— Gå hem! Vi tar det där! – snäste Max irriterat. – Ska vi verkligen underhålla hela torggatan med vårat bråk? – Jaha, visst! – fräste Vera. – Som att du är någon! – Vera, provocera mig inte nu! – varnade Max. – Vi pratar hemma! – Oj då, så farlig du är! – Hon slängde flätan över axeln och gick hemåt. Max lät Vera gå iväg innan han tog fram mobilen och mumlade i mikrofonen: – Japp, hon är på väg hem! Ta emot henne ordentligt, ni vet vad vi bestämde! Ner i källaren med henne så att hon lär sig! Jag kommer snart! Max stoppade undan mobilen och var på väg in på ICA för att fira sin uppfostran av frun, men en främling grep tag i hans arm. – Ursäkta att jag är så framfusig! – mannen log generat. – Men du hade en tjej med dig nyss… – Min fru, vad är det du vill? – morrade Max. – Ingenting! – log mannen fjäskigt. – Men heter din fru av en slump Vera Melnik? – Vera, ja – nickade Max. – Och ja, innan bröllopet hette hon Melnik. Men vad spelar det för roll? – Och är hennes pappa Sergej? – Ja! – svarade Max, nu irriterad. – Vart har du fått all denna info om min fru? – Förlåt mig, jag känner henne inte direkt! – svettades mannen. – Men jag är, typ, hennes fan! – Du din fan, jag räknar dina revben nu om du fortsätter prata så där om min fru! Ska du sno henne eller? – Nej, du missförstår! – mannen viftade med händerna. – Jag menar, jag är fan av HENNES TALANG! – Men Vera har väl inga särskilda talanger… – mumlade Max förvirrat. – Vad? Att bli avstängd på livstid vid arton för överdriven brutalitet i thaiboxning, det är talang det! – Synd att hon slutade tävla efter några vinster. Att se henne i ringen var ren glädje! Max skakade när han försökte hala upp mobilen – den föll och gick sönder. Han samlade snabbt ihop delarna men den startade inte. Max rusade hemåt och mumlade: – Snälla, låt mig hinna! När Vera kom till samhället hade Max genast fått ögonen på henne. Vem kunde låta bli? Ung, sportig, rolig. Och dessutom nyanställd som idrottslärare på lågstadiet. Alla trodde hon var utplacerad från universitetet och skulle dra vidare sen, men så var det inte. Hon var 25, och kom för att stanna. Hon hade ingen familj med sig, och kvinnorna på byn började viska: – Något döljer hon, så ung och kommer till oss. Hon har nog en stor hemlighet! – Äsch, alla har ett förflutet, – menade en annan. – Hon kanske rymt från mannen sin eller bråkat med föräldrarna! Max betraktade henne men tog det lugnt. Han tänkte: – Gud vet vad hon har för historia… Efter ett halvår drog man ut Veras egen berättelse: – Mina föräldrar är företagare. När allt gick åt skogen ville pappa gifta bort mig för att rädda affärerna. Jag stack hellre än blev bortgift! – Du är ensam alltså? – skakade kollegan på huvudet. – Jag klarar mig själv, hellre än att vara någons handelsvara! – Du hittar nog kärleken här, – lovade lärarna. När Veras version blivit byskvaller, hade Max bestämt sig: – Jag ska gifta mig med henne! Våra egna tjejer är för bortskämda! Han sa det till sin mamma, pappa och storebror: – Hon är ung, frisk och sportig – perfekt fru och mamma! Och inga släktingar som blandar sig! Alla höll med: – Och börjar hon krångla lär vi henne veta hut! Bröllopet tyckte de var självklar, Max hade ju status och jobb som biträdande på grönsaksbasen. Max hade själv “byggt” hela basen och bevisat sig som god chef, även om folk tyckte han var väl tuff. Storebror var dessutom vaktchef – ingen vågade bråka. Hur kunde Vera säga nej? Hon gick först på dejt, sen blev det allvar och till sist inflytt. – Här gör vi allt tillsammans! – föreläste svärmor. – Jaha, okej, – sa Vera. – Men kom igen, bestraffar ni på gammalt vis? – Nej för sjutton! Men friheten försvann. Bara jobb och ICA – annars var det: – Vad håller du på med, det finns arbete här hemma! Max och brorsan var knappt hemma, svärfar satt mest och rådde folk, och det mesta vilade på Vera och svärmor. Vera ville inte glömma sitt människovärde – ibland tog hon ton och sa ifrån. Två och ett halvt år gick, och Vera hade inte gett upp. Hon krävde rättvisa och att alla skulle hjälpas åt. Så fort någon latade sig protesterade hon. – Vilket humör den där Vera har! – klagade svärmor. – Hon respekterar mig inte ens! – gnällde svärfar. – Så kan det inte vara, – sa Max storebror. – Vi måste visa henne vem som bestämmer! Planen blev: Max skulle ta med Vera till centrum och sen skicka hem henne, så familjen kunde ta ett snack… Max hann inte stoppa det. Grinden var kvar men dörren? Borta! I hallen satt storebror och ylade med bruten arm. Svärfar låg medvetslös bland krossade möbler, svärmor med blåtira och bruten kavel vid köksdörren. Vera satt och drack te. – Älskling, är du här för din omgång? – log Vera. – N-neej, – pep Max. – Då vet jag inte vad jag ska bjuda på. Lite rättvisa kanske? – Nån kunde ju dött! – röt Max. – Jag har koll! Alla fick vad de förtjänade! – Hur ska vi leva nu då? – pep Max. – Förhoppningsvis rättvist, – log Vera. – Förresten, jag är gravid. Och mitt barn ska ha en pappa! Max svalde hårt: – Okej, älskling! När alla läkt lite sågs familjereglerna över. Och nu rådde det faktiskt lugn, ordning och ingen mobbade längre någon!

