Fosterbarnet
Hallå, är det någon hemma? Linnea sparkade raskt av sig sandalerna och suckade belåtet.
Sandalerna var visserligen snygga, det kunde ingen förneka, men bekväma? Nej, knappast. Linnea hade låtit sig luras av utseendet, istället för att tänka på hur det faktiskt känns att gå i smala remmar en het sommardag. Aj!
Linnea böjde sig ner, plockade upp skodonparet för att ställa dem på sin vanliga plats i hallen men stelnade till. Ute vid dörren stirrade två stora, vaksamma gröna ögon klotrakt på henne.
Och vem är du då? viskade Linnea förundrat.
Ägaren till de hypnotiskt smaragdgröna ögonen svarade helst inte alls. Han/han drog sig ännu längre in i hörnet på darrande bakben och väste som om en hel kattvärld hängde på det.
Jag vet, jag vet, du gjorde dig tydlig
Linnea ställde försiktigt ner sandalerna, backade några steg och försökte att inte verka hotfull.
Jag ska inte röra dig. Ta det lugnt! Jag går och undersöker var du kom ifrån om det är okej för dig, förstås. Vilken överraskning
Gästen muttrade dovt och oroligt, så hotfullt att Linnea nästan log lite.
Mjukare ton, lilla vän! Det här är mitt hem trots allt. Ingen blir illa behandlad här, du behöver inte oroa dig.
Varelsen i hörnet verkade förstå precis vad hon sa. Den kröp fram, satte framtassarna i golvet och även om det fortfarande var misstänksamt så tystnade både fräsandet och morrandet.
Linnea klev ut i hallen, sneglade in i vardagsrummet och köket och blev förvånad över den ovanliga ordningen. Ofta när hon kom hem kunde det se ut som om en tornado dragit förbi, och det gällde alltid att se upp för legobitar och färgglada vattenfärger som barnen och maken köpt hem till något kreativt.
Dörren till barnkammaren stod halvöppen, men där inne var knäpptyst. Linnea tänkte först att hon var ensam hemma.
Fel! Alla tre guldkorn var på plats, nedhasade på golvet kring ett stort ark papper, djupt försjunkna i någon sorts konstprojekt.
Nämen, och varför möter ingen mamma när hon kommer hem längre? log Linnea och såg på två illröda kalufser och en mörk topp.
Ett kollektivt Oj då! bröt ut. Tuschpennorna flög i panik iväg, samtidigt som Vilhelmina slängde sig över det halvklara mästerverket för att skyla det med armar och ben.
Mamma! Du får inte titta än!
Linnea skrattade och höll händerna för ögonen.
Lovar! Men ska ni inte förklara för mig vem som sitter i hallen och fräser som en galen såsäck?
Olle, ägaren till det mörka håret, gav lillasyskonen en betydelsefull blick och reste sig.
Förlåt mamma. Vi skulle varnat dig, men hann inte. Det var jag som tog hit honom.
Alltså, är det någon speciell anledning till att han är så vild?
Han hade skadat benet. Jag tog honom från hundarna på gården.
Linnea spärrade ögonen.
Blev inte du skadad? Var gör det ont?
Mamma, ta det lugnt. Jag lever och mår bra. De jagade bara stackaren runt gården. Det var tant Idas hundar. Inte några bortsprungna.
Linnea visste förstås om tant Idas hundflock, fyra små ettriga busar som mer påminde om lurviga bollar än något definierbart hundsläkte. Idas ben var så dåliga att hon inte klarade promenader, så hundarna sprang fria medan Ida övervakade från fönstret och turades om att muttra över alla som hade mage att ha synpunkter på hennes älsklingar:
Så, så! Passa era egna ungar! Inte släppte du väl ut din unge ensam va, Linnea? Vad är du för mamma om du måste vila från barnen ibland? Nä, ingen gör mina små illa utan att få höra!
Linnea hade alltid känt viss sympati för Ida trots, eller tack vare, hennes gnäll. Hon visste ju att Ida kämpat sig igenom mer än de flesta.
Idas man var den typen som hälsade artigt, bar tunga matkassar och log med mjuka ögon; ingen hade anat något. Innanför väggarna var det dock kalla vindar. Ett ljud och du får klara dig själv… och pojken också!” brukade han viska, med samma leende som när han kliade grannbebisen under hakan.
Ida svarade med tystnad. Hon var dock mamma till en pojke från ett tidigare äktenskap, och hade gift om sig mest för sonens skull. Nybliven make blev genast världens bästa pappa utåt sett, men konflikten dolde han väl. Sonen upptäckte allt av en slump, när han råkade komma hem för tidigt och hörde moderns dämpade gråt från köket. Händelseförloppet efter det klarlades aldrig riktigt men Ida lyckades skydda sin pojke, även om det ledde till en utdragen process, separation och några månader på annan adress.
