Fyra dagar hos svärmor. Ett misstag jag aldrig kommer att göra om.
Jag har gjort det största misstaget i mitt liv – jag lämnade vår ett och ett halvt år gamla son hos min svärmor i bara fyra dagar. Jag trodde att jag hade förberett allt: jag skrev en utförlig manual – hela fyra A4-sidor – där jag punkt för punkt gick igenom varje aspekt av barnomsorgen i hemmet. Där fanns bokstavligen allt – från recept på gröt och saft till regler för påklädning, promenader, hygien och naturligtvis sömn. Jag markerade till och med vilka livsmedel som absolut inte fick ges till barnet, även om han tittar i tallriken med bedjande ögon. Jag hade särskilt skrivit ner vilka ord han redan kunde, vad han gillar att peka på i bilder och hur han härmar katter och hundar. Skrattar ni? Tycker ni att jag överdriver? Kanske. Men min svärmor är något alldeles särskilt, och jag var förberedd på mycket. Men som det visade sig, inte på allt.
Gud måste ha blandat ihop lite oro med likgiltighet när han skapade hennes modersinstinkter, kryddat det med en rejäl dos kaos och toppat allt med frasen: “Kom bara hit med honom, det blir så roligt!” Så vi åkte. Vi överlämnade barnet och gav henne handboken. Och sedan, antar jag, gick det så här: De öppnade min instruktion – och stängde den. Svärmor viftade bort det: “Vi uppfostrade våra fyra barn utan sådana papper, och det gick ju bra!” och så följde hon sin egen gammaldags logik.
Min son gick runt i lägenheten hur som helst, medan hon följde honom hack i häl med mantrat: “Åh, han kommer att ramla! Åh, han slår sig! Åh, stäng balkongen, annars trillar han ut! Flytta det där – det är vasst!” Han fick samma mat som de själva åt. Frukost, lunch och middag – samma sak. Och inte serverades det efter schema utan snarare efter principen: “Låt honom äta istället för att sova. Ät, lilla solstråle, vila gör vi sen!”
Barnet sov inte alls på dagen. Varför skulle han? Men han fick istället en maraton av tecknade filmer – ända till sen kväll. Och den rutin jag så omsorgsfullt byggt upp försköts med två timmar framåt. Nu förvandlas jag varje dag till en programledare för barnprogram, håller tredelade “showprogram” för att på något sätt få honom i säng utan krångel. Om någon behöver en barnkalas-ledare – hör av er, jag har redan erfarenhet.
Slutsatsen är enkel och tragisk: Svärmor är en lurig person. Hon säger aldrig “nej”, men gör alltid som hon själv vill. Barnet får en skål pasta istället för sömn, kaos istället för rutiner, och istället för lugn – svärmors ständiga suckar och bekymmer vid varje steg. “Låt honom äta, stackars liten!” och så trycks allt möjligt i honom igen.
Vet ni, den frasen är nu som en förbannelse för mig: ALDRIG mer lämnar jag mitt barn hos svärmor! Varken för en timme, en dag eller definitivt inte fyra. Kalla mig en orolig mamma, överdrivet ansvarsfull eller bara en pampfasoner, men mitt barn är ingen försökskanin för svärmors experiment. Det är en liten människa som behöver ordning, uppmärksamhet och kärlek, inte ständigt ätande och “tecknat till midnatt.”
Hur är det för er? Litar ni ofta på svärmor när det gäller era barn? Respekterar hon era önskemål eller går hon efter devisen “jag vet bäst”?
