29 juni
Hallå, är det någon hemma? Jag sparkade av mig sandalerna och stånkade belåtet.
Vackra, absolut, men så otroligt obekväma! Jag föll för utseendet men glömde tänka på hur det skulle kännas i värmen. Remmarna är så tunna att de skär in aj!
Jag plockade upp dem för att ställa dem tillbaka på skohyllan i hallen och stannade tvärt. Två vaksamma gröna ögon stirrade på mig från hörnet vid dörren.
Vem är du? viskade jag utan att veta varför.
Det mystiska ögonparet ville nog helst slippa svara. Katten kröp djupare in i hörnet, satte sig på bakbenen, och väste lågt.
Tydligt
Så mjukt jag kunde, satte jag ner skorna och backade ett steg.
Jag rör dig inte. Ingen fara! Jag ska ta reda på varifrån du kom. Om du nu inte har något emot det. Överraskning
Främlingen svarade med ett dämpat morrande, såpass darrigt att jag var tvungen att le.
Ta det lugnt, min lilla best. Det här är ändå mitt hem och ingen gör någon illa här.
Kattens öron slokade och han tystnade. Frambenen gled långsamt ner på golvet och även om han fortfarande såg reserverad ut slutade han varken fräsa eller morra.
Jag gick igenom hallen och stack in huvudet i både vardagsrummet och köket, förvånad över hur lugnt och prydligt det var. Normalt brukar det vara sånt kaos när jag kommer hem att jag får titta noggrant var jag sätter fötterna. Det är bäst – legobitar från barnens gömmor är sylvassa och färgerna som Kalle köpt till små konstnärer är omöjliga att få bort.
Dörren till barnrummet stod lite på glänt men där var det också så stilla att jag trodde att ingen var hemma.
Men jag hade fel. Alla tre “glädjeämnen” fanns där. De satt på golvet, hade brett ut ett stort ark papper och ritade koncentrerat tillsammans.
Spännande! Och varför är det ingen som kommer och möter mig? Jag log när jag såg två orangea hårtoppar och en mörk.
Ett samstämmigt “oj!” blev svaret och tuschpennor flög åt alla håll när Majken slängde sig på golvet för att försöka täcka teckningen med hela sin kropp.
Mamma! Titta inte!
Jag skrattade och dolde ansiktet med händerna.
Jag låter bli! Men vem berättar vad det är för monster i hallen som väses mot mig?
Oskar, den med det mörka håret, såg menande på de mindre och reste sig.
Förlåt, mamma! Vi tänkte förbereda dig, men hann inte. Det var jag som tog in honom.
Jag förstår. Men varför är han så skygg?
Han hade ont i tassen. Jag räddade honom från några hundar på gården.
Jag blev genast orolig.
Gjorde de dig något? Var har han ont?!
Mamma, ta det lugnt! Det är ingen fara. Jag är okej. De rackarna jagade honom över hela gården. Det var tant Ing-Britts hundar inga löshundar.
Jag kände till den skocken. Fyra små blandrashundar som älskades över allt av kvarterets ständiga åsiktsmaskin, Ing-Britt. Hundarna var bångstyriga och fick ofta springa lösa eftersom deras ägare hade problem med knäna och inte orkade promenera ordentligt, men ville inte ge upp sina älsklingar. Så vi mammor på Bäckvägen 11 visste alla innan tio på morgonen är det bäst att hålla barnen borta från gården. Många gånger hade någon unge börjat gråta av rädsla för ett av Ing-Britts hundar och sedan blev det diskussioner, tills Ing-Britt dök upp och hundarna genast blev änglar. Hennes hundar bet aldrig, men de kunde skälla så att till och med vuxna hoppade till.
Jag tyckte ändå lite synd om Ing-Britt. Hon hade varit med om sitt.
Hennes man hade sett städad och artig ut. Alltid välklädd, hjälpsam mot grannar. Men bakom dörrarna Ja, sådant tiger folk om. Det tog år innan jag och andra förstod. Hon blev slagen men utåt syntes ingenting. Jag minns att han brukade le så snällt mot grannarnas bebisar men viskade till henne:
Om du yttrar ett ljud, finns du inte och inte din son heller. Förstått?
Hon tålde allt för sonens skull, från ett tidigare äktenskap. Hon blev änka redan vid 23 med ett litet barn, och gifte om sig av samma anledning som många barnet behövde en pappa. Den nye maken verkade perfekt som styvfar, pojken kallade honom pappa och anade inget ont.
Sonen förstod först när han oväntat kom hem från skolan, öppnade dörren och hörde mammans kvävda jämmer. Allt gick snabbt men Irina förlåt, Ing-Britt gjorde allt för att skydda sitt barn.