Gå hem! Jag vill prata med dig där! fräser Mattias otåligt. Jag har inget behov av att underhålla förbipasserande med ett gräl.

Jaså, minsann! snäser Vendela och rycker på axlarna. Säg det till någon som bryr sig!

Vendela, du vill väl inte att det ska gå för långt? muttrar Mattias och gestikulerar varnande. Vi pratar hemma!

Oj då! Så farlig du är! säger hon ironiskt, slänger sin fläta bakåt och går mot huset.

Mattias väntar tills Vendela kommit en bit på väg, tar sedan fram mobilen och viskar i mikrofonen:

Hon är på väg hem nu. Ta emot henne ordentligt, precis som vi sa. Ner med henne i källaren om det behövs, så hon lugnar sig. Jag kommer snart!

Mattias sticker ner telefonen i fickan och är precis på väg in i ICA när en främling griper tag i hans arm.

Ursäkta mig, förlåt att jag tränger mig på, ler mannen lite generat. Det var med dig den där tjejen va…

Min fru, vad är det med det? säger Mattias och kisar misstänksamt.

Äh, inget speciellt… ler mannen inställsamt. Får jag fråga, heter hon möjligen Vendela Karlsson?

Vendela, ja, nickar Mattias. Hon hette Karlsson före bröllopet. Varför undrar du?

Och har hon Elin som mellannamn efter sin pappa?

Det stämmer! svarar Mattias irriterat. Hur känner du min fru egentligen?

Ursäkta så mycket, men är hon född 1993?

Mattias räknar snabbt ut årtalet och nickar:

Ja. Men varför alla dessa frågor, känner du henne från förr? Mattias känner ett sting av oro.

Vendela kom till vår lilla ort för bara tre år sedan. Ingen kände henne innan, och hon själv har sagt att hon flytt hemifrån eftersom hennes föräldrar försökte gifta bort henne mot hennes vilja.

Så att någon obekant här i lilla Näsviken börjar droppa detaljer gör Mattias obekväm.

Nej, men oj då, jag känner henne inte personligen! rodnar mannen. Jag är mer av en, du vet, beundrare!

En beundrare, va? Jag ska snart ge dig ett par revbensbrott och klämma åt dig ordentligt om du snackar om att vara beundrare till min fru! Försöker du ta henne ifrån mig?

Nej, nej! Du har missförstått! utropar mannen och viftar med händerna. Jag menar att jag är ett fan av hennes talang!

Vilken talang? Vendela har inga speciella talanger vad jag vet, mumlar Mattias förvirrat.

Jo du, att få livstids avstängning innan man fyllt nitton i thaiboxning för överdriven brutalitet, det kräver speciella färdigheter! utbrister mannen.

Synd bara att hon slutade efter några mindre turneringar! Hon var fantastisk att se i ringen!

Mattias försöker nervöst få upp mobilen, men den ramlar ur hans hand och slår i marken. När han samlar ihop delarna vill den inte starta.

Mattias rusar hemåt och mumlar för sig själv:

Herregud, jag måste hinna!

När Vendela kom till Näsviken lade Mattias märke till henne direkt hur skulle han kunna låta bli? Målmedveten, sportig, glad. Dessutom började hon jobba som idrottslärare för lågstadiet på skolan.