Hon bytte sedan lägenhet mot exakt samma modell, fast i nästa port, och skulle starta om. Nu bodde hon bara med sin pojke och sin lilla, udda hund, Isolde, snart förenklat till Issa. Hunden överlevde trots en bilolycka och blev snabbt Idas skugga. Nya hundar kom, gamla gick, men någonting att ta hand om behövde hon alltid.
Sonens väg bar norrut högt upp i landet, bra jobb, fru, två barn, stor lägenhet. Men Ida vägrade flytta in hos honom trots böner från alla håll. Hon var idealisk mormor, omtänksam, men ansåg att så länge hon klarar sig själv ska de unga få ha sitt eget.
Idas mjuka hjärta gjorde dock att hon ofta längtade och blev än mer pockande i sin närhet till alla andra i kvarteret. Fyra småhundar blev lika självklar del av kvarteret som blomrabatter och cykelställ.
Barnen i Linneas familj lämnades för det mesta ifred av Idas hundar. Linnea var ibland förbi med köttben, drack förskämt te och beundrade barnbarnsfoton som Ida visade upp.
Och det var faktiskt bara Ida som visste att Olle inte var Linneas biologiska son. När grannarna skvallrade eftersom pojken inte liknade någon i familjen, fällde Ida, i vanlig stil, en slutreplik:
Och vad rör det er, ni skvallertanter? Barn slår ut åt alla möjliga håll. Linneas morfar såg också ut som en kolsvart viking. Han var förresten rätt stilig! Kan hända att jag var smått förälskad i honom i två veckor. Ja, du skrattar, men jag har faktiskt varit ung! Sicken pojk du fått, Linnea. Tvi tvi tvi, så ingen råkar förstöra lyckan!
Efter det dog diskussionerna ut, och Linnea berättade för Ida om Olles bakgrund om längtan, om adoptionen. Linnea och hennes man drömde i fem år om barn. Läkarna ryckte på axlarna: Ni är friska, ibland stämmer bara inte kemin. Försök ändå, och hoppas på det bästa.
Och det bästa kom men inte riktigt som tänkt. Kusinen, Sanna, blev oplanerat gravid med sin sambo, men pappan drog strax vidare bortom varje adressregister. Sanna, som alltid varit något av en drömmare, hamnade i en depression och vände sig mot alla, mamma och barn blev oönskade och det slutade med att Linnea och hennes man tog över pojken.
Sanna klarade inte förlossningen. Kanske ett misstag, kanske ödet, men lilla Olof blev föräldralös innan någon hann säga grattis till tillskottet.
För Linnea var valet självklart. Hon älskade Sanna, hade själv blivit ompysslad av henne som liten. Och en sak visste hon Sannas barn skulle inte behöva växa upp bland främlingar.
Linnea reste bort ett par månader till en släkting, ordnade pappren och tog hem Olof, och när någon frågade, log hon bara och sa att det inte är så konstigt att barn blir till utan att grannarna hinner märka det.
Bara för Ida berättade Linnea sanningen.
Tack för att du berättar! Det ska du vara glad för att någon förstår. Men tyst nu, Linnea! Ingen behöver veta. Din pojke är din helt och hållet. Och kom ihåg, bara du vågar vara förälder på riktigt kommer han också att våga vara barn. Inga ursäkter. Barn behöver styrka från sina föräldrar adoptiv eller ej. Så sluta tveka och älska på bara!
Det minns Linnea än idag. Ibland smög hon upp ett extra tacksamt leende åt Ida över staketet på gården.
Olle växte upp, Linnea fick sina egna barn först Ivan, sedan Vilhelmina. Ida log brett när två rödhåriga rackare sprang runt med kakor åt Issa och hennes hundvänner.
Så kom en dag när Linnea behövde råd. Olle började bråka i skolan, slog ibland till klasskamrater (aldrig syskonen, dock). Samtal hjälpte inte, psykologen mumlade: Kids will be kids, det går säkert över.
Men Linnea ville ha mer än ett snusförnuftigt svar. Så när barnen och maken somnat en kväll, gick hon över till Ida.
Kände på mig att du skulle komma. Sätt dig, vi ska fika, för hundarna gillar alltid äppelpaj och jag också ibland!
Det gäller Olle började Linnea.
