Min son Jonas gifte sig för en månad sedan för andra gången. Han tog med sig sin frus dotter, den vackra trettonåriga flickan Linnea, för att stanna en hel vecka hos sin nya mormor, alltså mig. Innan min sons fru åkte iväg, lutade hon sig fram och viskade till mig:
Tänk på att Linnea aldrig har varit på landet tidigare. Hon har en ganska knepig personlighet, du vet hur det är i den åldern. Så var snäll och håll lite extra ordning på henne. Om något händer, kan du bara ringa så kommer jag och hämtar henne.
Vadå om något händer? sa jag, lite förvånad.
Min nya svärdotter log bara, pussade mig snabbt på kinden och hoppade in i bilen bredvid Jonas. Sen for de iväg.
Linnea, kan du gå och hämta lite vatten? sa jag direkt, och räckte henne en tom hink.
Gå vart då? undrade Linnea.
Till pumpen där borta.
Pumpen? Vad är det för nåt?
En vattenpump, du vet. Utanför grindarna, inte långt från huset, finns en liten grej med ett handtag. Sätt hinken under, tryck på handtaget, så fylls den med vatten som du sen tar med in.
Mormor, är du allvarlig? sa Linnea och spärrade upp ögonen. Man fyller väl vatten ur kranen i köket? Ni har väl ändå en kran?
Visst, vi har en kran men det har inte kommit vatten ur den på en vecka, sa jag och log.
Varför inte?
Eftersom vattenrören på vår gata är avstängda. Rörmokaren Erik slog på stort och sa att någon ventil måste bytas ut. Så tills vidare får vi hämta vatten från pumpen. Där finns det alltid vatten.
Nej… Jag gör inte det, sa Linnea och ställde ned hinken på marken. Har man kran, ska det komma vatten ur den.
Okej, sa jag bara, och ledde henne till tunnan under stupröret. Då får du tvätta dig här så länge. Skopa lite regnvatten med händerna och tvätta dig.
Mormor, vad gör du? sa Linnea och rynkade på näsan. Det simmar ju maskar i tunnan.
Det där är mygglarver, de bits inte, förklarade jag.
Och tänderna då? Ska jag borsta dem med det här vattnet också?
Självklart. Finns inget vatten i tvättstället just nu.
Okej, då hämtar jag väl vatten… sa Linnea, inte särskilt entusiastiskt, tog hinken och gick mot grinden.
Hon kom tillbaka efter en kvart, alldeles svettig fast det bara var några liter vatten i hinken.
Vad tog sådan tid? undrade jag.
Jag visste inte hur man satte igång pumpen. Som tur var kom en snäll farbror förbi och visade.
Bra det! sa jag glatt, hällde upp vattnet i tvättfatet och räckte över hinken igen.
Nu har vi vatten för att tvätta oss. Nu behövs det mer vatten till middagen.
Va? Måste vi ha vatten för det också? Linnea såg förskräckt ut.
Självklart, sa jag. Men om du vill, kan vi alltid ta vatten ur tunnan här.
Nej, det behövs inte! utbrast Linnea, snäppte åt sig hinken igen och sprang tillbaka till pumpen.
Så där sprang hon fram och tillbaka fem gånger. Under tiden började jag med maten.
Mormor, varför lagar ingen rören? pustade Linnea när hon stapplade in med ännu en halvfull hink. I stan, om något går sönder, så ringer man, och inom en timme funkar allt igen.
Här får man traska över till nummer femtioåtta på granngatan och be. Fast de har ju vatten hos sig, så Erik verkar inte vara så bråttom av sig.
Men varför går du inte dit och pratar ordentligt med honom?
Jag har gått massor av gånger, suckade jag. Men Erik är alltid på fältet, på verkstan eller någon annanstans. Han bara svarar imorgon. Än har han inte dykt upp. Han är den enda rörmokaren i hela bygden.
Jaså Vilket hus sa du?
Nummer femtioåtta, åt det där hållet, sa jag och nickade mot Eriks villa. Vad tänker du göra?
Jag går själv till Erik nu!
Innan jag hann reagera for Linnea ut genom grinden. Borta var hon. Efter en halvtimme blev jag otålig och skyndade själv över till Eriks fru Agneta.
Har du sett Linnea? frågade jag henne.
Menar du den där lilla vildbasaren du har med dig? grimaserade Agneta.
Vad har hon gjort?
Alltså! Först skulle hon promt träffa Erik, och när jag inte kunde trolla fram honom, började hon förmana mig och säga att Erik måste tänka på andra också och inte bara sig själv. Han som springer runt och hjälper hela socknen! Sen hotade hon att om han inte fixade vattnet idag, så skulle hon tända eld på vår vedbod! Kan du tänka dig?
Kära nån! Kan hon ha sagt så?
Jadu, må ingen få en sån Linnea på halsen…
Men, var är hon nu?
Ingen aning. Stack nog ut för att leta rätt på Erik.
Och han är…?
På åkern, såklart, han reparerar traktorer där. Och jag här hemma blir skrämd av småungar…
Jag skyndade ut och började småspringa mot åkern. Men längre än så hann jag inte, för där kom en traktor körande rakt emot mig. Vid ratten satt Erik och bredvid honom, med bister uppsyn, min Linnea.
När Erik fick syn på mig bromsade han in.
Är det din unge? ropade han över motorbullret och nickade åt Linnea.
Jag nickade snabbt och ropade tillbaka, aningen panikslagen:
Ska du ta henne till polisen, eller?! Hon är bara barn! Man får inte gripa henne!
Polisen?! flinade Erik. Nej då! Jag ska byta ventilen till ert vattenledningssystem. Hon hotade ju att sabba hjulen på alla traktorer om inte ni får igång vattnet idag. Men jag sa till henne, ingen punkterar däcken på en tröska med en spik! Men du, så drivna ungdomar som hon, mer såna behövs på landsbygden. Då kan vi nog få ordning på grejerna igen. Eller hur, lilla tuffingen? fortsatte han och vände sig mot Linnea. Vill du köra traktorn?
Ja! ropade Linnea glatt.
Bra, sätt dig vid ratten och kör, så fixar vi ert vattenrör. Om du hjälper mig att hitta nycklarna.
Visst! jublade Linnea och greppade ratten.
Linnea åkte tillbaka till stan först tjugo dagar senare, den trettionde augusti. Och då var det med nöd och näppe bara för att skolan skulle börja nästa dag. Annars hade hon nog stannat längre. Det är mycket att stå i på landet när hösten närmar sig!