Vem som var skyldig till att hennes man blev så hård? Ingen visste. Han var pedant hemmavid: knivar vassa, inget trasigt hemma. Pojken lärde sig laga mat och byta glödlampor tidigt. Men Ing-Britt sa alltid att det var hennes fel, och åklagaren ifrågasatte henne inte. Så sonen hamnade hos mormor, hon själv fick avtjäna fängelse. När hon kom ut tog hon tillbaka pojken, bytte till ny lägenhet i grannhus, och började om. Hennes nya “familj” blev pojken och lille, snaggade strayhunden som hon hittade på gatan, och som tack och lov repade sig efter att ha blivit påkörd och fick heta Isa. Sedan blev det fler hundar, alla hittade på gatan, och snart fanns “Isa II” och “Isa III” också. Hundar kom och gick, men Ing-Britt visste knappt vad livet utan dem skulle vara.
Hennes son klarade sig genom skola och universitet, flyttade norrut och byggde ett bra liv. Han hade tre rum och kök, fru, två söta barn men hans mamma ville inte flytta dit.
Hon var både en frodig farmor men envis: så länge det gick skulle hon bo själv, inte bli någon börda. Det gjorde henne kanske inte mjukare; hon saknade sin familj men uttryckte det istället genom att ringa i öronen på oss andra och genom att ta hand om sina gatuhundar.
Hennes hundar rörde aldrig mina barn.
Varje vecka när jag skar upp kött sparade jag ben och bar över till henne. Hon bjöd alltid på te, vi tittade på barnbarnsfoton tills jag tappade hakan av allt hjärtligt skryt.
Bara Ing-Britt visste att Oskar var min systerson, inte mitt biologiska barn. Hon nämnde det en gång när hon hörde grannarna viska om att han inte påminde om varken mig eller min ljusa man.
Vad rör det er vem barnet liknar, era hönor? Ser ni inte att Lena är lycklig? Jag var förälskad i hennes morfar en gång. En vecka, minst! Alla barn blir inte kopior, och det gör dem inte mindre ens egna. Godnatt!
Efter det slutade skvallret.
Vi hade kämpat i fem år för att få barn, jag och Kalle. Läkare sa att vi “både var friska” men inget hände. Slappna av, sa alla. Men så föll allt samman i en släktingkris.
Min kusin Siv blev oväntat gravid och mannen smet. Hon var äldre än jag men alltid något av en drömmare. Depressiv och i sorg ville hon ge bort barnet “han betyder inget för mig!”. Så blev det att Oskar lämnades utan föräldrar. Min moster Vivan blev nekad adoption för gammal och sjuk.
Jag visste direkt klart jag tog hand om honom. Siv hade passat mig när jag var liten, jag älskade henne. Hon var min syster, och hennes pojke skulle inte få hamna i okända händer. Jag såg på Kalle men hade redan hans svar. Därför reste jag bort, fixade alla papper, och kom hem med Oskar.
Att jag inte fött eget barn trodde ingen riktigt på jag var ändå aldrig smal, så det märktes inte. Vi bara skrattade bort frågor om hur snabbt “det” hade gått.
Först när jag berättade sanningen för Ing-Britt kände jag någon slags lättnad.
Bra att du sa det till mig. Jag säger inget. Sådant bär man inte själv någon gång kommer du behöva prata ut med någon som vet. Jag har också varit mamma, och fast jag ofta var ensam förlorade jag aldrig min son. Det är inte rätt att du skulle behöva tvivla på att få vara mamma för att han inte är biologisk. Han är din, för att du valt honom.
Jag glömde aldrig de orden.
Oskar växte och mina två egna barn, Ivan och Majken, föddes. När de busade på gården sneglade Ing-Britt på dem och log snålt, lagom nöjd.
Men så dök de första problemen upp. Oskar blev aggressiv mot andra barn, kunde både slåss och säga fula saker, men rörde aldrig sina syskon. Jag blev riktigt orolig. Skolkuratorn ryckte på axlarna.
Det är åldern. Han växer ifrån det.
Inte nöjd, gick jag till Ing-Britt en kväll.
Jag visste att du skulle komma sätt dig. Kaffe?
Isa III låg på hallgolvet och rörde inte en min mig kände hon.
Vi satte oss vid köksbordet och jag började berätta. Det var som en sten lättade från mina axlar. Ing-Britt lyssnade bara, torkade mina tårar och sa:
Ge honom chansen att förklara. Inte bara fråga varför han slagits utan riktigt lyssna, även om du är arg. Ofta säger barn inget för att vi vuxna är så snabba att döma. Sitt bara kvar och LYSSNA så kommer sanningen fram.
