Försvinn och kom aldrig tillbaka
Gå din väg, hör du? viskade Mikael med tårar i ögonen. Försvinn och kom aldrig mer tillbaka! Aldrig någonsin.
Hans händer darrade när han löste upp den tunga, kalla metallkedjan och drog Britta med sig till grinden, slängde upp den mot den fuktiga gråvägen och försökte schasa ut henne mot vildmarken.
Men hon förstod ingenting av alltihop. Skulle hon bli utslängd nu? Men varför? Hon hade ju inte gjort något fel, bara varit där, lojal och snäll.
Gå, snälla du, sade Mikael igen medan han kramade den lurviga hunden så hårt han kunde. Du kan inte stanna här. Han kommer tillbaka snart och då…
Just i samma stund slogs dörren upp till stugan, och där stod en berusad Valter på bron med en yxa i handen.
*****
Om människor bara för ett ögonblick kunde ana hur tung hundars liv kan vara när de inte själva valt att bli hemlösa, då Kanske skulle de titta annorlunda på de där fyrbenta som irrar runt i marginalen av samhället med mer vemod än ilska eller förakt.
Men hur skulle folk kunna veta vilka prövningar våra fyra-benta vänner drabbas av? De kan inte klaga. All smärta bär de inom sig.
Men låt mig ändå, i nattens dröm, berättast en historia om kärlek, svek och trohet
Det hela började med att Britta var oönskad nästan från första stund.
Redan som två månader gammal valp bestämde hennes första ägare omotiverat och utan ett ord att köra bort henne. Kanske för att hon bara existerade.
Så han tog henne, liten och darrig, till kanten av landsvägen utanför en liten by i Småland, och där satte han ner Britta i den fuktiga mossan innan han vände tillbaka mot Växjö med lätt hjärta.
Bilar, bussar och långtradare dundrade förbi i duggregnet. På ett ögonblick hade Britta kunnat springa rätt ut och bli överkörd. Antagligen var det vad den förra ägaren hoppats på eller, med sitt likgiltiga hjärta, bara inte brydde sig om.
Hursomhelst, utan vatten och mat hade Britta inte överlevt länge. Men just den där drömlika junidagen hade hon tur.
Den dagen råkade Mikael passera med sin nya cykel en röd Skeppshult, en present från pappa på fjortonårsdagen.
Kör inte utanför byn! ropade mamma Anna-Greta när han trampade iväg. Förstod du, Mikael?
Jadå, mamma, svarade han och lät vinden sjunga i öronen.
Men grusvägarna i byn var fulla av potthål, så han cyklade ändå ut ut till den glatta, nyasfalterade vägen.
Där, bakom det blåbärsbuskarna, såg han Britta liten, brunvit och förvirrad, springandes rakt mellan bilarna.
Förskräckt slängde han cykeln i diket, gick fram och böjde sig ner mot valpen, vars små tassar darrade ännu mer nu.
*****
Mamma, pappa, se vem jag hittat! sade Mikael när han klev in i stugan, kinderna blossande av ansträngning och regn. Någon hade lämnat henne vid landsvägen. Kan vi behålla henne?
Har du cyklat utanför byn? Anna-Greta rynkade pannan. Jag sa ju åt dig!
Ja men jag skulle bara vända där asfalten började, viskar Mikael. Om jag inte gjort det hade hon kanske aldrig överlevt.
Men du då, suckade Anna-Greta. Tänker du inte på dig själv, pojk? Det är farligt vid vägar.
Jag lovar, det händer inte igen. Men får vi behålla valpen, snälla? Det är liksom min födelsedag
Anna-Greta ville redan ta hunden ifrån honom, men Lars, Mikaels pappa, bröt in:
Oroa dig inte så, Anna. Han fyller fjorton idag, stor pojk redan! Och vilken fin hund han hittat. Hon kan passa på gården.
Mamma smälte, Mikael blev överlycklig och redan samma kväll fick valpen sitt nya namn: Britta.
Från den dagen var Mikael och Britta oskiljaktiga. Han slutade nästan använda cykeln, bytte ut all tid till att springa i gräset, kasta pinne och viska hemligheter i pälsen. Det var som om hela livet blivit ett somrigt sken som om inget dåligt någonsin skulle hända.
Men så börjar drömmar krackelera
Sex månader senare. Allt förändrades när Valter Mikaels pappa förlorade jobbet som maskinförare när sågverket lades ner. Han började dricka brännvin, blev till sist någon Mikael knappt kände igen.
Alla besparingar i den gamla plåtburken från Ica försvann i spriten. Anna-Gretas tårar förändrade inget. Snart blev han även våldsam mot henne.
Varje gång det small i huset drog sig Mikael undan till Britta och höll henne om halsen tills stormen lagt sig. Hon slickade hans kinder rena från salta tårar, väntade tyst och stark, som den vän hundar är.
