Från hat till kärlek
Alexander har alltid avskytt hundar. Sedan den där gången, när han som tjock liten rödhårig förstaklassare med glasögon och tung skolryggsäck, blev omringad av en flock hundar på en äng bakom hyreshusen i Uppsala.
Ledaren en slank, svart hund med rödbruna fläckar på nosen, stirrade rakt in i Alexanders ögon.
Pojken både grät och bad, försökte muta hundarna med ostsmörgåsar från skolan, men de gav sig inte. Så fort Alexander försökte röra sig, lyfte ledarhunden på överläppen, visade sina gulvita tänder och morrade djupt.
De höll honom fast i över två timmar. Plötsligt vred ledaren sitt högra öra bakåt, spetsade öronen mot ett ljud och sprang ljudlöst mot skogsbrynet. De andra följde honom, radade upp sig, och försvann mellan träden.
Alexander torkade tårarna, greppade skolväskan hårt och småsprang hemåt.
Men hem kom han inte. Det gamla trähuset där han bodde med sin familj och några få grannar hade tagit eld en gasvärmare hade exploderat.
Farfar hans pappas morfar, som han kallade morfar gamla dog i branden. Morfar gamla hade varit sjöman en gång, saltad av Nordsjöns vindar. Han bar alltid en snövits mustasch och skägg, som han bara rakade av till nyår, då lät han det växa ut igen och flätade ibland en liten tofs av sitt skägg, hållandes ihop med ett färgglatt gummiband. Ibland slängde han det bara bakom örat.
Efter farfaderns död och hundupplevelsen började Alexander stamma, det gick inte över på länge.
Andra gången han råkade ut för en hund var i högstadiet. Han hade blivit lång, smal och bytt glasögonen mot linser. En dag följde han hem klassens vackraste tjej, Märta Lindh. Egentligen försökte den äldre skolans tuffing, Simon, få Märta på fall. Alla var rädda för Simon, men Alexander vågade ändå gå med Märta.
Plötsligt hoppade en stor hund ut framför dem, morrade hotfullt och pressade undan Alexander från flickan. Han backade långsamt undan, hunden stirrade ilsket på honom. När Märta försvann in genom porten lättade hotet och hunden rusade vidare.
Nästa dag i mattelektionen fick han en lapp:
“Gå inte efter mig. I går ville Simon slå dig. Förlåt.”
Vänskapen med Märta rann ut i sanden och Alexander hatade hundar ännu mer.
Åren gick, Alexander tog examen vid Stockholms universitet och blev efter några år egenföretagare. Livet gick bra jobbet gav bra lön, han fick rätt kontakter och ordnade snart också ett fint hem. Märta, hans ungdomskärlek, blev hans fru, och de fick en liten son Mårten, uppkallad efter morfar gamla. Åttamånaders Mårten kunde ännu inte prata, men varje gång de mötte en hund började han le och sa:
“Vov, vov!”
En söndag promenerar Alexander i Kungsträdgården med sonen i vagnen. Han berättar om småfåglarna de matar vid fågelbordet, och om ekorren som modigt tigger nötter ur handen.
Det börjar bli dags att gå hem. När de kommer ut från parken och väntar vid övergångsstället, håller Alexander koll på trafikljuset och ska just köra vagnen ut på vägen.
Men då dyker en galen tax upp! Taxen skäller högljutt och kastar sig ivrigt i vägen, så Alexander inte kan gå ut på gatan. I samma ögonblick susar en bil förbi, så nära vagnen att hjärtat stannar. Bilen kör av vägen, brakar genom gräsmattan och kraschar mot en lyktstolpe.
Tonåringar rusar ut ur bilen och springer iväg.
Alexander är chockad. Han hör på sitt eget hjärtas dova slag, och det känns som om hela parken hör det också.
Taxen syns inte till, folk samlas vid bilen. En förbipasserande klappar Alexander på axeln.
Är ni okej? Bilen träffade inte vagnen? frågar han oroligt.
Alexander skakar bara på huvudet, visar att både vagnen och barnet är oskadda. Allt är bra.
Hur han kom hem minns han knappt. Han berättar inget för Märta, vill inte skrämma henne i onödan. Men när han tänker på den röda taxen känner han något nytt tacksamhet gentemot hunden som räddade Mårten.
Hela kvällen grubblar han i tysthet, kommer att tänka på de tre tillfällen han råkat ut för hundar. Ingen gång hade hundarna egentligen skadat honom, de hade till och med skyddat honom på sitt sätt. Märta ser hans plötsliga eftertänksamhet, men frågar inget.
Senare går de hela familjen ut på gården för en kvällspromenad. Vid en bänk har grannarna samlats. När Alexander passerar hör han viskningar:
Och vad ska vi göra med den här? Vem skulle vilja ha en sådan?
Nyfiken kikar han över axeln och ser en kartong på bänken. I den ligger en liten valp. Valpen saknar ögon ett genetiskt fel. Grannarna pratar tyst med varandra. Märta och vagnen väntar längre fram.
Vad ska vi göra nu?
Och var ska en sån här ta vägen?
Nej, jag skulle inte klara att ta hand om den där hör han någon viska.
Alexander går närmare. Valpen är chokladbrun och pipande, snurrar sitt lilla nosande huvud och letar efter mammas lukt. Men ingenstans finns värmen av en mamma.
Han står tyst en sekund, men bestämmer sig, tar av halsduken det är visserligen vår, men kyligt på kvällarna. Försiktigt lyfter han valpen; bakbenen är krokiga.
En kvinna bakom suckar högt och börjar gråta.
Alexander slår försiktigt in valpen i halsduken, håller den mot bröstet som ett spädbarn och säger:
Så, lilla vän, nu är det väl min tur… Kom, nu presenterar jag dig för vår mamma. Hon är snäll och fin. Och jag skulle tro att det finns lite mjölk i kylen åt dig.
Han styr stegen mot den unga, vackra kvinnan vid barnvagnen och möts av hennes kärleksfulla blick.
