Från Hat till Kärlek
Jag har alltid avskytt hundar. Det började redan i min barndom, när jag som rund och rödhårig förstaklassare med stora glasögon och knökfull ryggsäck, blev omringad av ett gäng lösa hundar på ett öde kalhygge utanför bostadsområdet i Uppsala.
Ledaren en smidig, svart hund med rostbruna tecken runt nosen stirrade mig rakt in i ögonen.
Jag både grät och försökte prata med hundarna, bad dem släppa mig fri och strödde ut mina skollunchsmörgåsar med falukorv framför dem, men hundarna vek inte en tum.
Varje gång jag försökte röra på mig blottade ledaren sina vita-gula tänder och morrade djupt, lyfte på läppen på höger sida.
Jag stod där, omringad av flocken i över två timmar. Plötsligt lystrade ledaren, vred örat bakåt och rusade ljudlöst mot skogen bakom kalhygget. Alla följde efter i en lång kedja och försvann i skogsbrynet.
Jag torkade tårarna, grep tag om väskan och stack hemåt.
Men hemmet stod inte kvar vårt gamla trähus stod i lågor. Gasledningen hade exploderat.
Min gammelmorfar, farfar till min pappa den jag alltid kallade farfarsfar dog i branden.
Farfarsfar hade varit sjöman, garvad av saltstänkta vindar. Han hade snövitt skägg och mustasch, som han rakade bara en gång om året, direkt efter trettonhelgen. Sedan lät han den växa, flätade den till en rolig tofs, höll ihop med ett färgglatt gummiband, eller bara kastade den bakom örat.
Efter att ha förlorat honom, och mötet med hundflocken, började jag stamma.
Ett sällskap till hund dök upp igen när jag var sjundeklassare nu smalare, längre, och med kontaktlinser istället för stora glasögon. Jag följde klassens vackraste tjej, Signe Bergström, hem efter skolan. Signe var föremål för intresset från Linus, skolans bråkstake och notoriska plugghäst, som gick om nian för andra året. Alla var rädda för Linus, men jag vågade ändå gå hem med Signe trots att jag visste risken.
Plötsligt kastade sig en stor hund framför oss och morrade ilsket, blängande på mig medan han puttade bort mig från Signe. Jag backade långsamt undan tills Signe var i trygghet bakom husknuten, och då först försvann hotet tillsammans med hunden.
Nästa dag på mattelektionen fick jag en lapp.
Följ inte efter mig. Linus ville slå dig igår. Förlåt.
Där tog den vänskapen slut, och mitt agg mot hundar växte sig bara starkare.
Åren gick jag blev vuxen. Studerade, startade eget företag, blev framgångsrik i Stockholm. Det gick bra ekonomiskt, och snart hittade jag också lyckan på det privata planet. Skönheten Signe, före detta Bergström, blev min fru, och vi fick en underbar son Algot, döpt efter min älskade farfarsfar. Den åtta månader gamla pojken kunde ännu inte säga ett ord, men varje gång vi mötte en hund i barnvagnen log han och sa:
Vov, vov!
En söndag promenerade jag i Hagaparken med Algot i vagnen. Vi matade småfåglar med solrosfrön, såg en ekorre smita ner för en gran och ta en nöt ur min hand.
När vi skulle gå hem puttade jag vagnen mot övergångsstället. Jag väntade på det gröna trafikljuset då kom plötsligt en galen tax framspringande!
Den skällde vansinnigt och blockerade oss så jag knappt kunde ta ett steg mot övergången. Bara sekunder senare susade en personbil förbi bara ett fåtal centimeter från barnvagnen, och körde rakt in i lyktstolpen på andra sidan.
Ur bilen slängde sig några ungdomar panikslaget och försvann över gräsmattan.
Mitt hjärta slog så hårt att det måste ha hörts på hela gatan. När jag samlat mig var taxen borta. Folk sprang till bilen, och en främling la handen på min axel.
Är allt okej? Träffade bilen er? Han såg skräckslagen ut.
Jag skakade tyst på huvudet nej, vi klarade oss. Allt var bra.
Hur jag sedan tog mig hem minns jag inte. Och Signe berättade jag aldrig om händelsen varför oroa henne, när allt ändå gick vägen? Men tanken på den där röda taxen lämnade mig aldrig. Jag kände tacksamhet hunden hade ju räddat min son.
Hela kvällen satt jag tyst och funderade över de där tre tillfällena i livet då hundar hade korsat min väg. Jag insåg att djuren inte hade varit ute efter att skrämma eller skada mig. Snarare hade de på sitt sätt alltid skyddat mig. Signe sneglade undrande på mig när jag satt där och tänkte, men ställde inga frågor.
På kvällen gick vi ut hela familjen och tog en promenad på gården innan läggdags. Vid den bortre bänken hade grannarna samlats. Jag hörde röster ur klungan:
Vad ska vi göra med honom? Vem vill ha en sån hund?
Jag kikade över axeln på grannen och såg en kartong på bänken. I den låg en liten brun valp. Valpen hade inga ögon någon genetisk defekt, antagligen. Grannarna pratade tyst med varandra. Signe rullade vagnen lite längre bort och väntade på mig.
Vad ska vi göra nu?
Vem tar hand om honom, så förstörd som han är?
Nej, en sån skulle jag aldrig kunna ta hem… viskade någon.
Jag trängde mig fram. I lådan låg en liten chokladfärgad valp, som pep svagt och vred sitt lilla huvud, sökande efter något bekant men där fanns inget varmt modershjärta.
Jag stod tyst en sekund, men tog sen av mig halsduken. Det var fortfarande kallt på kvällarna i slutet av april.
Jag lyfte försiktigt upp valpen under frambenen benens bakdel var krokiga.
Någon bakom mig drog efter andan och jag tror någon började gråta.
Jag virade in den blinda valpen i halsduken, höll honom som en liten bebis i famnen, och sa:
Jaha, lilla vän, det verkar som att det är min tur nu… Kom, så ska du få träffa vår mamma. Hon är snäll, och hon har säkert lite mjölk kvar i kylen.
Jag gick bort mot Signe där hon stod vid barnvagnen och såg på mig med ömsinta, varma ögon.
Det där ögonblicket förändrade allt genom att våga ge kärlek vidare, fick jag själv till sist ro med mina känslor för hundar. Man förlorar inget på att öppna sitt hjärta. Den lärdomen bär jag vidare.