Hon hade rätt. När jag senare satte mig tyst vid Oskars säng, min mörka, rufsiga son, kröp han intill mig och viskade:
Varför gråter du? Jag ska inte slåss mer
Hans ögon var fyllda av sorg. Då kom allt:
Alla säger att jag är fosterbarn! Att Ivan och Majken är dina riktiga barn, men inte jag! För att jag inte är lik er!
Trams! Jag smekte hans kind. Du är MIN, från topp till tå! Och också pappas, förstås! Strunta i vad dumma folk säger. Slåss inte mer. Smart blir du inte genom att slå dem styrkan sitter inuti.
Jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum.
Här är mormor och hennes syster Siv. Jag älskade min kusin! Se här erfarna gener. Din släkt är vår också. Du är vår, så länge du vill.
Jag såg lättnaden i hans blick.
Jag hade varit nära att berätta hela historien, men stoppade mig själv. Det får komma senare nu behövde han bara höra att han är min son.
Efter det mötte Oskar Ing-Britt på gården. Han hälsade artigt.
Fint barn, Oskar! Dina föräldrar har gjort ett gott jobb!
Det var nog. Hon ger aldrig komplimanger i onödan.
Jag kom att behöva Ing-Britts råd många gånger, men så en dag förblev hennes dörr stängd hur mycket jag än knackade. Hundarna ylade innanför dörren. Jag fick tag i henne på sjukhuset, hämtade nycklar, rastade “flocken”, matade dem, och Oskar hjälpte till utan knot.
Hon vågade knappt ringa sin son, men med lite övertalning blev det ändå så.
Jag vill inte ställa till besvär
Struntprat! Släkt finns för att oroa sig om varandra. Precis som du gör om oss!
Hundarna blev så nöjda när hon kom hem att de nästan rev huset. Och Oskar lovade att gå ut med dem varje dag.
Det var när han var ute med flocken som han räddade katten som nu satt i hallen smal, sårig och rädd. Oskar fick en tass mot kinden men vände inte på klacken.
Du är ju en britt? Hur hamnade du här?
Katten svarade bara med ett darr, men kämpade inte längre.
De små blev överförtjusta men bestämde gemensamt att “mammas godkännande” behövdes. Längst ut på golvet satt de och försökte prata katten till ro och kom överens om att rita en bild av mig med katten i famnen som överlämning.
Jag skrattade så jag kiknade åt bilden där jag knappt syntes bakom en enorm gråkatt.
Ni tror att det räcker för att jag ska godkänna en grinig katt i huset!? Jag har aldrig haft katt vad ska jag göra med honom?
Vi frågar Ing-Britt! Vad är skillnaden på katter och hundar, egentligen?
Men då ringde det på dörren. Jag log.
Vi behöver inte fråga, titta! Det är moster Ing-Britt. Hon kan hjälpa oss.
De drog alla en lättnadens suck och tyst, ja andäktigt, frågade de:
Mamma, får vi behålla honom?
Har jag inte redan sagt det? Om ingen annan söker honom, får han vara kvar. Han behöver ju också kärlek!
Katten stannade förstås. Jag pustar när jag betalar hos veterinären, men det är ett billigt pris för lyckliga barnögon och en snäll katt som blivit min egen lilla skugga så fort han insåg att han var trygg lade han sig aldrig längre bort än min fotsida. Oskar surade lite, men jag skrattade:
Han känner direkt vem som bestämmer! Bra gjort.
Och så, när huset tystnat och mörkret lagt sig, kommer katten tassa till barnens dörr, smyga in, och bli omfamnad av Oskar innan han somnar.
Godnatt! säger jag, stryker barnahår och katt.
Och natten svarar bara med tystnad. Lyckan älskar ju stillhet. Imorgon är allt som vanligt igen vardagssorger, barnskaos, kärlek, liv.
En dag åkte Ing-Britt till sin son på riktigt och vi lovade ta hand om flocken tills hon var tillbaka. Jag kramade henne, smekte hennes skälvande hand.
De väntar på dig. Vi också. Ha en fin resa!
Hon log tårögt mot barnens vinkningar, och ingen i kvarteret kunde längre kalla henne stridbar eller bråkig. I ögonen lyste det hon var en god människa, och det fanns ännu många glädjestunder kvar att leva. Och när hon sen packade ner sitt i sitt nya stora hus, fick även hennes fyrfota familj följa med. Där fanns en trädgård att skälla i och en soffa att mysa på.
Några gånger i veckan satt Ing-Britt vid barnbarnens dator och väntade på att de skulle slå på videosamtalet.
Och Oskar hälsade i kameran.
Hej moster Ing-Britt!
Den stora gamla grå katten sträckte på sig, blundade belåtet och tryckte huvudet i hans hand.
Så enkelt. Så svenskt. Ett hem. En flock av olika sorter och oändligt nog med rum för allas berättelser.