En dag fick Mikael själv känna av faderns vrede fast han bara lekte med Britta på gårdsplanen. Valters hand, som ett skruvstäd kring Mikaels överarm. Britta, som alltid varit mild, började då skälla vilt, och det gav Mikael en chans att komma loss och springa. Men han visste Valter skulle komma efter, med något tungt i handen.
Så, med panik i bröstet, ledde Mikael sin vän till grinden och skrek: Britta, gaa! Kom aldrig tillbaka! För din egen skull!
Britta förstod inte. Hon tryckte nosen mot hans kind och svansen hängde mellan benen.
Men då röt Valters hesa röst från trappan, yxan blänkte till i det matta dagsljuset. Mikael, driven av en mardrömslogik, knuffade Britta ut mot vägen, smekte hennes nos och viskade: Spring. Förlåt oss. Spring!
Britta satte av mot skogen, bort mot den eviga dimman. Mikael stod kvar bland snötunna prickar och såg henne bli en prick bland tallarna.
Resten såg Britta aldrig: huset, ljusen, gråten. Allt föll i sönder i drömmen.
*****
Tiden gick inte en månad, inte ett år, men sju hela år.
Sju år vandrade Britta genom skogar och mellan byar under norra stjärnhimlar, aldrig någonstans länge, alltid i väntan på miraklet att återse Mikael, den enda som älskat henne. Men varje år bleknade hoppet.
Efter ett halvt år gick hon tillbaka till byn. Grinden stod nu på glänt, huset var svart av brandrök. Ingen Mikael, ingen Anna-Greta. Inte ens Valter stod där längre.
Hon återvände några gånger till, men insåg till slut att de var borta för alltid. Hon blev en vandrare, ett suddigt spår mellan gran och asfalt.
Men så, en dag vid vägkanten utanför byn, stannade en krokryggig man i tjock yllemössa:
Är du vilse? log han snett. Följ med mig hem?
Och Britta följde, för det fanns ingen annan.
Gubben hette Roland. Han bodde i ett litet rött torp och var nattvakt på byns kyrkogård. Han bjöd Britta på gröt, märgben och ibland en slatt köttfärs. Och han berättade allt, för Britta var den ende han hade kvar efter att dottern lämnat honom och frun gått bort i vinter.
Hon följde honom i dimman mellan gravstenarna. Det blev hennes nya trygghet, bland människors minnen.
En novembermåne upptäckte hon en sten som doftade igenkännbart: Valters grav.
Roland såg henne stanna till.
Jaha, där ligger gamle Valter, ja, sade han. Brann inne, sades det. Hans fru och pojk drog till Stockholm, tror jag. Blev tydligen för mycket med allt supande.
Och Britta andades ut. För länge sedan hade hon redan förlåtit, kanske redan glömt.
Hon bodde hos Roland i fem år. Men en höstdag låg han livlös på sängen, och nu var Britta ensam igen, gammal och trött. Hon stannade vid kyrkogården, gjorde sig ett hem bland snår och stenar, väntade stilla på vintern.
Men så en dag drömde hon sig fram: första snön föll, och från andra sidan muren hördes röster. Två människor stod vid Valters grav.
Jag sa ju, Linn, det var en dålig idé att åka hit, sade den unge mannen. Han förtjänade inget, inte efter allt han gjorde mot oss.
Det handlar inte om honom, Mikkel, sa kvinnan mjukt. Det handlar om dig. Om du vågar förlåta, slipper du de där mardrömmarna.
Den unge mannen, nu vuxen, stirrade länge på stenen. Jag förlåter dig, far. För min skull och mors. Och för Brittas också Hon var min bästa vän.
Bakom gravstenen stod Britta och kände igen ljudet, doften, rörelsen. Mikael hade blivit vuxen, men det var han.
Han vände sig långsamt om, såg Britta, och plötsligt drömlikt stummt sprang de mot varandra.
Mikael föll på knä, Britta kastade sig i hans famn, slickade hans kinder, nos och skäggstubb. Linn log, snön yrde.
Drömmen var verklig, den eviga hunddrömmen om återseende.
*****
Mikael tog Britta hem till sin lilla lägenhet i Norrköping. Hon blev snabbt kompis med Linn.
Sen blev de fler: så småningom räddade de en kattunge och gav honom namnet Uffe, och snart föddes också lille Viktor. I tvåan blev det trångt men lyckligt.
Och några år senare byggdes det gamla huset upp igen på landet, och varje sommar reste hela familjen dit för att låta Britta vila där gräset alltid var grönt och vindarna susade mjukt.
Och trots allt de genomlidit var Mikael och Britta lyckliga. Den trofastheten, kärleken, bar dem vidare, som en säregen och märklig dröm genom livet.
