är trött.
Då lägger jag mig också.
Låt mig titta på dig riktigt noga, ber hon plötsligt.
Varför det?
Bara för att få se dig.
De sitter tysta och ser varandra i ögonen, kanske tänker de på en tid när allt låg framför dem.
Jag följer dig till din säng.
Inga tar Karls arm och de går långsamt tillsammans.
Han bäddar om henne med täcket och går tillbaka till sitt rum.
En tung känsla i bröstet. Han ligger vaken länge.
Det känns som om han inte sovit alls, men klockan är två på natten. Han går till hustruns sovrum.
Hon ligger med öppna ögon och stirrar i taket:
Inga!
Tar hennes hand den är kall.
Inga, vad gör du? Ing-aa!
Plötsligt kämpar han själv för att få luft. Orkar sig mödosamt till sitt rum, tar fram de förberedda dokumenten och lägger dem på bordet.
Går tillbaka in, tittar länge på hustruns ansikte. Sedan lägger han sig bredvid, blundar och ser Inga framför sig, ung och vacker, precis som för sjuttiofem år sedan. Hon går mot ett ljus i fjärran. Han springer efter henne, hinner upp, tar hennes hand…

På morgonen kommer Märta in i sovrummet. De ligger sida vid sida, med lika lyckliga leenden på läpparna.
När hon förstår vad som hänt ringer hon ambulansen.
Läkaren kommer, ser på dem och skakar på huvudet:
De dog tillsammans. Det syntes att de älskade varandra mycket.
De förs bort. Märta sjunker trött ner på en stol. Då får hon syn på begravningsavtalet och testamentet, skrivet till henne.
Hon sänker huvudet i händerna och gråter.