Främmande väggar
Vet du vad jag tänker på? sa jag till min fru medan jag torkade om samma tallrik för femte gången. Att vi inte ens har kvar en egen tesked. Allt verkar ha flyttat in i deras rum. Och nu när jag går och lägger mig om kvällarna tänker jag: är vi för högljudda här i vårt eget vardagsrum när vi tittar på TV? Stör vi dem?
Eva satt tyst och tittade ut genom köksfönstret mot den mörka innergården. Det drog kallt. Hon suckade djupt, sådär tungt, från själens innersta.
Gäster, mumlade hon, fortfarande med blicken fäst utåt. Vi är gäster. I vårt eget kök.
Och som på beställning hördes ett dovt fniss från vår största dotterdotter Tove inne i hennes rum, snart följt av hennes pojkväns mörka röst. De såg på film i vad som brukade vara vårt vardagsrum.
Så där satt vi. Jag med en tallrik i handen, Eva tyst vid fönstret. I huvudet snurrade bara en tanke: hur kunde det bli så här? Hur har vi hamnat så att vi i vårt eget hem knappt vågar spola i toaletten sent på kvällen, så att ingen ska störas? Det började ju så oskyldigt. Rentav familjärt, med goda avsikter.
Det var i slutet av augusti förra året min syster Margaretha ringde. Jag stod vid spisen, högröd om kinderna, och hade fullt upp med att salta in gurkor. Telefonen ilade, jag torkade av händerna på förklädet och svarade.
Hej Sten, hennes röst skälvde svagt, så där som när hon ville något. Margaretha ringer sällan utan orsak, hon bor i Uppsala, upptagen med sitt, vi pratar kanske tre gånger om året. Det är så här Du minns väl Tove, min äldsta?
Klart jag gör, svarade jag. Vad är det nu?
Det är inget farligt, allt är rentav bra, sade Margaretha snabbt. Hon har kommit in på universitetet i Lund, på statligt stöd. Min duktiga flicka! Men hon får inget studentboende direkt, först kanske till våren. Så jag tänkte, kan ni skriva henne hos er så länge? Bara så att hon har adressen, så att universitetet kan ordna med pappersarbetet. Det är ren formalitet. Hon ska ändå hyra ett rum med kompisar, vi har redan diskuterat det.
Jag stod med telefonen, och genast drog tankarna igång. Å ena sidan: syskondotter, haft bra betyg. Å andra sidan: adress är inget man bara slänger ut. Eva hade alltid sagt: inget konstigt i folkbokföringen, aldrig, inte ens för släktingar. Men så är det familj, och det var ju tillfälligt. Margaretha var ändå min syster.
Är du säker på att hon inte vill bo här? försökte jag. Skulle kännas lite konstigt om någon bodde här längre tid. Hoppas du förstår.
Nej, men hon är arton, frihetssugen. Hon ska bo någon annanstans med kompisar. Det handlar bara om blanketter, du vet ju hur det är nu för tiden Allt ska vara på papper, stämplar, folkbokföring. Bara ett kryss i en ruta.
Jag sa att jag skulle tala med Eva först. När jag berättade på kvällen såg hon genast bekymrad ut.
Lägg dig inte i sånt här, Sten. Skriver vi henne hos oss, blir hon snart kvar längre än vi tänkt. Jag har hört sånt förut på jobbet.
Men det är ju Tove, försökte jag. Margarethas flicka. Och bara tills hon får sitt boende.
Du känner henne inte längre. Pappret ger rättigheter. Börjar de väl, slutar det inte alltid så fort.
Men samvetet gnagde. Nästa dag ringde jag Margaretha och sa att det var okej ändå. Flickan ville plugga, och vi ville inte ställa till problem. Tove ringde ett par dagar senare. Hennes röst var blyg, tydlig, väldigt artig.
