Hallå, är det någon hemma? Lovisa slänger av sig sina sandaler och suckar av lättnad.
Vackra, absolut, men så obekväma! Hon föll för utseendet, men borde ha tänkt på hur det skulle kännas att ha dem i värmen. De tunna remmarna skar in aj, vad ont det gjorde!
Hon böjer sig ner för att ställa skorna på hyllan i hallen, men stannar mitt i rörelsen. I hörnet vid dörren stirrar två stora, uppmärksamma gröna ögon på henne.
Vem är du? viskar Lovisa utan att riktigt veta varför.
Den med de trolska ögonen vill förstås helst inte svara. Han pressar sig längre in i hörnet, sätter sig på bakbenen och väser till.
Budskapet är tydligt…
Lovisa sätter försiktigt ner sandalerna och backar en bit så att den oväntade gästen inte ska bli rädd.
Jag ska inte röra dig. Ta det lugnt! Jag går och tar reda på hur du hamnade här, förutsatt att du inte har något emot det. Överraskning…
Den lilla besökaren svarar med att morra hotfullt, så att Lovisa inte kan låta bli att le.
Nu får du lugna dig, du min lilla best! Det här är ändå mitt hem. Ingen gör dig illa här, det lovar jag.
Det är som om den lilla vresiga förstod vad hon menade och tystnar. Han ställer tassarna på golvet, och även om han fortfarande är vaksam, så slutar han väsnas.
Lovisa går genom hallen, kikar in i vardagsrummet och köket och förvånas över ordningen och tystnaden. Vanligtvis är det ett sådant kaos när hon kommer hem att hon måste se sig för var hon sätter fötterna. Nästan varje dag sticker hon sig på någon bit från barnens byggsats, och färgfläckarna från makens konstnärliga äventyr tycks aldrig gå bort hur hon än skrubbar.
Dörren till barnrummet står på glänt, men där är det misstänkt stilla, så Lovisa hinner tänka att hon nog är ensam.
Det är hon inte. Alla tre “glädjespridare” är där. De sitter på golvet kring ett stort ritpapper mitt på mattan och ritar tillsammans.
Oerhört spännande! Varför är det ingen som möter mig? säger hon och ler mot två rödblonda huvuden och ett mörkt.
Kören av “oj då!” fyller rummet, tuschpennor flyger i väggen, och Vera slänger sig på golvet för att skyla den ofärdiga teckningen med hela kroppen.
Mamma! Titta inte!
Lovisa skrattar och håller händerna för ögonen.
Jag lovar! Men vem ska berätta för mig vad det är för odjur som sitter i hallen och fräser?
Olof, ägaren till det mörka håret, ger småsyskonen en menande blick och reser sig.
Förlåt, mamma! Vi ville förvarna dig, men hann inte. Det var jag som tog hem honom.
Förstår. Varför är han så vild?
Han har skadat tassen. Jag räddade honom från gårdens hundar.
Lovisa blir orolig.
Blev du biten? Gör det ont någonstans?
Mamma, ta det lugnt! Jag mår bra. Helt ok. Hundarna jagade stackaren över hela gården, men det var bara tant Birgittas hundar, inga strövande.
Den där lilla flocken känner Lovisa väl. Fyra små blandrashundar som grannskapets hetsigaste dam, Birgitta Pettersson, älskar över allt annat och som ofta varit föremål för diskussioner bland föräldrarna i huset på Ringvägen 5. Hundarna går ofta lösa då Birgitta har problem med benen, men att göra sig av med sina älsklingar är inte att tänka på. Därför vet alla mammor i huset att man helst inte släpper ut barnen innan klockan tio på förmiddagen. Det har hänt mer än en gång att någon unge blivit skrämd av en av Birgittas busiga jyckar, vilket lett till oro, men när Birgitta själv kommer ut på gården tystnar bråket direkt. Hennes hundar biter inte, men de kan skälla så att även vuxna ryggar lite. Och Birgittas munläder är om möjligt ännu värre hon skrattar åt dem som klagar:
Skyll er själva! Man får väl hålla koll på ungarna. Vad då, släpper du ut din minsting själv? Tyvärr, så får du väl skylla dig själv! Och du man måste kunna skydda sina barn, det är inte hundarnas fel!
Lovisa har länge känt Birgitta och har alltid känt visst medlidande för henne, trots allt.
Birgittas make var inte lätt att ha att göra med. Utåt var han trevlig, hjälpsam, sekreterarkragen på skjortan manglad och alltid artig. Han hälsade och bar påsar åt grannar, hjälpte till att ta vagnen när hissen var trasig. Allt såg så bra ut utåt, men innanför dörren var det en annan värld. Han misshandlade sin fru på ett sätt så att inga blåmärken syntes, och hennes tystnad var hotad.
