Jag heter Elin Andersson och bor i Västerås, där Södermanlands slättland bär på sina historiska ärr och stilla sjöstränder. Med Olof har jag känt varandra sedan barnsben. Han var alltid livsglad, kvinnokär och föredrog bekvämlighet framför allt. Men ödet spelade honom ett spratt, och nu famlar han i ett självgrävt hål.
Hans fru, Katarina, har slitit hårt i Norge i två år. Lämnade två nästan vuxna barn och åkte för att tjäna pengar. Hon åker hem en gång årligen i sommaren – semestern tillåter inte mer. Varje månad sätter hon troget in pengar på deras gemensamma konto. Nyligen stötte vi ihop på gatan, och han bjöd på fika. Över koppen berättade han sin historia – besk som billig snus, så absurd att jag fortfarande inte fattar hur han hamnade här.
När Katarina reste höll Olof ut ett år med tillfälliga förbindelser. Sedan tröttnade han. Han ville ha värme, passion, någon i sängen. “Man lever bara en gång!” muttrade han. Han fixerade sig vid en ung kvinna, Linnea, som flirtat länge. Hon spelade svåråtkomlig men gav slutligen med sig. Vacker som en tavla men med ett temperament värre än en vinterstorm. Krav, hysteriska utbrott, ständiga önskemål. Och Olof, mjuk som vax i hennes händer, uppfyllde allt.
Han visste att sådana älskarinjor inte slutar väl, särskilt inte för mjäkiga män som gör allt för ett leende. Linnea tömde hans plånbok. Först kläder och räkningar, sedan renovering av hennes sommarstuga, hennes sons studentfest, en ny tv. Till slut köpte han en begagnad bil åt henne. När hans besparingar tog slut tog han från Katarinas konto – trodde ingen skulle märka. Men hemligheter sipprar alltid ut. Katarina fick reda på otroheten – “vänliga själar” berättade via mejl. Hon skällde ut honom över video, rösten skakade av ilska. Hotade att berätta för döttrarna – de avgudade honom men skulle avsky honom nu. Hon sa: “Jag kommer hem och begär skilsmässa om du inte lämnar henne.”
Men Linnea klamrade sig fast som en igel. Hon tänkte inte förlora sin “sockerpappa”. Först låtsades hon vara gravid – svor på att behålla barnet. Olof, panikslagen, tog henne på spa för att övertala henne. Hon gick med på abort men krävde 15 000 kronor. Han tog lån, sjönk i skulder. När han trodde mardrån var över inledde Linnea en affär med hans chef Magnus. Nu retar Magnus honom på jobbet – hånar, hotar med uppsägning. Om han förlorar arbetet, hur ska han betala skulderna? Olof hänger på en tråd: jobbet riskerar att försvinna, pengarna sinar, och skuldkänslorna gnager som en hungrig varg.
Han erkände att han funderar på att fly till Norge – falla på knä inför Katarina, be om förlåtelse. Kanske rädda resterna av sitt liv? Han log bittert: “Visste att inget är gratis i världen, men min bit var för salt.” Sedan gick han, huvudet sänkt, medan jag stirrade i tomma koppen. Olof skapade denna helvetscykel själv – för billig passion, för en flicka som sög ur honom allt: pengar, stolthet, familj. Katarina mödar i främmande land för barnens framtid, medan han bytte henne mot en krävjenka. Döttrarna skulle förbanna honom – och rätt så.
Jag ser honom drunkna men undrar: Vad händer sedan? Linnea kommer att krama ur honom tills inget finns kvar. Magnus sparkar ut honom, och han står ensam – utan familj, hem, med skulder som kväver honom. Han trodde ungdom kunde köpas, att älskog var en leksak i glitter. Nu betalar han – ensam, bitter, med tomma händer. Katarina kanske tar honom tillbaka, men förlåter? Jag skulle inte. Han svek inte bara henne utan barnen och barnbarnen som kunde värmt hans ålderdom. Istället – en unghona som skrattar bakom ryggen. Så går det när livsglädjen slocknar – nu är han en skugga, och den lärdomen glömmer han aldrig.