De flesta trodde att hon var någon utskickad student som skulle försvinna så fort hon gjort sina timmar. Men det visade sig att hon var 25 år och hade tänkt bosätta sig där permanent.

Sedan undrade folk om hon skulle ta hit familjen, men Vendela kom ensam.

Här är det något lurt! viskade tanterna på ICA. Ung och söt och ändå kommer hon hit! Det döljer sig garanterat något!

Hemligheter? Nä, hon har säkert bara blivit sårad av någon karl och flyttat hit för att läka själen, svarade en annan.

Eller så är det bråk med föräldrarna! Såg något sånt på TV!

Mattias sneglade på Vendela men vågade inte direkt närma sig.

Gud vet vad för historia hon bär på? Det löser sig nog.

Att jobba i en svensk byskola innebär inte bara slitsamt jobb det är också ständig småprat i lärarrummet om livets alla bekymmer.

Efter ett halvår hade alla mjölkat Vendela på hennes livsberättelse.

Mina föräldrar har kedja av butiker. Bra folk egentligen. Men så blev det kris, leverantören drog sig ur.

Sedan började allt rasa, så pappa ville gifta bort mig med rätt person för att rädda affärerna.

Ni skulle ha sett den där drömprinsen! Jag flydde hellre själv.

Och du är verkligen ensam här nu? frågade en erfaren kollega.

Folk finns överallt, sa Vendela. Men jag står hellre på egna ben än gifter mig olycklig!

Dessutom, det är väl ingen bröllopsfest om man säljs som boskap? Så vill inte jag ha det!

Du kommer hitta din kärlek här, försäkrade kollegorna. Visst, det är litet, men det finns schyssta människor!

När hela orten snappat upp Vendelas berättelse bestämde sig Mattias.

Jag ska gifta mig med henne! Våra egna tjejer är snikna och stöddiga, men den här, hon har inga släktingar som kommer och bråkar!

Så sa han till sin familj: mamma Helena, pappa Anders och storasyster Erika.

Hon är ung, stark, idrottslärare! Hon ger oss friska barn och hjälper till hemma! Hur många lektioner kan hon ha liksom?

Bra val! höll de med. Och om hon krånglar, ser vi till att uppfostra henne ordentligt.

Att de var tvärsäkra på bröllopet berodde på att Mattias faktiskt var ett kap. Inte nog med att han såg bra ut, han var dessutom biträdande chef på potatislagret.

När ledningen från Stockholm kom var Mattias först vanliga arbetsledaren. Men han påpekade ett och annat, var så ihärdig att ingen orkade säga emot. Så han blev befordrad.

Du vet ju hur det ska vara se till att det blir gjort!

Folk skojade om att initiativ straffar sig, men i själva verket byggde Mattias upp hela lagret och höll ordning.

Visst, några klagade över hårda tag från Mattias och hans bror, säkerhetschefen, men tjuvarna försvann.

Hur skulle Vendela kunna tacka nej till en sådan pålitlig man? Först gick hon med på att fika, sedan dejta, tillsist gifte de sig.

Mattias hämtade Vendela från hennes lilla rum i studentkorridoren och tog hem henne.

Som brud ska du förstå att vi lever som en stor svensk familj! började Helena. Vi gör allting tillsammans här, hjälper varann!

Hos oss finns inga speciella regler sa Vendela. Egentligen har jag ju flytt från mina föräldrars regler. Men nu är jag Mattias fru och får lära mig era.

Det mottogs som ett klokt svar.

Men, jag kan faktiskt inte mycket, sa Vendela försiktigt. Hemma anlitade vi alltid folk till hushållet.

Då hjälper vi dig! sa Anders vänligt. Man lär sig!

Det gör man ju, sa Vendela. Men orättvisor funkar jag verkligen inte med.

Kära du, flikade Helena in. Rättvisa är relativ! Familjeliv bygger på uråldriga regler!

Respektera din man och hans släkt! Som du behandlar andra blir du själv behandlad! En kvinna passar när hon är mild och lydig. Männen tar hand om de stora frågorna.

Om det verkligen ska vara så… ryckte Vendela på axlarna. Men snälla, ni håller väl inte på med gammaldags bestraffningar?

Nej, här finns inga ris eller häststall! skrattade Anders.

Vendela kände ändå på sig att det skulle komma inskränkningar. Efter bara en månad var hennes frihet starkt beskuren.

