Frieri enligt schema
Alltså, du måste höra om vad som hände nyligen du vet ju hur det ofta kan bli när släkten lägger sig i. Jag satt som vanligt på kontoret i Stockholm, nersjunken bland papper, fakturor och rapporter. Solen trängde sig in genom persiennerna och ritade randiga mönster på bordet. Allt var stilla förutom det svaga knapprandet på tangentborden från kollegorna och lite dämpade röster från rummet bredvid.
Just när jag äntligen började få koll på högen med papper så ringde mobilen till med den där skarpa signalen som nästan får hjärtat att hoppa ut genom bröstet. På displayen stod det Mamma. Jag höjde på ögonbrynen, för hon brukar ju bara ringa efter jobbet och nu hade klockan knappt hunnit slå tre. Något måste ha hänt, tänkte jag.
Jag svarade direkt, lite orolig.
Elin, gumman, kan du komma hem direkt? Mammas röst darrade nästan, och jag hörde på en gång att något var på gång. Det är riktigt viktigt!
Mitt hjärta slog snabbt. Jag rätade genast på mig, la undan papperen åt sidan.
Vad har hänt? försökte jag låta lugn men rösten bar ett sting av stress. Är det något fel, mår du inte bra?
Nej då, inget sånt! sa mamma snabbt, som om hon ville slå bort alla dåliga tankar. Det bara… vi måste prata. Helst nu.
Jag kastade en blick på allting på bordet hade egentligen massor kvar, men den tonen går bara inte att ignorera.
Okej, jag är där om en timme, sa jag och sneglade på klockan på väggen.
Ju snabbare desto bättre, svarade hon, ännu tystare och med en sorts laddad underton. Det är… folk som väntar.
Folk som väntar klingade konstigt. Jag hann tänka tusen saker från bränder till något vardagligt missförstånd, men jag visste att mamma inte ringer och stressar i onödan.
Jag snabbt rafsade ihop mina papper, tryckte ner mobil och plånbok i väskan, slängde på mig min marinblå kavaj. Sprang in till chefen han är faktiskt urschysst och förklarade läget. Han lät mig gå utan problem. På vägen ut beställde jag en Bolt till mammas adress och försökte ringa en gång till för att kolla om jag borde ta med något, men hon sa bara: Nej, bara kom.
När jag kom ut på gatan kände jag nästan hur jag småsprang, så stressad var jag. Tankarna rusade; skulle det vara något allvarligt? Taxin dök upp på direkten, och jag hoppade in, sa adressen och försökte tålmodigt följa sekunderna som tickade fram på telefonens lilla display.
Resan till Södermalm tog prick fyrtio minuter och utanför svepte alla de där vanliga stockholmsbilderna förbi tegelhus, kaféer, parker och cyklar. Men jag såg lika gärna bara mina egna funderingar. Jag tänkte har hon problem på jobbet? Något med moster Malin? Någon sjuk? Tusen möjliga scenarion snurrade, men inget kändes särskilt troligt.
När taxin stannade utanför porten betalade jag snabbt swishade 320 kronor och skyndade in. Jag hann inte ens sticka in nyckeln i låset innan ytterdörren slets upp.
Där är du ju! Mamma nästan drog in mig, höll min hand. Kom in fort.
Redan i hallen slog doften av nybakade kanelbullar emot mig. Mamma bakar bara dem för speciella tillfällen man fylls liksom alltid av någon sorts glädje när det doftar kanel i hela lägenheten. Fast i dag matchades det varken med födelsedag eller julmys det var något annat i luften.
Jag klev av skorna, hängde undan jackan.
Mamma, vad är det som händer? frågade jag på väg in till vardagsrummet.
Och sen, wow jag frös till. Runt matsalsbordet, dukat med ren vit duk, satt… Simon. Just det, Simon mammas väninnas son som jag alltid tyckt varit hopplöst tafatt. Han log lite nervöst, drog i skjortkragen.
Bredvid honom satt moster Malin och såg ut som om någon just friat till henne hon strålade. Jag hälsade artigt men kunde knappt maskera min förvirring.
Tjena Elin, sa Simon och ställde sig upp. Länge sen.
Ja, och det hade gärna kunnat dröja lika länge till, mumlade jag och korsade armarna. Mamma, vad gör jag här egentligen?
Mamma såg nästan förbi mitt skeptiska tonläge och började plocka med servetten.
Älskling, vi har funderat lite, jag och Malin… Ni känner ju varandra sedan barnsben, båda vuxna och ordningsamma…
Och? ögonbrynen höjda, armarna i kors jag orkade ärligt talat inte mer nu. Vad har det med mig att göra? Har folk på jobbet som väntar på mig, hallå!
Moster Malin tog till orda:
Men Simon har ju fast jobb och egen tvåa nu! Ordentlig kille!
