– Gå hem nu! Vi pratar när vi kommer hem! – röt Max irriterat. – Det saknas bara att vi bjuder på familjegräl ute bland folk! – Ja, men gör så då! – snäste Varja. – Som om det vore så märkvärdigt! – Varja, reta mig inte i onödan! – hotade Max. – Vi tar det hemma! – Ojojoj, så tuff du är, alltså! – Varja slängde håret över axeln och gick hemåt. Max väntade tills Varja kommit en bit bort, plockade upp mobilen och väste i mikrofonen: – Ja, hon är på väg nu! Ni vet vad vi kommit överens om, ta emot henne ordentligt därhemma! Och ner i källaren med henne, så hon lugnar ner sig lite! Jag kommer snart! Max stoppade ner mobilen igen och skulle just gå in på ICA för att ”fira” sin fina uppfostran av frun – men blev stoppad av en helt främmande man som tog honom i armen. – Förlåt att jag stör så här! – sa mannen lite generat. – Det var ju en flicka med dig nyss… – Min fru, ja. Och? – svarade Max och rynkade pannan. – Nej, inget särskilt! – mannen log smickrande och lite ursäktande. – Men heter hon möjligen Varvara Melnikov? – Varvara, ja, före bröllopet Melnikov. Men vad gäller saken? – Och har hon Sergejevna som andranamn? – Japp, – svarade Max irriterat. – Hur känner du min fru? – Ursäkta min nyfikenhet… Och föddes hon -93? Max räknade i huvudet och svarade: – Ja. Men varför undrar du och hur vet du allt det här om Varja? – Max blev misstänksam. Det var ju så konstigt, Varja kom till deras lilla by bara för tre år sedan och ingen visste nog om henne innan. Hon sa själv att hon flytt från sina föräldrar som ville gifta bort henne med någon främmande snubbe mot hennes vilja. Så varför står här plötsligt en främling i deras lilla samhälle och radar upp detaljer…? – Oj, förlåt, vi känner inte varandra personligen! – mannen rodnade. – Jag är, tja, något av ett fan bara! – Hörru, ”fan”, jag räknar dina revben åt dig och drar loss några till med för att du ska hålla formen! – väste Max hotfullt. – Vad fan babblar du om? Ska du sno min fru eller? – Nej men oj, ni förstår mig fel! – mannen viftade med händerna. – Inte på det sättet! Jag menar, jag beundrar hennes talang! – Vilken talang? Varja har inga – blev Max förvånad. – Jaså? Att lyckas bli livstidsdiskad i thaiboxning redan som artonåring för överdriven brutalitet, det kräver sin talang det! – Synd bara att hon slutade uppträda efter ett par vinster på mindre illegala matcher! Att se henne i ringen var ren njutning! Max fumlade med mobilen, tappade den på asfalten så den gick sönder, slängde ihop delarna febrilt men fick inte igång den. Sen sprang Max hemåt, mumlade: – Snälla Gud, låt mig hinna! När Varja för tre år sedan flyttade till deras samhälle hade Max direkt lagt märke till henne. Vem hade inte gjort det? Ung, sportig, glad, annorlunda. Hon fick genast jobb som idrottslärare i lågstadiet. Alla trodde först hon bara var en student på praktik men hon var alltså tjugofem och här för att stanna. Ingen familj hörde till, hon bodde ensam. – Något är lurt! – viskade tanterna. – Ung, snygg och ensamflyttad hit! Jag slår vad om att det är nån hemsk hemlighet! – Äh, vadå hemligheter i dagens samhälle? Hon brände sig väl på någon snubbe och flyttade hit för att slicka såren! – Eller bråkade med päronen och stack! Sådant händer, såg det på TV! Max höll sig på avstånd. – Man vet aldrig vad folk bär på för bagage! När man blivit klokare så… När man jobbar i skolan får man höra folks livshistorier vid varje kafferast. Ett halvår och alla visste Varjas story. – Mina föräldrar är företagare. Bra folk. Men när företaget fick problem ville pappa gifta bort mig med någon de behövde. Han skulle ”rädda” familjen genom att gifta bort mig med nån gubbjävel! Så jag stack. – Och du är helt ensam? – frågade en kollega. – Folk finns överallt. Hellre ensam och fri än gift med någon man inte gillar! Och som vara till salu vill jag inte känna mig, tack! – Du kommer hitta kärleken här! – peppade kollegorna. – Litet samhälle men det finns hyggligt folk. När Varjas (enligt henne själv sanna) historia spreds i bygden bestämde sig Max. – Henne ska jag gifta mig med! Våra flickor är för själviska, den här är ju bara vår, och inga släktingar kommer hit och stör! Det berättade han stolt för familjen: mamma, pappa, storebror. – Hon är ung, frisk och stark! Inte konstigt, hon är ju idrottslärare! Hon kommer föda friska barn och hjälpa till hemma! Perfekt! – Lysande parti! – höll familjen med. – Och är hon motsträvig, så får vi ta henne på vårt sätt! Att alla trodde det skulle bli bröllop var förstås för att Max själv var en riktig karl – snygg och dessutom vice chef för Grönsaksladan AB. Så fort det kom folk från huvudkontoret, låtsades Max bara vara vanlig arbetare. Men alla visste – det var han som drev stället, så honom behövde man lyda. Visst, han var hård – särskilt med bestraffningar. Hans bror Mårten blev chef för säkerheten och var rentav ännu värre! – Skämd potatis