Säger du ett ord, dör både du och din son, hans leende var lika vänligt inför grannarnas barn som inför sin egen hustru.
Birgitta stod ut, var tyst för sin sons skull. Hon blev änka redan som 23-åring, och när hon gifte om sig ville hon att pojken skulle få en far. Maken spelade sin roll väl, pojken kallade honom pappa, och han såg till att vad som än hände med Birgitta hölls hemligt för sonen.
Men en dag kom pojken hem tidigare än väntat och förstod. Resten gick så fort att polisen knappt kunde utreda vad som hänt, men Birgitta såg till att barnet skyddades. Sonen hamnade hos mormor, Birgitta fick sitta av sitt straff, och när hon blev fri hämtade hon sonen, bytte till en likadan lägenhet i huset men i en annan uppgång och började om sitt liv nu bara för pojken och, så småningom, för en liten gatumixad hund hon döpte till Astrid. Hunden blev påkörd, men klarade sig, och Astrid, som sedan fick två valpar, blev snart en självskriven del av familjen. Nya generationer av Astrid dök upp i hemmet. Och fler hittehundar. Birgitta kunde inte leva utan sina fyra svansar.
Birgittas son tog studenten, gick vidare till universitet, fick chefstjänst i Umeå, en egen familj, men Birgitta ville bo kvar, inte flytta ihop med son eller sonhustru. Hon ville leva sitt eget liv och vara den fina mormor och svärmor hon var.
Det gjorde henne dock en aning skarpare i tonen. Hon saknade sin familj, men det tog sig uttryck i att antalet hundar växte först Astrid nummer tre, sedan fler och fler, så barnen och hundarna vande sig vid varandra.
Lovisas barn rörde aldrig Birgittas hundar. En gång i veckan brukade Lovisa lämna över köttben efter att ha styckat en stek, sitta en stund och fika, prata om barnbarnen, och visa bilder. Av alla grannar var Birgitta den enda som visste att Olof inte var Lovisas biologiske son. Om det kommenterade hon bara en gång, den dag hon träffat Lovisa ute och sett vagnen med den mörkhåriga pojken:
Spelar väl ingen roll vem han liknar! Se på din morfar, Lovisa, han var också mörk, kolsvart hår, djupblå ögon. Han också var en riktig snygging. Du har fått ett vackert barn!
Efter det tystnade grannskvallret, men Lovisa delade Olofs historia med Birgitta.
De hade försökt få barn i fem år utan att lyckas. Läkarna stod handfallna.
Ni är friska båda två. Det händer. Kanske är det bara otur. Försök igen, och hoppas.
Men så småningom gav Gud sin gåva men inte som de trott.
Lovisas kusin, Siv, blev gravid med sin sambo. Glädjen blev kort. Sambon ville inte bli pappa och försvann spårlöst. Siv var femton år äldre än Lovisa, men förnuftig har hon aldrig varit. Hon hamnade i tung depression, sköt bort alla, och när hon förlorade barnet på BB efter en svår förlossning stod Lovisa och hennes man där utan tvekan.
Hon var min barnvakt och bästa vän. Hennes son ska inte växa upp hos främlingar! Moster får honom ändå inte för sin ålder och sitt funktionshinder. Vi gör det!
Lovisa såg på sin man och visste hans svar; därav att hon en gång valt denne tysta, lugna man: Anders sa kanske inte så mycket, men hans stöd var alltid varmt och tryggt.
Det var ingen konst för Lovisa att låta grannarna tro att hon fött barnet själv, och så kom Olof till dem. Bara Birgitta fick höra sanningen.
Bra att du sa det till mig, men säg inte det till någon mer! Han är din, punkt slut! Om du bestämt dig för att vara hans mamma, så är du det. Barnet behöver en stark förälder, någon vars ord gäller. Tvekar du på din rätt så förlorar du honom.
Lovisa har burit med sig dessa ord, och hon har aldrig glömt dem.
Olof växte upp och fick småsyskon, först Johan, sedan Vera. Birgitta log milt när hon såg de två rödblonda barnen rusa runt på gården, dela ut mammas kakor till Astrid den tredje och hennes kompisar.
Snart behövde Lovisa ett råd. Olof började visa aggression mot andra barn. Han slog aldrig sina syskon, men blev tuff mot klasskompisar. Skolkuratorn skakade bara på huvudet:
Han växer. Det går över.
Men Lovisa ville veta mer. Så en kväll gick hon över till Birgitta.
Jag visste att du skulle komma. Kom in!
Astrid den tredje viftade lojt på svansen och lät Lovisa vara ifred. Lovisa bjöds till köket på nybakt paj och te.
Det är Olof, va? frågade Birgitta rakt på sak.
Ja.