Han växer. Du ska se, ibland måste man få slåss för sin plats, särskilt när man känner sig lite utanför. Men lova att försöka lyssna istället för att genast döma. Fråga, men avbryt inte lyssna färdigt för en gångs skull! Då kommer han berätta. Jag lärde mig det där för sent lyssna först, kontrollera impulserna.
Samma kväll letade Linnea rätt på fotoalbumet, satte sig inne hos Olle där han låg i sängen.
Han var så lik sin morfar, mörkhårig bland alla blonda och rödhåriga i familjen, men Linnea kände ändå att han var precis lika mycket hennes barn.
Olle började prata.
Alla visste förstås vad som sagts på skolgården: Du är bara fosterbarn. Linnea är inte din riktiga mamma. Olle blev arg. Vem vill inte höra till?
Struntprat, Olle! sa Linnea och drog upp honom mot sig. Du är min från topp till tå och dessutom din pappas! Slåss inte för sånt här trams. Förnuftiga människor skvallrar inte, och det borde du heller inte! Nu titta här…
Hon visade gamla foton, pekade ut släktdrag mörkt hår här, röd kalufs där. Olle log försiktigt.
Så alla i min släkt har sett ut som något ur nöjesparken?
Jajamen! Du är med. Glöm aldrig det.
Linnea funderade på att berätta allt men höll tyst. Kanske skulle den stunden komma senare.
Nästa dag mötte Olle Ida på gården.
Dina föräldrar kan vara stolta över dig, Olle!
Så enkelt kan det vara att läka ett barnahjärta.
Ida försvann en dag, ingen öppnade trots vilt skällande hundar på andra sidan dörren. Ambulansen hade hämtat henne, utan att hon ringt varken son eller någon annan ville ju inte oroa folk.
Linnea hittade henne till sist, hämtade nycklar, städade och tog över hundflocken. Olle axlade rollen som hundrastare och gnabbades lagom mycket med Ida om vilka promenader som dög.
Det var därför Olle fick syn på den där katten en dag. En rufsig, mager typ och ändå till hälften brittisk och till hälften diskbänk som blivit omringad av tant Idas hundar.
Olle bar in katten och fick sig en labb över ansiktet för besväret.
Jaha, är du van vid finare sällskap, eller? Snacka om konstig typ.
Katten svarade genom att morra, men låg kvar.
Barnens reaktion? Stormande förtjusning. Men vänta, mamma måste varnas! tillsammans med diverse pedagogiska försök inför Linneas ankomst. Deras teckning föreställde Linnea med katten en katt dubbelt så stor som hon själv.
Ni tror alltså att en teckning räcker för att mamma ska gå med på en katt? Jag har ingen aning om hur man sköter en sån här!
Men mamma, vi frågar bara Ida. Skillnad på katt och hund är väl mest… storlek?
Då ringde det på dörren. Linnea log:
Håll fast katten hjälp är här! Tante Ida kan nog allt om djurvård.
Mamma, kan vi behålla honom?
Har jag inte sagt det nu? Han får stanna om ingen ägare dyker upp. Någon måste ju älska honom!
Så katten blev kvar. Linnea suckade rart varje gång hon betalade dyrt i kronor på veterinärkliniken, men tänkte äsch, det är väl ändå ett lågt pris för barnens glädje och ett vänligt djursällskap. Katten blev tämligen domesticerad, klängde på Linnea på kvällarna Olle var lite stött över det.
Han vet vem som är chef, sa Linnea och log.
När huset var tyst, barnen sov med ansiktena mot kudden, då smög katten som en skugga förbi, tassade in och la sig bredvid Olle, som alltid kramade den och mumlade i sömnen.
Godnatt! Linneas hand smekte barnhår och kattmtass.
Så tystnade allt. Det är i tystnaden lyckan trivs, tänkte Linnea.
Och när Ida en dag ändå flyttade ihop med sonen i trygga norr (med ny flock hundar och videochatt på barnbarnets dator), vinkade grannbarnen åt henne längs stigen.
Och om någon skulle säga att hon var kvarterets kärring, så skulle alla ändå se värmen i hennes ögon och veta: det här är verkligen en god människa! Och vilka fina människor är det då omkring henne! Då finns det mycket ljus kvar att dela.
Kanske skulle det snart också flytta in ett nytt barn, alldeles oväntat, och i det nya stora huset rymdes inte bara barn och barnbarn, utan också hela hundflocken plus den där katten som alltid visste på vems fot man skulle ligga.
Och två gånger i veckan, kanske, log Ida i mjukisbyxor vid barnbarnens dator och såg så där lycklig ut när en stor Olle vinkade i kameran:
Hej moster Ida!
Och katten fnös bara och rullade ihop sig tätt intill Olles ben.
