De första åren som gifta levde vi tillsammans precis som man gör, och han hade inga invändningar mot något! säger Monica, 28 år gammal. Vi båda jobbade hårt, vi sparade till kontantinsatsen för bolånet. Mat har aldrig varit ett problem. Min man åt det jag serverade! Jag gjorde det enkelt för mig själv, köpte en slow cooker och lagade snabba och enkla rätter gröt, risotto, soppa, aldrig några klagomål. Ibland kunde min man drömmande säga att han skulle vilja ha något speciellt…
Vad menar du med något speciellt?
Pannkakor till exempel, med köttfärsfyllning, eller kalops, eller piroger. Han verkar ha passion för svåra maträtter som ska förberedas i flera steg: koka, kyla, sila, göra deg, koka igen, finhacka ett heldagsprojekt vid spisen, fy… Och man får absolut inte köpa färdigmat, nej! Allt ska lagas hemma från grunden…
När började han ha dessa önskemål?
Ja, ungefär två år efter att jag gått på föräldraledighet… Sanningen är att jag inte tycker om att laga mat. Men jag gör det ändå! Min man arbetar hela dagen på kontor, tjänar pengar för oss. Det händer aldrig att han kommer hem från jobbet och det inte finns någon middag. Det finns alltid varm mat, och det är mer än bara pasta och korv. Men ändå, det är ganska enkelt: potatis och kött, kyckling, soppa, kålpudding, sallad. Och min man blir upprörd! Du, säger han, är hemma hela dagen och borde kunna både göra deg och laga piroger eller kåldolmar…
Jag fattar. När man är föräldraledig tror män att hela dagen är ledig och glömmer att man har ett barn att ta hand om…
Ja, det handlar inte ens om barnet! Vår dotter är verkligen ett guldbarn, en gåva. Hon är lugn och omtänksam, man kan ha henne bredvid sig i köket, ge henne lite deg och hon sitter där så länge det behövs. Vi sjunger sånger och reciterar små dikter. Hon stör mig inte alls! Jag vill bara inte slösa bort tiden på sådant där. Dessutom äter jag inte ens sådan mat själv jag försöker äta mindre kött och undviker mjöl helt. Ska jag stå och göra piroger bara för min mans skull, är det inte lite överdrivet…?
Så Monica och hennes man har det fint: han skyndar hem från jobbet, stannar inte ute, missar aldrig middag, går på personalfest en gång om året och då bara kort. Han hjälper till med dottern, och gör det på eget initiativ. Han leker, badar henne och går ut på promenader.
Men ett problem har dykt upp: på senaste tiden har han önskat sig inlagda grönsaker och förra veckan blev det ett riktigt gräl, vi pratade inte på flera dagar.
Min man förstår inte att det är så jobbigt: att göra deg, steka pannkakor, fylla dem med kött? Han är sårad för han tror att jag lagar mat för att det är enklast, att jag inte ens försöker göra honom glad eller överraska.
Det är verkligen svårt! säger Monica frustrerat. Först laga köttet, sen göra deg, sen steka pannkakor och sist fylla dem. Jag skulle aldrig äta sånt själv, så jag måste laga något annat till mig och vår dotter!
Monica tycker att ingen nuförtiden lagar kroppkakor, sylta och kåldolmar till vardags. Kanske en gång om året, till julbordet. Och många ungdomar bryr sig inte om festmåltider. Till vardags duger det gott med enkelt. Vill man verkligen ha piroger, kan man beställa hem, även om det är dyrt särskilt om man har bolån och är föräldraledig. Det är helt enkelt inte hållbart varje dag.
Monicas man håller fram sin mormor som exempel hon luktade alltid nybakat bröd och bullar. Hon jobbade hårt hela livet men hann ändå med allt, även med flera barn.
Ja, visst! säger Monica irriterat. Kvinnorna förr hade bara tristess på kvällarna. Det fanns inga TV-program, ingen internet. Så de hittade på sysslor, tvättade och bakade piroger. Jag tycker det är bättre att umgås med sitt barn, att vara ute och promenera än att stå vid spisen i flera timmar…
Nyligen ringde Monica sin svärmor och fick höra med snäll röst att vägen till mannens hjärta går via magen, och att det är lätt att laga det mannen vill ha. Det verkar som om hennes man redan berättat för sin mamma.
Jag sa att jag inte äter kåldolmar, så jag vill inte laga dem! Och då blev det genast ko-ko-ko som om det är en stor sak, och nej, inte ens män har lagat!
Men vad tycker ni om min matglade man? Om det finns varm, god mat hemma, är det då oförskämt att kräva nya, varierande rätter varje dag? Ska han bara äta det han får och inte göra sig till, eller om han verkligen vill ha något extra så får han laga själv?
Eller borde Monica lyssna på sin mans önskningar?
