Blev ett hembiträde
När Ylva bestämde sig för att gifta sig, blev både sonen Mattias och svärdottern Lovisa alldeles förskräckta över beskedet och visste inte alls hur de skulle reagera.
Är du verkligen redo att vända upp och ner på livet i din ålder? frågade Lovisa och sneglade oroligt på sin man.
Mamma, varför måste du ta så drastiska beslut? Mattias skruvade nervöst på sig. Jag fattar, du har varit ensam länge och valt att lägga hela ditt liv på mig. Men att gifta sig nu, det är verkligen dumt.
Ni är unga, så det är klart ni tycker så, svarade Ylva lugnt. Jag är sextiotre och ingen vet hur lång tid jag har kvar. Men jag har all rätt att tillbringa resten med någon jag älskar.
Men måste ni rusa till vigseln? försökte Mattias övertala henne. Du har bara känt den där Bengt i några månader, och du är redan redo att kasta om allt.
I vår ålder är det ingen idé att vänta och slösa tid, filosoferade Ylva. Jag vet vad jag behöver veta: han är två år äldre, bor med sin dotter och hennes familj i en trea i Bromma, får en bra pension och har sommarstuga ute på Värmdö.
Men var har ni tänkt bo då? undrade Mattias. Vi bor ju ihop, det finns inte plats för en till här.
Oroa dig inte, Bengt har inga planer på att flytta hit, jag kommer flytta hem till honom, berättade Ylva. Hans lägenhet är stor, hans dotter är trevlig och vi kommer bra överens, så det blir inget bråk. Alla är vuxna, så det ordnar sig.
Mattias var bekymrad, men Lovisa försökte få honom att förstå mamma och acceptera hennes beslut.
Är vi bara själviska? funderade hon. Visst, vi har haft det lätt med att din mamma hjälper och ofta passar lilla Maja, men hon har ju rätt att leva sitt eget liv. Har chansen uppstått, så borde vi inte hindra henne.
Visst, men måste de gifta sig? undrade Mattias. Jag har varken lust att se mamma i vit klänning eller gå på bröllopsfest med lekar.
De är från en annan tid, kanske känns det tryggare och mer stabilt för dem, försökte Lovisa förstå.
Så gifte sig Ylva med Bengt, som hon träffat på en promenad en blåsig lördagsmorgon, och flyttade snart in i hans lägenhet. I början var allt ok, de tog emot henne, Bengt var snäll och Ylva kände att hon äntligen fått rätt att njuta av livet och varje dag som kom. Men snart började det hända märkliga saker i den nya familjen.
Kan du laga gryta till middag? frågade dottern Sigrid. Jag skulle gjort det själv men jobbet slukar all tid, och du har ju gott om det.
Ylva förstod och tog på sig matlagning, och snart även handla, städa, tvätta och att följa med ut till sommarstugan.
Nu när vi är gifta är stugan vår gemensamma mark, sade Bengt. Sigrid och hennes man hinner aldrig åka dit, barnbarnet är fortfarande liten, så det blir du och jag som får sköta allt.
Ylva protesterade inte, hon trivdes med att vara en del av en stor och sams familj där hjälpsamhet var grundpelaren. Hennes första äktenskap hade varit annorlunda; mannen var lat och slug och stack till slut när Mattias fyllt tio. Sedan dess hade tjugo år gått utan att höras ett pip från honom. Nu kändes allting rätt, och sysslorna kändes mest som glädje, hon blev aldrig arg av trötthet.
Mamma, du har väl ingen kraft att jobba på landet längre? undrade Mattias. Blodtrycket rusar varje gång du varit där. Är det värt det?
Javisst är det, och jag tycker om det, svarade pensionären. Vi ska odla massor med Bengt, det räcker åt alla, ni får såklart också smaka.
Men Mattias var tveksam; under flera månader fick de inte en enda inbjudan, inte ens för att lära känna familjen. De bjöd Bengt till sig, han lovade komma men var alltid upptagen eller trött. Det blev tydligt att den nya släkten inte direkt ville ha kontakt. Deras enda önskan var att veta att mamma var lycklig.
