Gå inte, mamma. En svensk familjehistoria Folkets visdom säger: “En människa är ingen nöt – man knäcker henne inte på en gång.” Men Inga Andersson ansåg att det där bara var trams, hon hade minsann alltid varit bra på att se igenom folk! Milla, hennes dotter, gifte sig för ett år sedan. Inga hade drömt om att hennes dotter skulle hitta en riktigt vettig kille, att barnbarnen skulle komma och att hon, mormor, skulle vara navet i hela den stora familjen – precis som förr. Simon visade sig vara ingen dum kille – och inte fattig heller. Det var nästan så att han var lite stolt över det. Men Milla och Simon valde att bo själva – han hade egen lägenhet, och de verkade inte precis behöva Ingas goda råd! Inga märkte att Simon hade dåligt inflytande på Milla! Sådana relationer passade inte alls in i Ingas planer. Simon började verkligen irritera henne. – Mamma, du förstår inte, Simon är uppvuxen på barnhem. Han har fixat allt själv, han är stark, snäll och väldigt bra, försökte Milla förklara. Men Inga bara snörpte på munnen och letade febrilt efter nya fel hos Simon. Nu tyckte hon att han inte alls var den hon trodde att han varit mot hennes dotter! Och hennes plikt som mamma var att öppna dotterns ögon – innan det var för sent! Ingen utbildning, tvär, ointresserad av det mesta! Helgerna låg han bara på soffan framför tv:n – “trött” var han, påstod han. Och med en sådan man skulle hennes dotter tillbringa hela sitt liv? Inte tal om det – Milla skulle minsann tacka henne en dag! Och barnen då, Ingas barnbarn – vad skulle de få lära sig av en sådan pappa?! Inga var rejält besviken – och Simon, som kände av svärmors negativa inställning, började undvika henne. Kontakten blev alltmer sporadisk, och Inga vägrade helt att gå hem till dem. Millas pappa, en lugn och godhjärtad man, höll sig neutral – han kände sin fru. En sen kväll ringde Milla upp sin mamma, orolig i rösten: – Mamma, jag har inte sagt det tidigare, men jag är bortrest med jobbet i två dagar. Simon blev förkyld på bygget, mådde kass och gick hem tidigare idag, men nu svarar han inte när jag ringer. – Milla, varför säger du allt det här till mig?, snäste Inga. – Ni lever ju ert eget liv, verkar inte ha ett dugg koll på mig och pappa! Tänk om jag själv mådde dåligt – det verkar inte intressera någon! Och du ringer nu mitt i natten bara för att berätta att Simon är sjuk? Är du inte klok? – Mamma… – Millas röst brast, det var tydligt att hon verkligen var orolig – Snälla, förlåt mig, men det känns bara så orättvist att du inte vill förstå att vi älskar varandra. Och tycker att Simon är ovärdig och tom – men det är han inte! Hur kan du tro att jag, din dotter, skulle välja en dålig man? Litar du inte på mig? Inga blev tyst. – Mamma, jag ber dig – du har nyckel till vår lägenhet. Kan ni kika till Simon? Jag är orolig att något har hänt! Snälla, mamma! – Okej, bara för din skull, suckade Inga och väckte sin man. De ringde på hemma hos Simon och Milla, men ingen öppnade, så Inga låste upp med sin nyckel. Det var mörkt, kanske var ingen hemma? – Han kanske inte är där? föreslog mannen, men Inga stirrade strängt på honom – dotterns oro hade smittat av sig. Hon klev in i vardagsrummet – och ryggade tillbaka. Simon låg på divanen i en underlig ställning – och han hade feber! Akutläkaren tog hand om Simon. – Oroa dig inte, er son har fått komplikationer efter en förkylning. Han verkar jobba mycket, va? frågade läkaren omtänksamt. – Ja, han jobbar mycket, nickade Inga. – Det blir bra, bara ni håller koll på febern och ringer om det behövs. Simon sov, och Inga satte sig i en fåtölj, märkligt nog bredvid sin avskydde svärson. Han låg där blek, svettigt hår i pannan. Och plötsligt kände hon medlidande – i sömnen verkade han yngre, och ansiktet mjukare. – Mamma… viskade Simon plötsligt i halvsömnen och grep tag i hennes hand. – Gå inte, mamma. Inga blev helt ställd – men hon kunde inte slita loss sin hand. Där satt hon sedan hela natten bredvid honom. Gryningen kom och Milla ringde: – Mamma, förlåt, jag kommer hem snart, ni behöver säkert inte komma mer nu, jag tror allt ordnar sig. – Det har redan ordnat sig, log Inga. Vi ses, allt är bra här hos oss. ***** När deras första barnbarn föddes, erbjöd sig Inga genast att hjälpa till. Simon kysste hennes hand tacksamt: – Ser du, Milla, du trodde inte mamma ville hjälpa oss! Och Inga, stolt med lilla Tage i famnen, gick runt i lägenheten och pratade med bebisen: – Du, Tage, vilken tur du har – de bästa föräldrarna och en mormor och morfar! Du är en riktig lyckans kille! Så, ordspråket stämmer nog ändå – en människa är ingen nöt som knäcks på en gång. Det är bara kärlek som kan hjälpa oss att förstå på riktigt.