Det var för länge sedan nu, men ändå känns det som igår: min son, Erik, gifte sig för andra gången. Det var i början av augusti, och några dagar senare kom han hit till min gamla stuga i Smålands glesbygd tillsammans med sin nya hustru, Ulrika, och hennes dotter en vacker trettonårig flicka vid namn Svea. De lämnade Svea hos mig för en hel vecka.
Innan Ulrika for, lutade hon sig nära intill mig och viskade:
Tänk på att det är Sveas första gång ute på landet. Och du vet hur det är i den åldern humöret kan svänga snabbt. Så, var lite extra sträng med henne. Om det blir något krångel, ring mig så kommer jag med detsamma.
Vad menar du med om det blir något krångel? undrade jag.
Ulrika log bara, pussade mig lätt på kinden, satte sig i bilen bredvid Erik och så körde de iväg.
Svea, kan du vara snäll och hämta lite vatten? bad jag genast och räckte henne den tomma hinken.
Hämta var? frågade flickan förvånat.
Vid pumpen.
Vad är en pump? undrade hon.
Ja, du förstår, här ute i byn står det en vattenpump några meter utanför grinden. Man ställer hinken under, drar i handtaget, och så fyller man på vatten som man bär in i stugan.
Men farmor Astrid, ni har väl en kran i köket? Jag tar alltid vatten där hemma.
Kran har vi för all del, log jag, men sen en vecka tillbaka har det inte kommit en droppe ur den.
Varför då?
Jo, för att vår bys rörmokare, Staffan, har stängt av vattnet på hela vägen. Han skulle byta någon ventil, så nu får vi springa ut till pumpen. Det finns alltid vatten där.
Nej… sa Svea, satte ner hinken dystert. Jag tänker inte göra det. Har man kran så ska det komma vatten ur den.
Jaja, svarade jag och ryckte på axlarna. Då får du väl tvätta dig här istället. Jag visade henne den stora regntunnan under hängrännan.
Ta lite vatten med händerna och skölj ansiktet.
Farmor… det simmar små maskar i tunnan!
Det är mygglarver, förklarade jag. De bits inte.
Och tänderna då? ska jag ta vatten härifrån till borstningen också?
Javisst, det finns inget i tvätthon heller.
Okej då… mumlade hon missnöjt och drog sig mot grinden med hinken i släptåg.
Efter en kvart återvände hon, svettig och med kanske tre liter vatten i hinken.
Varför tog det sån tid? frågade jag.
Jag fattade inte hur pumpen funkade. Tur att en farbror visade mig.
Bra där. Jag hällde vattnet i hon och räckte henne hinken igen.
Nu har vi till ansiktstvätten. Men vi behöver mer vatten till att laga middag.
Va? utbrast Svea. Ska det till för det också?
Javisst, annars får vi ta från tunnan, sa jag och log.
Nej, nej! ropade Svea och sprang genast tillbaka till pumpen med hinken. Så blev det fem vändor för henne fram och tillbaka medan jag började laga mat.
Farmor Astrid, varför fixar ingen vattenledningen? stönade Svea när hon kom in, helt slut.
I stan ringer man bara till någon, så är det klart efter en timme.
Här måste man gå över till Staffan på nummer femtioåtta och säga till själv. Men han har vatten hemma, så han har inte bråttom direkt.
Ska du inte gå dit och kräva det av honom då?
Åh, jag har varit där många gånger. Men Staffan är jämt ute på åkern, eller i lagården, eller här och där. Han säger alltid att han kommer imorgon. Hittills har det inte blivit av. Han är ensam som rörmokare i hela trakten.
Okej… sa Svea och tänkte efter. Vilket hus var det?
Femtiåtta, åt det där hållet, svarade jag. Vad har du i kikaren nu?
Jag tar och går dit själv, bestämde hon sig snabbt, smet ut och försvann så kvickt att jag inte hann ens ropa efter.
När en halvtimme passerat blev jag orolig och tog mig själv över till Staffans stuga.
Har min flicka varit här? frågade jag hans fru, Monica.
Menar du den där busan? fräste Monica.
Busan?
Först stod hon och gapade att jag måste släppa fram Staffan genast, sen började hon skämma ut honom och sa att han minsann bara tänker på sig själv. Min man, som jämt springer över hela socknen! Jag höjde kvasten åt henne, då hotade hon med att sätta eld på vårt uthus om hon inte fick vatten i ert kran idag.
Herregud, har Svea verkligen sagt så?
Svea, pyttsan. Hoppas jag slipper sådana gäster fler gånger…
Vet du var hon är nu?
Ingen aning. Stack kanske ut till åkern och letar efter Staffan.
Och han?
Han sliter väl någonstans bland maskiner på fältet det är skördetid.
Jag rusade utåt åkern. Längre kom jag inte förrän jag såg traktorn rulla mot mig, Staffan vid ratten och en ilsken Svea bredvid.
Är det din? ropade han över motorns dunk.
Jag nickade och ropade ängsligt tillbaka:
Vart kör du henne, Staffan? Ska du till polisen? Hon är bara barn!
Äsch, polisen… Jag ska byta er ventil! fräste han. Annars kastar ungen sig framför tröskorna eller hotar punktera däcken med spik som om man kan sticka hål på ett traktordäck med nån spik… Men jäklar vad fart det blir på de unga! Hade vi fler såna här i byn, då skulle det bli liv!
Han vände sig till Svea:
Vill du testa köra traktorn?
Ja! jublade Svea.
Då hoppar du upp på min plats och tar ratten men med villkor att du räcker mig verktygen när jag byter ventilen.
Ja, farmor, titta! ropade Svea i full fart.
Svea blev kvar hos mig ända till den trettionde augusti. Då kom Erik och Ulrika och slet upp henne med nöd och näppe; dagen efter började skolan. Annars är jag säker på att hon helst hade stannat kvar. Det finns så mycket att göra på en svensk höst på landet.