Vi ville bara att ni skulle lära känna varandra lite igen, sa mamma och vågade äntligen möta min blick, men såg lite undflyende ut.
Jag kände irritationen rinna upp i halsen på mig. Alltid detta ihärdiga matchande varför tror ni att jag behöver hjälp?! Jag svor invärtes och tvingade mig att hålla rösten lugn:
Mamma, jag fattar att du bryr dig, men jag sköter faktiskt mitt eget kärleksliv. Det behöver ni inte ordna åt mig.
Simon blev röd om kinderna, började fippla med skjortan:
Elin, kan vi inte bara… prata lite? Testa? Förr kom vi ändå rätt bra överens. Du är fin, jag är ju rätt schysst…
Vad ska vi prata om? Du har aldrig varit min typ. Inget har förändrats. Vi är vänner, punkt slut.
Han såg ut som om skjortan ströp honom. Moster Malin såg plötsligt ut som någon stulit julklappen.
Men vi kunde ju ge det en chans… pep han från sidan.
Jag försökte verkligen inte vara hård, men ljuga är inte min grej.
Simon, du är säkert jättegullig. Men jag kan inte tvinga fram känslor bara för att mamma och Malin fått för sig att det vore praktiskt.
Där och då började trycket släppa nästan som en lättnad men samtidigt, alltså mamma, vad håller du på med?
Jag sträckte mig efter väskan:
Jag går nu. Förlåt mamma, men jag kan inte spela med. Bättre vara rak.
Mamma skyndade efter mig, försökte stoppa mig med handen på jackärmen.
Vänta, gumman… Vi försökte bara göra något bra.
Jag vet. Men vi får ta det sen när du faktiskt vill lyssna, inte bara regissera hela scenen. Nu måste jag tillbaka till jobbet. Och snälla, inga fler sådana här överraskningar, okej? Jag fick hjärtat i halsgropen.
Jag smällde igen dörren efter mig och gick ut i den där fuktiga, klara luften som luktar asfalt och sommarregn på Söder. Det kändes lättare för varje steg. Alltså varför förstår hon inte? Måste man verkligen hela tiden para ihop sina döttrar med duktiga killen? Behöver verkligen inte en sån kille som låter mamma hantera sitt kärleksliv! Det är inte jobbet, lönen, eller bostaden som är grejen man vill ju ha någon med lite självdistans, någon som vågar vara vuxen!
Jag svängde in i Vita Bergen shortcutten sedan barndomen där barn lekte, mammor promenerade med vagnar och pensionärer solade på bänkar. Det kändes tryggt, välbekant, där bland pölar och glänsande blöta löv. Jag drog upp huvan och försökte fokusera på det vanliga.
Sen börjar mobilen surra igen. Mamma. Jag suckade djupt men svarade ändå.
Elin, varför stack du? Vi skulle ju prata? Det lät mer sårat än argt, nästan som att lämna någon mitt i ett bräde när alla förväntar sig grand prix.
Mamma, jag tänker inte gifta mig bara för att du och Malin känt varandra i tjugo år, sa jag så lugnt jag kunde medan jag traskade vidare. Så allvarligt är det faktiskt inte.
Men varför direkt gifta? Jag bad dig bara prata lite! Han är trevlig, har fast jobb, superordentlig, dricker aldrig, du vet…
Jo, visst. Han är säkert världens snällaste. Men det räcker inte för mig.
Men vem passar då? Nu hörde man trötthet genom luren, sådär som om man haft diskussionen tusen gånger. Det var tre år sen du var ihop med någon sist. Jag förstår inte…
Mamma, det är för att jag mår bra. Jag vill inte träffa vem som helst bara för att ni tycker att det är dags. När det känns rätt är det MITT beslut, inte ditt och Malins gemensamma projekt.
Ditt beslut har hittills varit att sitta hemma, jobba ihjäl dig och äta framför tv:n. Jag vill bara att du ska vara lycklig, Elin.
Jag ÄR lycklig, sa jag och satte mig på en parkbänk. Jag älskar mitt jobb, mitt hem, mitt liv Måste inte kryssa i varenda ruta på någon annans lista. Blir det någon så blir det för att jag vill inget annat!
Tystnad. Svagt brum från bakgrunden, sen kom viskningen:
Okej. Förlåt om jag tryckte på. Jag oroar mig bara att du ska bli ensam om vi blir gamla.
Jag vet, och jag älskar dig för det, suckade jag, men med värme. Men inga fler överraskningar, snälla? Du anar inte vad jag hann föreställa mig!
Lovar, och där hörde jag att mamma log. Men lova att berätta först för mig om du träffar någon?
Såklart, log jag och reste mig från bänken. Nu måste jag jobba vidare. Puss.
