Galan var älskarinna. Hon hade otur med äktenskap – satt ensam till trettio, innan hon bestämde sig för att hitta en man. Först visste hon inte att Pär var gift, men när han förstod att hon fastnat för honom, dolde han det inte längre. Galan sa inte ett ont ord till Pär, utan skyllde bara sig själv och sin svaghet. Hon kände sig misslyckad för att hon inte hittat en fästman i tid, och tiden gick… Trots allt var hon ingen skönhet, men söt och lite rund – vilket säkert fick henne att se äldre ut. Förhållandet med Pär ledde ingenstans. Galan ville inte stanna som älskarinna, men vågade inte lämna honom heller. Rädslan för ensamhet var för stor. En dag fick hon besök av sin kusin, Micke. Han var på jobbresa i stan och svängde förbi för att träffas, ett kärt återseende. De åt i köket, pratade, och Galan berättade allt om sitt liv – till och med om Pär. När sedan grannen kallade henne bort en stund, ringde det på dörren. Micke öppnade och utanför stod Pär. Förvirrad över att se en storväxt man i träningsbyxor och t-shirt med en macka i näven, frågade Pär: “Är Galan hemma?” Micke svarade lugnt: “Hon är i duschen,” och när Pär frågade vem han var, svarade han: “Jag är hennes man, sambo än så länge. Och du? Inte den gifte snubben Galan berättat om?” Micke knep tag i Pär och sa: “Visa dig inte här igen – då åker du utför trappan.” Pär försvann i rask takt och Galan kom snart hem. Hon blev förtvivlad, men Micke skakade bara på huvudet och föreslog istället: “Jag har en änkling i byn – världens bästa karl; vi åker dit tillsammans när jag har tid!” Galan var tveksam. “Jag vet inte ens vem det är… det är pinsamt…” Men Micke insisterade: ”Pinsamt är att ligga med andras män. Kom nu, du följer bara med – det är ju Lubas födelsedag.” Så åkte de till byn. Lubbe, Mickes fru, hade dukat i trädgården och deras vän, änklingen Anders, var där. Galan la märke till hans blyga och vänliga sätt, men inget mer hände. En vecka senare ringde det oväntat på dörren hemma hos Galan – utanför stod Anders, lite nervös och med blommor i handen. “Jag var ändå i stan och tänkte hälsa på…” Hon bjöd på te, och när han skulle gå, erkände Anders: “Jag har bara tänkt på dig hela veckan. Får jag kalla dig du? Jag har en dotter på åtta, vill du träffa oss igen?” Galan svarade: “Barn är lycka. Jag har alltid velat ha en dotter”, och han tog henne i handen och kysste henne blygt. Sällskapet blev till helgtradition, och efter två månader gifte de sig och flyttade till byn. Galan fick jobb på förskolan, och snart blev familjen större. Två älskade döttrar växte upp tillsammans – och kärleken växte, år efter år. Vid bjudningarna blinkade Micke till Galan: “Nöjd med maken du fick va? Du blir bara bättre och bättre! Jag lovar, syrran – brorsan tipsar dig aldrig fel.” **En svensk historia om Galan: Från ensamhet och älskarinneroll till sann kärlek, två döttrar och ett riktigt lyckligt familjeliv i byn, tack vare en envis bror och ett oväntat möte**

Du vet, det var så här med Gunilla. Hon var älskarinna, tänk dig vilken jäkla sits. Hon hade liksom aldrig tur med kärleken. Blev kvar hemma hos morsan jättelänge hon var ju över trettio när hon äntligen bestämde sig för att försöka hitta en karlslok åt sig. Och så dök Patrik upp. Först visste hon inte att han var gift, men det dröjde inte länge förrän han erkände så fort han fattade att Gunilla var fast och faktiskt tyckte om honom.

Men hon skyllde aldrig på Patrik, inte en enda gång. Hon blev istället mest arg på sig själv för att hon dragits in i allt och var så svag för honom. Hon kände sig alltid lite sämre än alla andra för att hon inte hittat någon i tid, och åren bara försvann. Och ändå, Gunilla var ingen fuling. Kanske inte nån skönhetsdrottning direkt, men söt och alltid trevlig. Lite rund om kinderna, men det gav henne ju bara ett vänligare intryck. Grejen med Patrik var ja, de där träffarna ledde ingenstans. Gunilla ville ju inte stanna i rollen som älskarinna, men att släppa taget om Patrik kändes livsfarligt tänk om hon blev helt ensam?

En eftermiddag, när hon var på riktigt uselt humör, dök hennes kusin Stefan upp. Han var i Stockholm på jobbresa och svängde förbi syrran för att ta en fika de hade ju inte setts på evigheter. Där satt de sen i köket, käkade rester, skrattade och snackade om allt mellan himmel och jord, precis som förr när de var små. Gunilla började plötsligt berätta om sitt kärleksliv, för första gången på länge. Allt kom fram, och hon grät en skvätt.