Till en början var allt så, och Ylva lade all sin energi i hushållet med glädje. Men antalet uppgifter växte och det började bli märkbart tungt. Bengt klagade på ryggen och hjärtat direkt när de kom till stugan; Ylva fick bära grenar, kratta löv och slänga skräp själv.
Igen soppa? rynkade Jonas, Bengts svärson. Vi åt ju det igår, jag hade hoppats på något annat i kväll.
Jag hann inte laga annat och kom knappt iväg till affären, försökte Ylva förklara. Har tvättat alla gardiner och hängt tillbaka dem, blev så trött och yr att jag behövde vila.
Ja ja, men jag gillar inte soppa, muttrade svärsonen och sköt undan tallriken.
Imorgon bjuder Ylva oss på hela smörgåsbordet! skyndade Bengt att flika in.
Och nästa dag stod Ylva i köket från morgon till kväll, allt blev uppätet på en halv timme och sen var det dags att städa. Så gick det vidare, och dottern och svärsonen blev allt mer missnöjda och Bengt höll plötsligt med dem och skyllde allt på Ylva.
Jag är inte heller ungdom längre, jag orkar inte och förstår inte varför allt ska hänga på mig, sade hon till slut efter ännu en protest.
Du är min fru, då är det ditt ansvar att hålla ordning hemma, svarade Bengt.
Som din fru borde jag ha rättigheter, inte bara plikter, grät Ylva.
Hon lugnade sig, började åter pyssla om alla och ville bara hålla stämningen glad. Men en dag brast det. Sigrid och hennes man skulle på fest hos vänner och ville lämna sitt barn hos Ylva.
Barnet får vara med morfar eller följa med, för idag vill jag hälsa på min egen dotterdotter, försökte Ylva bestämt.
Med vilken rätt ska alla anpassa sig efter dig? snäste Sigrid.
Jag har aldrig krävt det, men jag är inte skyldig er något heller, påminde Ylva. Min dotterdotter fyller år idag, jag sa det redan i tisdags. Ingen brydde sig, och nu vill ni låsa fast mig hemma också.
Det är inte rätt, på riktigt, Bengt blev röd av ilska. Sigrid har planer, och din dotterdotter är så liten, du kan gratta henne imorgon.
Ingenting händer om vi åker till mina barn nu eller om du stannar här med barnbarnet tills jag kommer tillbaka, svarade Ylva och satte ner foten.
Jag visste att det aldrig skulle bli bra av det här äktenskapet, muttrade Sigrid surt. Hon lagar halvdan mat, glömmer städningen och tänker bara på sig själv.
Tycker du så, efter allt jag gjort i månader? frågade Ylva Bengt. Var du ute efter en fru eller en hushållerska till alla?
Nu är du orättvis och försöker lägga skulden på mig, blinkade Bengt snabbt. Börja inte bråka om småsaker.
Det var en rak fråga, och jag har rätt att få ett svar, gav sig Ylva inte.
Om du tänker så kan du göra vad du vill. Men i mitt hem är sådant tänk inte acceptabelt, svarade Bengt stolt.
Då säger jag upp mig, sade Ylva och gick för att packa ihop sina saker.
Tar ni emot en misslyckad mormor igen? sa hon och släpade väskan och presenten till barnbarnet. Har varit gift, kom tillbaka igen, vill inte prata om det nu. Bara säg får jag komma hem?
Självklart, rusade Mattias och Lovisa fram. Ditt rum står och väntar, det är så skönt att ha dig tillbaka.
Ni är glada bara… så där? ville Ylva höra.
Hur glad blir man över folk man älskar annars? förstod Lovisa ingenting.
Där visste Ylva säkert att hon inte var någon hembiträde. Ja, hon hjälpte till och passade Maja ibland, men son och svärdotter försökte aldrig utnyttja henne eller ta henne för given. Här var hon mamma, mormor, svärmor och familjemedlem ingen tjänare. Ylva kom hem för gott, skilde sig själv och försökte glömma allt det där konstiga och snurriga som varit, som om det varit en dröm insvept i dimma och vitsippor.