får man inte ens slänga ut! Och bröderna håller alltid varann om ryggen! Men tack vare dem blev det i varje fall slut på stölder. Hur kunde Varja tacka nej till en sådan stadig karl? Hon gick med på att dejta, gick med på att bli fru till sist. Max hämtade Varja från hennes internatrum, tog hem henne till sig. – Som brud ska du veta att vi lever som EN familj! – började svärmor snabbt informera. – Här hjälps man åt med allting! Jag vet inte hur det var hos dig, men hos oss har vi våra rutiner! – Inga rutiner där jag kommer från, – sa Varja. – Jag flydde ju precis från det där. Men om jag är Max hustru får vi väl skapa våra gemensamma regler! Det togs emot med glädje. – Men, jag kan faktiskt inget om hushåll, – sa Varja generat. – Mina föräldrar hade ju hembiträden. – Det löser vi! – sa svärfar glatt. – Det lär du dig! Du är ju ändå lärare? – Visst, – nickade Varja. – Men orättvisor står jag inte ut med. – Min vän, – mor i huset förklarade pedagogiskt. – Rättvisa är relativt! Det finns urgamla regler för ett familjeliv. Hedra din man, respektera hans släkt! Och lydnad och mildhet klär en kvinna! Då tar männen ansvar för de stora frågorna! – Om det är så ni gör, – log Varja. – Men ni har väl inga gammaldags straff kvar, hoppas jag? – Nej, några piskor eller stall har vi inte! – skrattade svärfar. Men Varja såg rätt: efter bara en månad klipptes hennes frihet. Bara jobb och matbutik. Allt annat: – Vart ska du? Jobb finns här! Och trädgård, höns och ankor – vi är ju en familj, Varja! Att svärmor överdrev om att hon bar hela hushållet själv var inte sant – men hon var inte heller ung längre och ofta sjuk. Hushåll har aldrig semester! – Och vad med mitt eget liv? – frågade Varja. – Med egentid, café, bio…? Jag har ju inga vänner ens! – Vänner behövs inte när du är gift! Och, tro mig, flickvänner ställer bara till trubbel för gifta kvinnor! Café och bio får du ta med din man – och det är fult med kvinnor på stan själva här hos oss! Folk snackar! – Är det så allvarligt? – sa Varja förvånat. – Du bodde ju i storstan, flicka lilla! Här känner alla alla! Tar du ett snedsteg får du aldrig rent rykte igen! Och du är lärare! Kan få sparken! Stålhård logik – men Varja vägrade låta sig begravas i hushållsträsket. Hon jobbade, gjorde sitt, men krävde också sin rätt. Höll ifrån sig arbetsbördan och sa ifrån. – Ska vi dela på jobbet så ska vi dela jämt! Annars gör jag inget! Två och ett halvt år gick, och Varja gick än så länge sin egen väg – krävde att alla skulle bidra rättvist. – Vilken jäkla temperament den där Varja har! – utbrast svärmor när Varja gick till butiken. – Surtant! – Och hon visar ingen respekt för mig! – gnällde svärfar. – Ber man om en kudde eller ett glas vatten så bara fnyser hon! – Max, det här går inte! – sa storebror Mårten. – Hon där skäller ut våra päron! Ska man låta henne hållas? – Jag vet själv att hon driver med mig! Hon sätter sig emot mig – fast jag är man! Vi måste tygla henne, som ett circusdjur! Och tänk om vi får barn! Då rider hon på ”jag är mor” – då får ingen plats här hemma! – Vi måste förbereda oss – sa Mårten. – Tag med henne till centrum, så går hon hem själv. Då väntar vi på henne och så tar vi ett snack. Fattar hon med ord – bra. Annars får vi tillrättavisa henne! Och börjar hon göra motstånd – låser vi in henne i källaren, och säger på skolan att hon är ledig! Så var planen. Max ”rastade” Varja, resten av familjen var beredda, laddade, väntade på signalen om när Varja skulle komma hem så de kunde ”ta emot henne”. Men Max hann inte. Grindarna fanns kvar – men ytterdörren var borta, som om den aldrig funnits. På golvet i hallen satt Mårten och ylade med bruten arm. Max fiskade upp mobilen ur brorsan, ringde ambulans och ropade adressen till honom. I hallen bland möbelspillror låg pappa, medvetslös men levande. Det var alltid något. I köket satt mamma på golvet med ett riktigt blåmärke i fejan och höll en bruten kavel vi brukar baka med. Vid köksbordet satt Varja med en kopp te, cool som vanligt. – Älskling? – sa Varja och mötte hans blick. – Kom du för din beskärda del nu? – N-nä… – stammade Max. – Då vet jag inte riktigt vad jag kan bjuda på – sa Varja fundersamt. – Kanske en dos rättvisa i familjerelationerna? – Sånt där kunde du väl meddelat i förväg! – ropade han. – Du höll ju på att… – Jag vet min gräns! Alla fick valuta för det de försökte med! Vad man kom mot mig med, fick man tillbaka! Kaveln bröt jag mot eget knä! Din mamma nuddade bara dörren när hon sprang! – Hur ska vi leva vidare efter det här? frågade Max. – Jag tror vi lever i harmoni! – log Varja. – Framför allt rättvist! Och skilsmässa får du inte ens tänka på, jag är gravid! Vårt barn ska ha en pappa! Max svalde: – Visst, kära du… När alla läkt och lugnat sig omförhandlades familjereglerna ordentligt. Och med det blev det lugn och ro i familjen. Ingen behandlade någonsin någon illa igen!