Puss på dig, älskling.
Jag stoppade mobilen i fickan. Himlen öppnade sig, och mellan molnen blänkte ett blått band över taken. Några tjejer gick längs trottoaren med glada rop, en man joggade förbi med en röd liten hund som hängde med i hans tempo.
Det vanliga livet rullade på folk på väg hem, ungar på lekplatsen, folk som fikar på uteserveringar. Jag slappnade äntligen av och tänkte på hur mycket livet egentligen bjuder på så mycket kan hända som inte står i någon annans pärm.
Sen gick dagarna. Jag försökte undvika att tänka på den där pinsamma kvällen hemma hos mamma. Fullt ös på byrån där vi förberedde höstens största kampanj och knappt någon vila för tankarna. Första in, sista ut jobba, äta knäckebröd på stående fot, dricka litervis te. När jag stupade i säng om kvällarna var allt för utmattat för några känslor.
Men på nätterna dök ändå tankarna upp mammas besvikna ansikte, Simons bortkomna leende, Malins hoppfulla blick. Känslan av att vara för rak, men ändå tvungen.
Så blev det fredag. Jag scrollade igenom jobbmailsen och såg invitation från en kollega: Firar 30! Kom gärna roliga människor, musik, kul sällskap! Först tänkte jag skippa, men ensamheten hade börjat kännas lite för påtaglig.
Jag kommer! messade jag och la undan mobilen.
Festen var på ett av de där småbruna kaféerna i Hornstull tegelväggar, mycket trä och låga fönster. När jag klev in pratades det och skrattades i hörnen, jazzig bakgrundsmusik, kaffe och bullar i luften. Kollega-bursdagsbarnet vinkade glatt: Elin, här! Vi småpratade om jobbet och han visade mig till ett bord med några av hans vänner.
Jag satte mig, tog ett glas bubbelvatten, presenterade mig snabbt för gänget runt bordet, och fick direkt feeling. Folk var superlätta och trevliga asgarv mellan varje historia.
Plötsligt dök en kille upp bredvid mig, sträckte fram handen och log snällt.
Hej, du måste vara Elin? Jag heter Oscar, känner Maja genom jobbet.
Japp, det är jag trevligt!
Han berättade att han jobbar i analyser på byrån, visade sig ha haft koll på vårt team, till och med varit med på en del gemensamma möten.
Tror vi sågs på ett möte förra månaden du håller ju i det där stora projektet med Novatech, eller hur?
Jag blev lite förvånad över att någon från analys överhuvudtaget visste vilka vi var.
Precis, det gör jag. Du måste ha fixat riskberäkningarna, eller hur?
Så lätt det gick att prata med honom. Han var smart, lyssnade riktigt intresserat, och var dessutom vansinnigt rolig på ett sätt som gjorde mig glad på riktigt.
När det blev för stimmigt där inne föreslog han att vi skulle gå ut på trottoaren och få lite frisk luft.
Det var kyligt men skönt ute under klara kvällsstjärnor. Vi lutade oss mot räcket utanför och snackade om resor, favoritplatser och pinsamma jobbminnen.
Han berättade om sitt år i norra Italien alla dessa smala gränder och den lantliga maten. Jag blev fascinerad och tände direkt på allt han sa, ville höra mer. Vi pratade länge, det bara flöt på.
Till slut, efter nån berättelse om hans vandring i Dolomiterna, sa han:
Elin, du kanske ska hänga på nästa gång jag drar utomlands? Du känns som en sån som gillar äventyr.
Jag blev paff men skrattade:
Haha, du är rakt på!
Ja, varför inte? Det känns bra, nu.
Så vi bestämde att ses över en fika nästa dag enkelt, utan press.
När jag sen var hemma igen och knappt hunnit lägga ifrån mig väskan ringde mamma. Den här gången svarade jag direkt.
Hur mår du, Elin? Allt bra?
Jättebra faktiskt! Har varit på fest på Hornstull och har träffat en jätterolig kille där.
Jaså? Berätta Vad är han för typ?
Lugn, smart och skönt självständig, flinade jag. Ingen som ringer sin mamma för minsta lilla direkt…
Mamma skrattade för första gången på länge:
Vad härligt att höra, då behöver jag inte bekymra mig så mycket alltså?
Nej mamma, nu får du slappna av. Jag tar faktiskt hand om mig själv, det lovar jag.
Då säger vi så. Älskar dig.
Älskar dig med.
Sen blev jag sittande där, tittade ut över det lysande Stockholm genom fönstret. Bilarna gled förbi som små ljusnystan under gatskyltarna, stadens brus hördes dämpat långt bortifrån. Och någonstans där och då blev jag helt säker ibland måste man bara låta livet rulla på, släppa taget om allt som ska vara och bara… våga sig själv.
