**En främling, men den närmaste**
— Agnes Birgitta, men snälla! Så kan du inte göra! — rösten hos Magnus Lennart darrade av upprördhet. — Jag är ju inte din familj!
— Vem är min familj då? — kvinnan rätade upp sig med en ryckig rörelse, medan hon kramade en skrynklig lapp från sjukhuset. — Min son, som ringer en gång vartannat år från sitt Stockholm? Eller min sondotter, som helt har glömt bort sin farmor? Du är den som varje dag frågar hur jag mår, köper medicin när jag inte har råd!
Magnus Lennart stod osäkert och vippade från fot till fot i hallen. En lång, kutryggig man i sextiofemårsåldern, med grå stubbskägg och vänliga, trötta ögon. Han hade kommit som vanligt för att fråga om det var något som behövde köpas, och så detta…
— Men lägenheten kan du inte skriva över på mig! Vad ska folk säga? Vad ska grannarna tro? — nervöst vred han sin gamla keps i händerna.
— Jag bryr mig inte ett dugg om vad de tror! — Agnes Birgitta gick in i vardagsrummet och sjönk ner i sin favoritfåtölj vid fönstret. — Sätt dig, stå inte där som en pinne.
Magnus Lennart satte sig försiktigt på kanten av soffan. Ute föll ett gråhöstdigt regn, och vattenpärlor rann nedför fönstret, vilket gjorde rummet extra mysigt. På fönsterbrädet blommade fjällkrassingar — Magnus Lennart hade själv tagit med dem på våren och sagt att de inte ville växa hos honom, men här kunde de kanske glädja värden.
— Lyssnar du på mig? — Agnes Birgitta lade händerna i knät. — Jag var hos doktorn igår. Mitt hjärta är i dåligt skick, blodtrycket rusar. Han säger att när som helst kan det hända… du vet.
— Säg inte så! — Magnus Lennart blev blek. — Du har många år kvar, jag ska hjälpa dig som förut. Det finns ny medicin, bra grejer…
— Magnus, — hon kallade honom med ett stilla tonfall, och han ryckte till. Hon brukade oftast vara formell, sällan använde hon hans förnamn. — Förstår du vad jag säger? Jag är rädd för att dö ensam. Väldigt rädd. Men med dig här är det inte lika läskigt.
De hade träffats för tre år sedan i en vårdkö. Agnes Birgitta stod med en remiss till kardiologen, höll sig om bröstet och andades tungt. Han satt bredvid och väntade på urologen. När han såg att det inte var bra med henne, erbjöt han henne vatten från sin flaska.
— Tack, snälla du, — viskade hon då. — Du är en god människa.
Sen visade det sig att de bodde granne. Magnus Lennart började hälsa på, fråga efter hennes hälsa. Först en gång i veckan, sedan oftare. Agnes Birgitta lagade mat åt honom, han fixade saker i lägenheten. Så småningom blev de vana vid varandra.
Magnus Lennart hade sin egen historia. Hans hustru hade dött för fem år sedan av cancer, de hade inga barn. Han blev ensam kvar i en tom lägenhet där allt påminde om det förflutna. Han hade jobbat som rörmokare hela livet, fick en liten pension och levde tyst och obemärkt.
Agnes Birgittas son, Erik, hade flyttat till Stockholm direkt efter högskolan, blivit IT-konsult, gift sig och skaffat barn. Först kom han på högtider, sedan mer sällan. Ringde på födelsedagar och nyår, frågade artigt om hälsan, lovade att besöka henne — men kom aldrig.
— Han har så mycket att göra, — försvarade hon honom inför grannarna. — Hans jobb är krävande. Och barnen är små, hans fru är ofta sjuk…
I verkligheten hade sonen bara glömt bort sin mor. Inte med flit, inte av elakhet — livet hade bara snurrat vidare, och modern hamnade i periferin. Hon fanns där, i sin småstad, fick pension och levde sitt liv. Så var det.
Sondottern Elina skickade ibland bilder på Messenger. En vacker flicka med kloka ögon, men alldeles främmande. Hon mindes sin farmor knappt, de sågs sällan.
— Magnus, ville du aldrig ha barn? — frågade Agnes Birgitta en gång när de satt i köket och drack te med den wienerbröd hon bakat på morgonen.
— Jo. Väldigt gärna, — han rörde långsamt om socker i glaset. — Men det blev inte så. Min fru, hon vila i frid, gick till läkarna, provade allt. Sen blev det försent… Hon sa till mig: “Gift om dig med en ung kvinna, skaffa barn.” Men hur kunde jag älska någon annan? Hon var… den enda.
Agnes Birgitta sträckte sig över bordet och lade sin hand på hans.
— Du är en bra man, Magnus. Sådana är sällsynta nu för tiden.
Magnus Lennart rodnade och såg ned.
— Åh, vad bra… Jag är en vanlig människa.
— Nej, inte vanlig. Vanliga människor är likgiltiga. Du bär på allas bekymmer.
Det fanns sanning i hennes ord. Magnus Lennart kunde verkligen inte gå förbi någon i nöd. I huset visste alla: om något händer, ring Magnus Lennart. När en vattenkran läckte hos tant Maj på bottenvåningen, fixade han det. När en ung mamma på femte våningen fick sin barnvagn vandaliserad köpte han en ny. När en gammal dam från trappuppgång två hamnade på sjukhuset tog han hand om hennes katt.
— Det är som om du känner dig ansvarig för alla, — sa Agnes Birgitta. — Du kommer att tröttna.
— Hur går det annars? — svarade han uppriktigt. — Folk har det svårt.
Grannarna respekterade honom, men skrattade lite bakom ryggen på honom: *För snäll, nästan som en helgon*. Men Agnes Birgitta förstod — sådana människor var få, de borde värnas.
Hon var inte heller enkel. Hon hade jobbat på bibliotek hela livet, läst mycket och funderat. Hennes man dog tidigt, hon uppfostrade sonen ensam och gav honom all sin kärlek. Och så flög han iväg, som en fågel ur boet. En vanlig historia, men lika smärtsam.
— Vet du vad som har gjort mig mest ledsen i livet? — erkände hon en kväll för Magnus Lennart. — Inte att sonen flyttade. Barn ska bygga sina egna liv. Men att han blev en främling. Han ringer, och i rösten hörs bara artighet, som om han pratar med en halvtant.
— Kanske vet han inte hur han ska vara annorlunda? — föreslog Magnus Lennart försiktigt. — Vi män är klumpiga med sånt.
— Nej, Magnus. Han vet. Han vill bara inte släppa in mig i sitt liv. Han skäms nog över sin mor från landsbygden. Hans fru är stockholmsk, hennes föräldrar är några professorer. Och här kommer en bibliotekarie från ingenstans.
— Då är han en dumbom, — sa Magnus Lennart ovänt— Sa han med en sällsynt skärpa i rösten. — Förlåt att jag säger det, men en riktig dumbom – att skämmas för en sån mamma som du.
