Saga och hennes kompis Linnéa gick i parken när de plötsligt såg en man och en kvinna. De höll om varandra, och han viskade något i hennes öra. Kvinnan log lyckligt. Saga stirrade på dem med stora ögon och kunde inte slita blicken. “Saga, vad är det? Saga!” utbrast Linnéa förvånat. “Inget, kom nu,” sa Saga plötsligt. Flickorna sa adjö, och Saga gick mot sitt hus med en klump i magen det här kunde inte vara sant! “Pappa, hur kunde du? Hur kunde du göra så mot mamma?” Hon vägrade tro sina egna ögon.
Saga och Linnéa hade precis slutat för dagen. Ingen av dem hade lust att gå hem direkt, så Saga föreslog: “Linnéa, ska vi ta en promenad i parken?” “Visst, så länge det är ljust!” svarade Linnéa. Parken låg inte direkt på vägen, men varför inte?
De gick längs en allé och kastade avundsjuka blickar mot lyckliga förälskade par. Ingen lade märke till dem. När de svängde in på en mindre gång såg de plötsligt samma man och kvinna igen. Han höll om henne och viskade, och hon log som om hon vore världens lyckligaste. Mannen var inte ung längre, det syntes även om han stod med ryggen mot dem.
Linnéa tittade likgiltigt, men märkte att Saga stirrade. “Saga, vad är det med dig? Saga!” “Det är inget. Kom,” sa Saga och skyndade iväg.
De lämnade parken. Saga gick tyst, försjunken i sina tankar. De sa hejdå och gick åt varsitt håll.
Saga gick hemåt med sänkt huvud. Det kändes som en mardröm. Hon såg framför sig kvinnans lyckliga ansikte, mannen som viskade, omedveten om allt runt omkring även sin egen dotter. “Pappa, hur kunde du? Jag älskar dig, jag trodde du var perfekt. Har du en älskarinna? Jag hade aldrig trott det om jag inte sett det själv.”
Hon kom hem sent. “Sätt dig och ät!” muttrade hennes mor. “Man kan vänta hela kvällen på dig och din far.” “Jag ska bara tvätta händerna först,” sa Saga och försvann in i badrummet. Hon stannade länge där inne. När hon kom ut var fadern fortfarande inte hemma. Hon åt under tystnad och gick till sitt rum.
Hon slog på datorn men kunde inte koncentrera sig. Bilden från parken malde i huvudet. Hon vägrade tro att det var sant. “Är det här min pappa? Är svek och lögler vanliga bland vuxna? Vad fattas honom? Skulle han verkligen kunna lämna mig och mamma för hennes skull?” En idé började ta form. “Tror den där kvinnan att jag bara kommer ge upp min pappa? Hon verkar inte ens veta att jag finns.”
Dörren öppnades. “Förlåt, älskling! Det var en lång dag,” sa fadern. “Förr var det bara i slutet av månaden du jobbade sent,” mor muttrade. “Nu är det varje dag.” “Johanna, det är bara så det är nu.”
Han gick in i Sagas rum för att ge henne en godnattpuss, men hon knuffade bort honom. “Gå och ät innan maten kallnar.” “Saga, vad är det som händer?” “Inget med mig. Men med dig?”
Han såg på henne, tvekade, men gick till köket.
Hela kvällen satt Saga i sitt rum och planerade. När hon somnade hade hon en idé. Hon vaknade av föräldrarnas röster: “Viktor, vart ska du?” “Till jobbet. Det är bråttom.” “Det är lördag, du kunde väl spendera tid med familjen?” “Jag kommer tillbaka till lunch.”
Saga kom ut och gäspade, som om hon just vaknat. “Vart ska du?” frågade mor genast. “Jag har en grej jag måste till. Och jag är sen.” “Vad är det med er två?” suckade mor. Men Saga var redan i badrummet.
När hon kom ut skyndade hon sig, för fadern stod redan i hallen. Han log. “Ska jag följa dig?” “Saga, drick din kaffe först!” ropade mor från köket. “Jag väntar,” sa fadern. Saga svalde snabbt kaffet och sprang ut. “Kom, pappa!”
De gick tyst en stund innan han bröt tystnaden. “Saga, är du arg på mig?” “Nej, pappa. Det är väl tonåren.” Hon tystnade, som om hon samlade mod. “Jag älskar dig, pappa.” “Jag älskar dig också, gumman.” “Mer än något annat?”
Han ryckte till, gav henne en misstänksam blick, men svarade ändå: “Mer än något annat.”
De log, men undvek varandras blickar. “Pappa, jag måste dit nu. Vi ses till lunch, du lovade att vi skulle spendera helgen tillsammans.”
Saga gick mot sin aktivitet, men när hon såg att fadern inte vände sig om, smög hon efter.
Hon hoppades att han skulle gå till jobbet, men han gick åt ett annat håll. De gick länge, och han såg sig aldrig om. Till slut stannade han utanför ett hus, ringde någon, och en kvinna kom ut efter fem minuter.
Sagas hjärta bultade. “Hon är vacker,” tänkte hon. “Är hon verkligen viktigare än mig och mamma?”
Kvinnan sprang fram och kysste fadern. De gick arm i arm in i en park och satte sig på en bänk. Saga iakttog dem från håll. De pratade allvarligt, men sedan kysstes de länge. Sagas ögon brände av ilska.
Till slut gick de tillbaka till huset. Ytterligare en kyss, sedan gick fadern hemåt.
Saga stod kvar och funderade. Hon ville bara en sak prata med kvinnan ensam.
Då såg hon kvinnan komma ut igen, den här gången med en soppåse. Hon gick mot sopcontainrarna. Saga gick fram. “Hej!” Kvinnan hoppade till. “Vad vill du?” “Om du träffar Viktor igen, kommer jag se till att du ångrar det.” “Vem är du?” “Förstår du inte? Ge mig din telefon.”
Kvinnan lydde. “Ring honom. Säg att han inte får träffa dig igen. Jag är hans dotter. Och han älskar min mamma!”
Kvinnan ringde. Saga hörde faderns röst: “Diana, vad är det?” “Viktor, vi kan inte ses mer.” “Varför?” “Det kommer inte funka. Du har en familj, och jag ska flytta efter universitetet.” “Men Diana” Sagas pappa lät nästan lättad. “Nej, Viktor. Kom inte tillbaka.” “Okej. Adjö.”
När Saga kom hem satt föräldrarna och åt lunch i lugn och ro. “Vad är du så glad för?” undrade mor. “Ska du inte äta?” “Jo!” “Saga, varför är du så uppåt?” frågade fadern. “Pappa, älskar du mig?” “Ja.” “Och mamma?”
En paus. Sedan kom svaret, fast och klar: “Och din mamma.” “Jag älskar er verkligen!” sa han igen, och den här gången lät han övertygad.