Och Lovisa berättade alla sina bekymmer. Birgitta bara lyssnade, frågade ibland.
Du måste få honom att berätta själv. Lyssna bara, avbryt honom inte. Försök förstå hans skäl visa att du är på hans sida innan du bestämmer dig för att skälla ut eller inte. Det är viktigare än något annat, för du är hans mamma. Gör du så, kommer han att öppna sig.
Den natten, när Lovisa kom hem, satt hon hos Olof, såg hans mörka hår och bruna hy. Inte lik syskonen, men ändå så hennes barn som någon av de andra.
Olof mumlade sömnigt:
Mamma, varför gråter du? Jag ska sluta…
Jag vet… Berätta för mig, precis allt. Vem gjorde dig illa?
Och Olof började tala. Det visade sig vara enkelt:
De säger att jag är adopterad, att Vera och Johan är dina “på riktigt”, men jag är bara någon annans…
Trams! Lovisa torkade tårarna, tog hans haka i sina händer. Du är min! Från topp till tå! Och lite pappas också. Strunta i vad de säger, slåss aldrig om sådant! Kloka människor sprider inte elakheter. Släpp det nu.
Hon klev upp och hämtade stora fotoalbumet. På bilderna såg Olof sin morfar i unga dagar, mörk och stilig och lik honom själv.
Så, där har du svaret. Vi är dina, och du är vår! Okej?
Olof log lättat. Lovisa tänkte berätta sanningen, men lät bli det får komma en annan gång. Nu var han lugn. Det räckte.
Nästa dag nickade Birgitta högtidligt åt Olof på gården.
Dina föräldrar har gjort ett bra jobb, pojk.
De enkla orden räckte för Olof.
Tiden gick, Lovisa fortsatte att få råd. Och en dag fick hon höra att Birgitta lagts in på sjukhus utan att kontakta någon inte ens sin son.
Lovisa ringde runt, ordnade hemnyckeln, tog hand om hundarna, matade och rastade dem. Olof tog på sig att rasta dem varje dag och blev så vän med dem att han alltid fanns tillgänglig vid behov.
Det var tack vare det som Olof kunde få loss den lilla okända katten från hundarna på gården. Katten var mager, sönderriven och skrämd, men han bar in den och tvättade såren.
Småsyskonen jublade, men försökte övertyga Lovisa om att det var bäst att förbereda henne på den nya hyresgästen. De ritade sig själva med katten och gömde teckningen under hennes kudde.
Trodde ni på fullt allvar att det räckte för att få mig att godkänna det jamande miraklet? säger Lovisa när de står i hallen. Jag har aldrig haft katt, och vet knappt hur man gör!
Mamma, vi frågar Birgitta! Hon vet ju allt om djur.
Just då ringer det på dörren, och Lovisa ler.
Vi slipper gå någonstans. Johan, öppna! Håll i katten. Tur att Birgitta kommer, hon kan hjälpa oss med såret.
Barnen utbyter lyckliga blickar, och viskar, precis som Lovisa tidigare:
Mamma, får vi behålla honom?
Har jag sagt något annat? Han får stanna om ingen ägare hör av sig. Också han måste ju få bli älskad.
Och katten blev kvar. Lovisa suckade tyst på veterinärkliniken, men tyckte det var ett litet pris för barnens glädje och den varma, trygga katten bredvid sig på kvällarna. Olof blev lite svartsjuk men Lovisa skrattade:
Förstår du, han känner vem som bestämmer!
Hon visste att när huset blev stilla, barnen sov med näsan mot kudden, smög den grå katten tätt intill hennes ben, tassade genom hallen och in till barnrummet. Olof mumlade i sömnen, höll katten nära och lät honom sova kvar.
Sov gott! smekte Lovisa deras huvuden och kattens rygg.
Och tystnaden svarade henne. Hon log, stängde dörren varsamt. Allting stämde. Lyckan trivs bäst där det är lugnt. Så får det förbli, åtminstone till morgonen.
Senare, när tiden var inne, flyttade Birgitta till slut till sin son. Alla i huset hjälpte till att ta hand om hennes “flock” under tiden. Lovisa kramar om henne, smeker hennes händer.
De väntar på dig, Birgitta. Vi väntar alla!
Och Birgitta, med glittrande ögon, vinkar adjö. Ingen säger längre ett elakt ord; alla ser en stark och varm kvinna som har hela sitt liv framför sig. Ljuset, värmen och glädjen finns kvar.
Och snart kommer fler barnbarn, en stor villa, ett eget hundrastsområde åt flocken. Varje vecka ringer Birgitta upp i videosamtal och får ett glatt välkomnande:
Hej tant Birgitta!
Och den stora katten blinkar lojt, trycker huvudet mot vuxne Olofs hand.
