I drömmen dansade en kvällssol över gräset när Elsa kom till byn. Grinden gnisslade när hon öppnade den, och där satt modern på trappan med ett garnnystan i handen.
“Elsa!” utbrast kvinnan och reste sig mödosamt. “Varför sa du inte att du skulle komma? Jag hade lagat din älskade syrsoppa!”
Elsa stirrade på henne, och plötsligt bröt orden fram:
“Varför sa du inget?”
“Vad menar du?” Modern såg förvirrad ut, oförmögen att fatta var dottern syftade.
Dagen innan hade Elsa packat för en länge planerad resa med vänner. Tillsammans med sin käresta, Viktor, hade de fyllt ryggsäckarna. Men ett samtal från hennes lillasyster Ida ändrade allt: modern misstänktes ha en allvarlig sjukdom. Utan tvekan ställde Elsa in semestern, bokade biljetter och flög hem.
“Ska jag följa med?” frågade Viktor oroligt.
“Nej, stanna du. Vila. Skriv bara när du kan. Och… jag kommer att sakna dig,” viskade hon.
Elsa var stark, behärskad. Hon visste redan vad svek och ett olyckligt äktenskap innebar – inte av hörsägen. Därför hade hon inte skyndat sig att berätta för föräldrarna om Viktor. Hon ville vara säker: att detta var för evigt.
Resan hem var plågsam. Två byten, långa väntetider, och framför allt – en tung, klämmande förkänsla. På två år hade Elsa bara besökt byn ett fåtal gånger. Hennes älskade arbete hade fört henne långt från hemmet, och varje återkomst kändes tyngre för hjärtat.
Modern… Hon var inte deras riktiga mor. Styvmor. Men Elsa och Ida kallade henne alltid mamma. För hon hade inte bara dykt upp i deras liv – hon hade helat familjen.
En gång hade deras riktiga mor lämnat dem – svek, festande, likgiltighet. Fadern hade försökt rädda äktenskapet, men kom till slut hem från arbetet och tog hem flickorna. Han uppfostrade dem ensam, så gott han kunde. Men det var tungt. Hushållet, två flickor, skolan, vardagen – allt vilade på hans axlar.
Sedan dök Rebecka upp. En mor till tre barn, lärare, fast i ett svårt äktenskap. En kväll sprang hennes yngste son gråtande till grannarna: “Pappa skriker på mamma.” Elsas far ingrep. Och några dagar senare flyttade Rebecka in hos dem.
“Tänk om jag gifter mig med moster Rebecka?” frågade han flickorna.
Ida nickade genast: “Grymt!” Men Elsa teg. Hon ville inte dela faderns uppmärksamhet. Men allt förändrades när Elsa blev allvarligt sjuk. Rebecka lämnade inte hennes sida, satt upp vakt nattetid och gav henne noggrant saft under dagen.
“Kommer du alltid att vara så här?” viskade Elsa då.
“Jag kan kanske inte ersätta er mor… Men jag ska aldrig såra er,” svarade Rebecka.
Från den morgonen var allt annorlunda. Elsa tog emot henne. Inte som styvmor, inte som en främling. Som sin mamma.
Nu, år senare, hade hon återvänt – med ångest i hjärtat.
“Varför sa du inte att du var sjuk?” frågade Elsa och höll tillbaka tårarna medan hon såg på den gråbleka, utmattade kvinnan.
“I morgon får vi veta säkert…” svarade Rebecka tyst”Men idag, Elsa lilla, är du hemma, och det är det enda som betyder något.”