Farbror Sten, hej, det är Tove. Mamma säger att ni kanske kan hjälpa mig så jag får skriva mig där. Det är bara för att universitetet kräver det Jag ska hyra ett rum med två andra, men bara för tiden med pappersarbetet. Får jag komma och hälsa på?
Vad kunde jag säga? Tove kom i början på september. Hon var lång, smal, med ljust uppsatt hår och ett gäng päronmarmelad och godis som tack från Margaretha. Vi drack kaffe, Tove var charmerande och berättade om utbildningen. Hon skulle bli journalist, drömde om att göra tv-reportage. Hon visade bilder på sitt rum, det var trångt men hon såg hoppfull ut.
Det enda jag behöver är folkbokföringen, sa hon igen. Jag stör er inte, jag lovar.
Eva tinade upp. När vi gick till Skatteverket några dagar senare för att ordna folkbokföringen, följde jag med. Tove fick sin adress, för ett år. Vi var lättade. Vi ville ju bara hjälpa.
Men livet gör sällan som man tror.
Hösten gick och vi hörde nästan inget från Tove. Hon hälsade artigt på födelsedagen, hennes mamma tackade än en gång. Jag kände mig nöjd över att vi ställt upp.
Sen, i november, ringde Tove en kväll: hon måste få sova här ett par nätter. Hon hade bråkat med sina rumskompisar en festade på nätterna, det gick inte att plugga till tentan. Vad kunde vi göra? Hon kom, tyst och artig, och lade sig på soffan i vardagsrummet. Det skulle bli någon vecka. Vi slutade titta på tv på kvällarna, för att inte väcka henne. Jag satt länge kvar i köket på kvällarna. Eva höll sig undan.
En vecka blev till två, sedan blev det tentaperiod och ingen flytt talades om. Hon pluggade faktiskt, men vardagsrummet blev mer och mer hennes, vi drog oss undan till vårt sovrum.
I januari berättade Tove att hon hade fått ett extrajobb på en lokal tidning och ville spara på boendekostnaderna. Hon erbjöd sig att betala en del av hyran och köpa egen mat.
Eva och jag började gräla om Tove. Eva menade att vi bara blev utnyttjade. Jag försvarade henne halvhjärtat det var ju ändå familj, hon betalade ju ändå. Men i hjärtat visste jag att Eva hade rätt.
Toves saker fyllde snart halva hallgarderoben, lådor med böcker dök upp på balkongen, hennes mat låg på en egen hylla i kylen. Ibland tog hon våra varor när hon glömt handla, även om hon senare fyllde på.
Vi och Eva började prata mindre, och med Tove var samtalen ännu kortare. Eva oroade sig mest över att någon annan bodde i vårt hem. Tove höll sig på sin kant, hjälpte till och försökte vara hänsynsfull, men känslan fanns kvar en främling i vårt hem.
En kväll stod jag i köket och såg henne göra te. Hon använde sin egen stora rosa mugg och hade köpt en egen vattenkokare, för att “vår var så långsam”. Allt blev mer och mer hennes.
Tove, sa jag till sist, har du hittat nåt nytt boende?
Hon log ursäktande. Nej, det var svårt, och hon trivdes bra, tunnelbanan var nära, och det var lugnt och skönt. Jag var för snäll för att säga att det började bli nog.
Du borde faktiskt leta, mumlade jag. Det är viktigt att ha sitt eget, särskilt i din ålder.
Jag trivs här, log hon, men jag förstår.
Men inget hände. Månaderna gick, och Eva började prata om att säga upp folkbokföringen när året var slut. Men jag visste att det skulle bli svårt när vi väl satte igång.
Mot våren kom Tove då och då hem sent med en vän Emil, en lång, tystlåten kille som pluggade datorer på KTH. Hon frågade om han fick komma över för att jobba med projekten. Till slut blev han mer eller mindre stamgäst.
När Eva sa ifrån, menade Tove att det var bara vänskap, och att hon faktiskt bodde där officiellt. Det kändes som vi var annat än värdfolk.
