Gunilla klev in i hallen efter turen till ICA, ställde matkassarna prydligt på köksbordet och började packa upp varorna. Plötsligt hörde hon ett konstigt skrammel från sonen Johans gamla rum. Hon torkade sig om händerna på förklädet och gick för att se vad som stod på.
Matilda, vart ska du? frågade Gunilla förvånat när hon såg svärdottern städa ner kläder i två stora väskor.
Jag sticker härifrån, svarade Matilda pressat mellan snyftningarna.
Stanna nu… Va? Vad har hänt? Vart ska du ta vägen? Gunilla såg rädd ut.
Matilda sträckte tyst fram ett brev.
Gunilla tog det, öppnade, läste och stelnade till, som om isen lagt sig över hjärtat.
*
Johan hade tagit sin nyblivna fru Matilda med sig från Göteborg till föräldrahemmet utanför Falköping. Gunilla hade jublat, sonen var över trettio och nu blev det familj i huset igen. En trygg hjälp på gamla dar.
Huset var välskött, Gunilla redde sig som änka sen maken dog och lämnade både gården och stora marker. Hon hade kämpat ensam, längtat efter fler barn men inte kunnat. Det tunga gårdsarbetet hade slitit på henne. När maken blev sjuk vårdade hon honom i tre år till det var över. Så lärde sig Gunilla köra traktor och slå rot i jorden. Ansvar, varje dag, ingen semester.
Matilda, betydligt yngre än Johan, var söt, späd, nästan barnslig. Gunilla kände igen sig, minnet av när hon själv som nittonåring kommit till sin mans gård med en liten resväska, kläder som räckte knappt en vecka. Men sonen valde henne, Matilda var dessutom föräldralös. Kanske var det bäst så.
Alla byns flickor hade varit avundsjuka på Matilda. Hon hade fått den snygga och rika bondsonen. Men Johan var oberörd. Efter jobbet sprang han raka vägen hem, till familjen. Matilda och Johan fick två pojkar, sedan en flicka.
När yngsta tösen var fem och äldsta sonen tio ville Johan söka lyckan i Stockholm med sin vän.
Men duger inte pengarna här? Vi har allt. Två löner och min pension, mat på bordet. Vem ska ta hand om gården? Jag orkar inte lika mycket längre, försökte Gunilla övertala.
Jag är trött, mamma! Trött på gården. Jag vill in till stan. Där får barnen möjligheter. Vi säljer huset du följer med oss.
Här finns skola tvärs över vägen, sa Matilda stilla.
Du ville alltid bo i stan, Matilda. Det passar oss, svarade Johan.
Jag har vuxit upp på barnhem i stan, men det var inget hem, och din mamma behöver hjälp nu, Johan. Hur ska vi klara oss med tre barn i Stockholm? viskade Matilda och gömde tårarna.
Det är bestämt! Gör dig i ordning. Du ser trött, sliten ut.
Gunilla och Matilda hade trots allt blivit nära, rentav så att Matilda började kalla Gunilla för mamma. Gunilla tog nog mest hand om barnen. Relationen mellan svärmor och svärdotter var så god att ingen saknade den förlorade dottern Gunilla aldrig kunde få.
Johan gav sig iväg. Han skrev brev då och då det fanns inga mobiltelefoner. Efter ett halvår kom han hem, lämnade presenter och lite pengar, sen for han igen. vännen som han åkt med hade redan kommit tillbaka, men till slut kom ord på omvägar och en dag berättade väninnans fru för Gunilla att Johan bodde hos en rik stockholmare nu, någon kvinna de hjälpt med renoveringen. Han hade ingen riktig anställning.
Gunilla försökte dölja nyheten för Matilda. Men ryktet började gå över nejden. Några dagar senare märkte Gunilla hur Matilda samlade ihop sitt och barnens kläder.
Vart ska du?
Matilda räckte fram ett brev, egentligen bara en lapp.
Matilda, förlåt. Jag har träffat en annan. Huset får jag ändå när mamma dör. Det är bäst du drar. Ta hand om barnen, du klarar det. Här är lite pengar att komma igång med. / Johan.
Gunilla läste lappen, skakade och rev ihop den.
Nästan min son du, men det får vara nog med det där. Du och barnen stannar. Jag släpper er aldrig. Inga barn ska släpas runt. Är det något jag lärt mig är det ensamheten. Han får leva sitt liv, men ingen ska köra ut er härifrån. Aldrig.
Sen, en höstdag, rullade Johan in på gården i ny Volvo och med den blonderade kvinnan på passagerarsätet. Han trodde barnen var utflyttade. Han visste inte att Gunilla aldrig berättat något, hon bevakade alltid barnbarnen. Dottern, tolv år nu, kastade sig gråtande om halsen på honom, äldste sonen sa inget, tog systern i armen och gick. Mellankillen försvann med.
Förrädare. Kom, jobbet väntar, muttrade han bistert.
Johan stod kvar, stel. Den äldste satte sig i traktorn och började plöja potatislandet. Mellanpojken och dottern matade kaniner nyinköpta, Gunilla hade skaffat fler djur att ta hand om medan huset hölls fullt av barnbarn.
Vart tog deras mamma vägen då? Lämnade dem åt dig, frågade Johan stelt.
Hon heter Matilda. Glömde du? Kommer snart från sitt jobb. Förresten, vilken ära att ni visar er här. Både du och… sällskapet.
Vi kom för att prata.
Säg vad du har på hjärtat och gå innan Matilda kommer hem, snäste Gunilla kallt.
Vi är här för din skull, mamma.
Och jag trodde ni skulle ha barnen.
De har ju sin mamma. Du borde flytta till stan med oss istället. Sälj gården, du får massor för marken. Vi köper en lägenhet till dig nära oss. Pengar kommer finnas.
Vad händer med Matilda och barnen?
De får också flytta till lägenhet i stan. Möjligheter finns ju där.
Möjligheter finns här med. Fast ingen vill ha dem längre, sa Gunilla.
Det är sagt nu. Vi har redan en köpare, så fundera inte för länge.
Nej, jag har inget att fundera på. Det här är mitt hem, och min familj.
Men mamma…
Då klev Matilda in genom dörren.
Vilka oväntade gäster, sa hon lugnt.
Matilda såg annorlunda ut nu, vacker, självsäker, modern frisyr och Gunillas gamla örhängen i öronen. Hon var stolt, stark hennes förändring stack Johan i ögonen. Hans nya fru såg plötsligt enkel ut bredvid Matilda.
Varför har du inte dukat, mamma? Vi har ju fina gäster, sa Matilda med ett snett leende.
Men gästerna ska just gå. De har väl sagt sitt nu. Tack för besöket, Johan. Och adjö på dig, lilla du. Hoppas att vi inte ses igen.
Johan la ett papper på köksbordet.
Här är mitt nummer, hör av dig om du vill.
Sen gick han.
Senare, mycket senare, kom Johan en sista gång. Gunilla hade redan ringt dit barnen, vuxna nu. Äldste sonen hade egna barn. Barnen pratade svalt med fadern, som med en främling. Dottern ville inte ens komma fram.
Johan drog efter andan.
Matilda, barnen är vuxna. Jag har rätt till det här huset. Jag är skild. Jag ska flytta hem. Du får bo kvar om du vill, annars inte.
Matilda öppnade lugnt kommoden, tog fram papper och gav honom. Gården var skriven på henne. Gunilla hade ordnat det, precis det året då Johan skickade sin lapp. Johan gick tyst ut. Matilda höll honom inte kvar. Vad skulle de ha gemensamt? Hon hade sina barn och nu även barnbarn.