Gå hem! Där pratar vi om det här! morrade Viktor missnöjt, rösten vibrerade som en dragspelsbälg på en tom järnvägsperrong i Höganäs. Var bara det jag behövde, att dra till mig förbipasserande och bli ett samtalsämne!

Jaså, minsann! snörpte Elvira, slängde sin långa fläta över ryggen som om hon var på väg ut i skogen för att dansa med älvorna. Jag är inte din cirkushäst!

Elvira, gör mig inte vansinnig! hotade Viktor, tandborsten tågliknande i mungipan. Vi pratar hemma, punkt! Ojdå, nu blev det allvar, sade hon och travade hem mot huset med bestämda steg i snön.

Han väntade tills Elvira gått så långt att hon mest liknade ett suddigt vykort från fjärran Småland. Sen stack han handen i fickan, tog fram mobilen och viskade i mikrofonen:

Ja, hon gick hem! Ta emot henne där nu ni vet vad vi sa! Skicka ner henne i källaren så att hon lär sig lyda! Jag kommer snart!

Viktor tryckte ner mobilen i yllejackans djupa ficka, redo att kliva in på Systembolaget och fira ännu en seger i äktenskapets eviga glaskupol. Men någon, helt okänd och med doft av dis över Bottenvikens is, tog tag i hans arm.

Ursäkta att jag stör så här, mannen log pliktskyldigt, som om han nyss vaknat från att ha klappar isbjörnar på Skansen. Ni hade en tjej med er

Min hustru, vad då? Viktor kisade hårt.

Nej, inget särskilt! log mannen inställsamt och flackade med blicken som om han tappat sin plånbok mellan dagens och nattens skuggor. Men, ursäkta, heter inte din fru Elvira Lindqvist?

Jo, Elvira. Förr hette hon Lindqvist innan vi gifte oss. Varför undrar du det? Viktor höjde ena ögonbrynet.

Och mittnamnet är väl Brittasdotter?

Ja, exakt det! grymtade Viktor. Vad vet du om min fru egentligen?

Ursäkta, men är hon född 1993?

Viktor räknade tyst på fingrarna: oktober, snösmältning, tacofredagar ja, det stämmer visst.

Rätt. Vad vill du, och varför vet du så mycket om Elvira? Viktor började kallsvettas.

Elvira hade dykt upp i lilla orten Vidsel för bara tre år sedan, ur tomma intet, som ett norrsken vid fel årstid. Själv hade hon sagt att hon flytt från sina föräldrar, som ville tvinga bort henne till någon riking.

Att någon nu stod där i utkanten av Kvantumparkeringen och rabblade hennes livsdata som en trasig spellista var som vore han ur en dröm.

Nå, alltså, jag känner inte henne personligen mannen rodnade. Jag är tja, ett slags beundrare.