I juni bad Tove att vi skulle förlänga hennes adress hon behövde det för papper från universitetet, och hennes mamma ringde och bad oss ha överseende. Vi gick, till slut, med på det, Eva högljutt missnöjd.
Under sommaren åkte Tove hem till Uppsala, och Eva och jag fick våra liv tillbaka för några veckor. Vi kunde sitta vakna sent, se på film, prata ostört. Men i september tog Tove med hela sitt bohag tillbaka, fast besluten om att satsa på toppbetyg.
Så kom hösten och Emil började komma oftare, till slut flera gånger i veckan. Känslan av utanförskap växte, och Eva flyttade in teven till köket. Vardagsrummet var upptaget.
En kväll efter ett gräl insåg jag: här satt vi, och vår lägenhet tillhörde oss bara på pappret. Det var vi som drog oss undan. Vi som ställde in julen och satte en liten plastgran på köksbordet. Det var Tove och Emil som satt i vardagsrummet, såg på film. Vi levde som inneboende i vårt eget hem.
Sakta kom vi till insikt: vi kunde inte ha det så här. Eva talade om att sälja och börja om. Jag var först tveksam den här lägenheten i Malmö hade vi bott i sedan nittiotalet, renoverat och satt personlig prägel på. Men vad hade vi kvar? Bara känslan av att vara överflödiga och av att fasta i bitterhet.
När Emils kläder började dyka upp i hallen blev Eva bestämd: nu räcker det. Vi pratade ut ordentligt med Tove, som var kallsinnig. Hon hävdade att hon hade rätt att bo där och ta emot sin blivande fästman, så länge hon bidrog till hyran.
Det var för sent att ångra. Hon visste sina rättigheter och visste att det var svårt att bli av med någon som är folkbokförd, även tillfälligt.
Vi kontaktade bostadsrättsföreningen och en jurist. Processen startades. Relationen till släkten rasade snabbt telefonsamtalen från Margaretha blev sura och korta, andra syskon tog avstånd. Jag fick sympati på jobbet, men hjälp fanns ingenstans.
Sommaren kom. Rättegången drog ut på tiden. Emil flyttade ut efter att polisen varit där, men Tove blev kvar. Vi samlade kvitton, förde bullerloggar, dokumenterade märkliga incidenter i ett litet anteckningsblock.
Och så en kväll, när vi satt tysta vid köksbordet och hörde Toves och Emils skratt inifrån vardagsrummet, sa Eva:
Ska vi bara sälja? Börja om? Någonstans där det bara är vi
Jag stirrade länge ut genom fönstret. Tänkte på de över tjugo åren i samma lägenhet. Resorna vi planerat härifrån, barnens födelsedagar, alla jular med gran i vardagsrummet.
Kanske, sa jag. Visst är det vårt på pappret men det känns inte så. Vi är gäster. Bättre vi ger oss, än blir bittra resten av livet.
Vi satt kvar länge den kvällen. Teet kallnade. Jag hörde Evas tunga, trötta suck och kände i samma ögonblick att det här att vi drev ut oss själva var både sorgligt och på något sätt befriande.
Det är lätt att tänka att släktingar är annorlunda. Att lojalitet ska övervinna allmän rättshaverism, att om du är snäll mot någon i behov så får du tillbaka omtanke. Men verkligheten är sällan så. Inte ens i Sverige, där vi gärna vill tro på pålitlighet och ordning.
Jag lärde mig något i det här. Man ska vara hjälpsam men man får aldrig blanda ihop sitt hem med andras behov. Inte ens om det är familj. Ibland måste man säga nej, även om det känns fel i hjärtat. Annars fräter det på dig, och huset du kämpade så för att bygga förvandlas till ett främmande skal. Och du själv, du är inte längre mer än en gäst.
Så, jag lämnade mina, eller våra, väggar bakom mig. Och nästa gång någon frågar om en enkel adress, vet jag vad jag ska svara.