Då knackade grannen Stina på och ville snabbt visa några nya klädfynd, och Gunilla kilade iväg över gården tjugo minuter. Ungefär då ringde det på dörren. Stefan gick för att öppna, trodde det var Gunilla som kommit tillbaka. Men icke de hade ju lämnat olåst. På tröskeln stod Patrik. Det räckte med en sekund för Stefan att fatta att det där måste varit Gunillas hemliga kärlek. Och där stod han stor, i mjukisbyxor med en macka i näven.

Hej! Är Gunilla hemma? fick han ur sig till slut.
Hon är i duschen, kontrade Stefan utan att blinka.
Och du är? undrade Patrik förvirrat.
Japp, jag är hennes sambo! Just nu i alla fall. Vem är du? Stefan klev nära, tog tag om Patriks krage. Du är inte han den där gifta liraren va, som Gunilla berättat om? Lyssna nu: visar du dig här igen slänger jag ner dig för trappan. Fattar du?

Patrik ryckte sig loss och drog därifrån med svansen mellan benen.

När Gunilla kom tillbaka berättade Stefan vad som hänt.
Men åh, vad har du gjort? snyftade Gunilla. Han kommer ju aldrig tillbaka nu.
Hon satte sig på soffan med huvudet i händerna.
Precis, och det är ju faktiskt lika bra! Nu får det vara nog med dramatik. Jag känner en toppenman hemma i byn, förresten. Han är änkeman och alla tanter är på honom, men han bryr sig inte om någon. Du, efter jobbet nästa vecka så drar vi till landet då får du träffa honom på riktigt.

Va?! sa Gunilla förvånat. Nej Stefan, jag kan inte, det vore ju pinsamt jag känner honom ju inte ens!
Pinsamt?! Nämen Gunilla, det är ju pinsamt att sova med nån annans man! Ingen har sagt att du ska gifta dig direkt men du måste komma, min fru har födelsedagskalas.

Några dagar senare var de på landet hos Stefan och hans fru Lena, som dukat långbord ute vid bastun. Alla grannarna och Stefans kompis änkemannen Andreas kom också. Grannarna kände ju Gunilla redan, men för första gången fick hon hälsa på Andreas. Han var lågmäld, blyg och vän. Gunilla tyckte synd om honom direkt han sörjde väl fortfarande sin fru, tänkte hon.

En vecka senare, på en grå lördagsmorgon, ringde det plötsligt på dörren hos Gunilla hon förväntade sig ingen. Där stod Andreas, lite nervös, med en påse i handen.
Hej, Gunilla! Jag var ändå inne i stan och handlade på Hötorget tänkte att vi ju känner varandra nu så jag ville bara kika förbi, sa han, lite röd om kinderna.
Gunilla bjöd in honom, överraskad men också lite varm inombords. De drack te i köket och pratade om vädret och priserna på grönsaker. Andreas räckte fram en bukett tulpaner och Gunilla lös upp. När de druckit färdigt drog sig Andreas mot hallen och tog långsamt på sig jackan. Vid dörren vände han sig om:
Jag måste bara säga det här, annars ångrar jag mig. Gunilla jag har bara gått och tänkt på dig hela veckan. Helt ärligt. Tog kontakt med Stefan för att få din adress.

Gunilla rodnade och såg bort.
Vi känner ju knappt varandra viskade hon.
Nej men jag hoppas att du inte tycker illa om mig? Får jag säga du? Jag vet ju att jag kommer med bagage min dotter, 8 år, bor hos sin mormor just nu.

Andreas var nervös och hans händer skakade.
Ett barn! Det är ju underbart, sa Gunilla drömmande. Jag har alltid velat ha en dotter.
Andreas såg hoppfull ut, tog hennes händer och kysste henne försiktigt. Tårar glänste i Gunillas ögon.
Är jag jobbig för dig? viskade han.
Nej, tvärtom, sa Gunilla, och log. Jag trodde aldrig jag skulle känna så här Det känns rätt på riktigt ingen annans man, inget dåligt samvete.

De började ses varje helg. Efter två månader gick de till rådhuset och gifte sig. Gunilla fick jobb på förskolan i byn, och ett år senare fick de en liten dotter. Och där växte de två små töserna upp, trygga och älskade. Det fanns lika mycket bortskämdhet och kramar till båda. Gunilla och Andreas såg bara lyckligare ut kärleken bara växte med åren, som ett fint vin.

På varje kalas brukade Stefan blinka till Gunilla över bordet:
Nå, Gunilla, visst gjorde brorsan rätt i att para ihop dig med rätt karl? Du blomstrar ju nu! Lova att du alltid lyssnar på Stefan jag rekommenderar bara guldkorn, eller hur?