Bara jobb och mataffär! I övrigt:

Vart ska du? Hemma finns massor att göra! Trädgården ska rensas, hönsen matas! Vendela! ropar Helena. Vi är en familj, jag kan inte göra allting själv!

Och det var inte mycket överdrivet Mattias och hans bror var jämt på jobbet, från gryning till sent. Anders var krasslig och gav mest goda råd. Så på Helena och Vendela vilade hela lasset.

Helena var knappast ung längre. Ena dagen högt blodtryck, nästa värk i lederna. Och hushållet gav aldrig vila.

Men hur är det med livet utanför hemmet? undrade Vendela. Jag menar, kan man gå på bio, kafé, promenera? Jag har ju fortfarande inga vänner här!

Gifta kvinnor behöver inga väninnor! De ställer tills mer bekymmer än de gör nytta!

Och att gå på café eller bio, det får du ta med din man! Vad tror du folk skulle säga om du sågs ute själv? Detta är ingen storstad, vi har ögonen på oss här!

På riktigt? frågade Vendela förvånat.

Du har bott i Stockholm, men här i byn ser alla allt. Tar du ett steg snett hänger det kvar för evigt! Dessutom är du lärare. Sprids något rykte kan du få sparken!

Logiken var järnhård men Vendela hade inga planer på att begrava sig själv i hushållsslitet.

Hon jobbade, gjorde sitt, hjälpte till men insisterade på respekt och rättvisa. Hon sa ifrån när det behövdes.

Ska vi arbeta, ska det vara lika! sa hon. Om någon latar sig medan andra sliter, tänker inte jag vara delaktig!

Två och ett halvt år gick efter bröllopet, men Vendela höll fortfarande hårt på rättvisa. Alla skulle dra sitt strå till stacken annars vägrade hon.

Hujeda mig, vilken krutkärring hon är, den där Vendela! suckade Helena medan Vendela skickades till Coop. Man säger ett ord och får fem tillbaka!

Hon respekterar inte mig heller! klagade Anders. Ber jag henne hämta en kudde, eller vatten, säger hon bara att hon är upptagen!

Mattias, så här kan vi inte ha det, sa Erika. Hon är ovänlig mot dina föräldrar! Så där kan du inte acceptera!

Självklart driver hon med oss! Hon trotsar mig, sin egen man! Vi måste ta tillbaka makten annars rider hon mig. Tänk om vi får barn, då blir det hon som bestämmer allt!

Dags att agera, sa Erika. Lura ut henne på en promenad, skicka hem henne själv så väntar vi här och sätter henne på plats!

Om hon lyssnar, bra. Annars får vi ta till hårdare tag. Vägrar hon, så låser vi in henne i källaren och säger på skolan att hon är på semester. Efter en månad är hon nog foglig!

Det blev bestämt så. Medan Mattias höll Vendela ute, förberedde sig släkten för konfrontation, och väntade på hans signal.

Men Mattias hann inte.

Grinden stod kvar, men ytterdörren var borta, som om den aldrig suttit där. I hallen satt Erika på golvet, ylade och höll sig om sin brutna arm. Mattias slet mobilen ur hennes ficka, slog numret till 112 och tryckte den mot hennes öra:

Säg adressen! Ropa att ni måste skicka flera ambulanser!

Erika nickade under grimas av smärta.

I hallen bland möbelspillror låg pappa Anders medvetslös men vid liv. Det var ändå en lättnad. I köket satt Helena på golvet, duktigt blåslagen med en enorm, i två delar knäckt kavel i händerna.

Vid köksbordet satt Vendela lugnt och smuttade på sitt te.

Älskling? höjde hon blicken mot Mattias. Kommer du hit för att få din beskärda del?

N-nä, mumlade Mattias.

Då vet jag inte vad du vill. Kanske lite rättvisa i familjelivet?

Du borde ha sagt till innan! utbrast Mattias. Du har nästan…

Jag vet min gräns! Alla fick vad de förtjänade. Man får tillbaka vad man går till attack med!

Och kaveln? Den bröt jag av själv! Din mamma ramlade mot dörren när hon försökte fly ut!

Hur ska vi leva nu då? viskade Mattias.

Jag tror det blir fredligt och rättvist! log Vendela. Och innan du funderar på skilsmässa kan jag ju säga att vi ska ha barn. Mitt barn får ha sin pappa!

Mattias svalde:

Javisst, älskling.

När alla hade läkt ihop och lugnat sig omförhandlades familjens regler en aning.

Och sen dess råder frid och rättvisa i huset. Ingen har någonsin trampat på någon annan igen.