Ser du ut som en beundrare? Jag kan snart räkna dina revben, och till på köpet knäcka ett par om du snackar för mycket! Viktor väste hotfullt, och i drömmen böjde björkarna sig och viskade hemligheter. Vill du sno min fru, eller vad?

Nej, för sjutton! Jag menar, beundrare av hennes talang! nu viftade mannen med armarna som för att vifta bort älgloppor.

Vilken talang? Elvira har ju inga särskilda talanger, svarade Viktor förvirrat.

Alltså lyckas man bli livstidsdiskvalificerad från thaiboxningsligan i Skövde för överdriven brutalitet vid arton års ålder, då kallar då jag det talang! mannen såg nästan barnsligt lycklig ut.

Synd att hon la av efter bara några vinstturneringar att se henne i ringen var en fröjd!

Viktors händer skakade; han försökte greppa mobilen men den slank ur hans svettiga fingrar och exploderade i två delar på asfalten, som om tiden själv sprack. Han rafsade ihop delarna men skärmen förblev svart.

Han sprang hemåt. Längs smala snöskoridor, kålrotsfält och fuktiga soptunnor mumlade han: Snälla Gud, låt mig hinna i tid!

När Elvira kom till Vidsel var hon som en silvergrå gås bland kråkor. Ung, sportig, pratsam och tokrolig. Hon hade fått jobb i skolan gympalärare i lågstadiet.

Alla trodde att hon var en student på praktik som snart skulle dra till Stockholm med en cykel och en dröm. Men där var hon, tjugofem och fast besluten att stanna.

Sen väntade orten på att hennes släkt skulle flytta efter. Men Elvira bodde ensam. Det bredde ut sig en förväntansfull oro likt grodmoln inför vårfloden.

Något lurt är det! tisslade tanterna vid återvinningen. Ung och fin, och flyttar hit? Bakom sådant döljer sig alltid en hemlighet!

Äsch, muttrade andra, hon har väl bara blivit bränd på en karl och söker läka själen!

Eller bråkat med föräldrarna och rymt! Jag såg något liknande på TV4!

Viktor spanade, men närmade sig försiktigt droppar av is i magen.

Jaja, får väl se vad som händer. När man vet mer om hennes bakgrund kan man ju ta ställning.

På lärarrummet berättade Elvira sin saga över kaffe och dammsugare. Hennes familj hade varit företagare, allting gick snett. Pappa ville gifta bort henne med någon rik rikssvensk för att rädda firman.

Ni skulle sett den där prinsen! fnös hon. Jag valde att fly.

Helt ensam nu? undrade en rutinerad kollega.

Folk finns överallt. Elvira ryckte på axlarna. Det är bättre att kämpa själv än tvingas till ett olyckligt äktenskap.

Du hittar nog kärleken här, tröstade kollegorna. Vidsel är ju litet, men här finns folk av det rätta virket!

När Elviras historia nådde ut, bestämde sig Viktor: Henne ska jag gifta mig med! Våra lokala tjejer är så giriga, men den här Ingen släkt att oroa sig för!

Det förkunnade han för sin familj: mamma Siv, pappa Ove och storebror Lars.

Ung, frisk, sportig inte konstigt hon är gympalärare! Hon ger oss starka barn och kan hjälpa till hemma! Hur många lektioner har de på skolan, liksom?

Utmärkt partival! hummade familjen. Om hon blir besvärlig, får vi lära henne hur vi gör här!

Viktor var stilig och innehade tjänsten som biträdande chef på Ortdalens Grönsakslager. När officiella besök kom från huvudkontoret, låtsades han vara vanlig lagerarbetare, men så fort dörren stängts var han idéspruta och outtröttlig vodiakrigare.

Det var Viktor som moderniserade hela grönsakslagret. Han var tuff, och storebror Lars, som blivit säkerhetschef, var ännu tuffare.

De låter ingen smuggla ut en rutten kålrot… och de är inte rädda för att ta i med hårdhandskarna!

Men allt det vägdes upp av att stölden dog ut omedelbart det såg byborna mellan fingrarna.

Elvira sa ja till en promenad, till kärleksförklaringar, och till sist till giftermål. Viktor tog henne från korridorens enkelrum och hem till sitt barndoms fönster, där vinden slog i sneda fönsterkarmar.

Du vet väl att vi här är en storfamilj! babblade svärmor Siv, rulltårtan på tork.

Allt gör vi tillsammans och hjälper varandra! Våra traditioner är gamla och goda!

Hemma hade vi inga traditioner, sade Elvira. Jag rymde ju från allting. Nu anpassar jag mig till era seder!

Stor succé bland släkten.

Men jag kan ingenting om hushållsarbete. Hos mina föräldrar fanns städhjälp och kokerska.

Det fixar vi! sade Ove bistert. Känner du till att allting går att lära sig?

Säkert, svarade Elvira. Men jag tolererar inte orättvisa.

Äsch, rättvisa är relativt! flikade svärmor in. Det finns regler och man ska respektera sin make och hans släkt!

Om det är så, sade Elvira. Men jag hoppas att ni inte har någon gammaldags husaga här?

Inga ris eller dårhus här inte! skrattade svärfar.

Men Elvira hade rätt i sin känsla; friheten ströps bort redan efter en månad.

Endast till jobb och butik fick hon gå.

Vart ska du? Huset är fullt av sysslor! Hönsen ska matas, växthuset måste vattnas! Varje dag var ett ekorre-hjul av hushåll.

Svärmor bar det mesta, men åren satte sina spår: värk i leder, blodtryck som pingisbollar på ett JVM. Men hushållet tog aldrig ledigt.

Men när får man ha ett eget liv? frågade Elvira. Ska man aldrig se på bio, fika, ha vänner? Jag har ju inga kompisar här!

Kompisar förgiftar bara relationen! Och ingen anständig kvinna sitter ensam på fik eller biografer tror du vi bor i Stockholm? Här skulle folk tro vad som helst!

På riktigt? Elvira gapade. I Vidsel såg alla allt och snackade direkt, skvallret virvlade som snöstormar över byns gator. Gör du minsta snedsteg kan du bli utfryst för evigt, särskilt som du är lärare!

Men Elvira tänkte inte självbegravas i bondgårdens eviga dagsverke. Hon gjorde sitt, men krävde rättvisa. Hon sa ifrån, satte ner foten, sa ifrån rakt ut.

Alla jobbar lika mycket, eller så skiter jag i det! klargjorde Elvira.

Efter två och ett halvt år var hon fortfarande obändig. Hon krävde rättvisa, självständighet och jämlik arbetsinsats.

Usch, vilken otäck karaktär den där Elvira har! gnällde Siv när hon skickade Elvira till ICA. Hon säger alltid emot!

Hon respekterar mig inte heller! klagade Ove. Ber man om hjälp får man kalla handen direkt!

Viktor, det här håller inte, avgjorde Lars. Hon förolämpar föräldrarna! Sånt kan man inte acceptera!

Ja, hon tar alldeles för mycket plats. Om vi någonsin får barn, då sitter hon där på hästen och styr oss allihop!

Dags för en läxa, sade Lars. Ta ut henne på en promenad, skicka hem henne själv, så väntar vi här.

Lyckas vi med ord bra. Om inte, tar vi till hårdare tag! Sätter vi henne på plats, låser vi in henne i källaren och säger i skolan att hon är på semester!

Det blev uppgjort språk bland potatissäckar och äppelmust.

Vad ingen visste: medan Viktor försökte hinna hem, förvandlades verkligheten till en dröm. Höga gärdesgårdar svajade som i åskväder, norrsken och dimslöjor dansade i köket.

Grinden stod kvar, men ytterdörren var borta, upplöst till ingenting. I hallen låg Lars och ylade, hållande sin brutna arm. Viktor grabbade broderns mobil, ringde ambulans och placerade luren vid hans öra.

Säg adressen! Och be om flera bilar! ropade Viktor som i dvala.

Ove låg bland trasiga köksstolar, borta men vid liv. I köket satt Siv på golvet, en magnifik blåtira blossande likt en midvintermåne på kinden. I knät ett halvbitet kavel, det gamla bakredskapet.

Vid bordet satt Elvira, drack sitt te som om ingenting hänt.

Kom du, älskling? Ville du också ha på tafsen?

N-neeej, pep Viktor.

Så Vad ska jag bjuda på? Lite rättvisa i familjelivet kanske?

Det hade du kunnat flagga för tidigare! ropade han. Du kunde ju ha dödat folk!

Jag har kontroll, sade Elvira lugnt. Var och en fick vad de förtjänade! Möter man mig med våld, så slår jag tillbaka!

Kaveln bröt jag själv din mor var mest olycklig olyckshändelse mot dörren.

Och nu då? viskade Viktor.

Nu tänker jag att vi lever rättvist och vänligt! Och du ska inte ens tänka på skilsmässa, jag är med barn! Mitt barn ska ha en pappa!

Viktor svalde djupt:

Okej, älskling

När alla varit på vårdcentralen och plåstrats om, införde familjen nya regler. Frid vilade över huset; varken blåtira eller kvastskaft störde längre gryningen på Backavägen. Och aldrig mer skymfade någon någon annan.