– Försvinn härifrån! Jag sa GÅ! Vad gör du och dräller här?! – Med en duns ställde Ingrid Mattsson ner ett fat rykande varma piroger under den vidsträckta äppelträdet i trädgården och knuffade undan grannpojken. – I väg med dig nu! När ska din mamma egentligen börja se efter dig?! Dumma unge! Mager som en sticka, Anton – som ingen längre kallade vid namn eftersom alla vant sig vid hans smeknamn Gräshoppan – kastade en blick på den stränga grannfrun, suckade och släpade sig mot sin verandatrappa. Det stora sekelskifteshuset, uppdelat i flera lägenheter, var bara delvis befolkat. Här bodde i princip två och en halv familj: familjen Bergström, familjen Sjöberg och så Karlsen – mamma Katja och Anton. De sistnämnda var själva den där ”halvan” som ingen riktigt brydde sig om. Katja var sällan någon man lade märke till och folk prioriterade att ignorera henne, såvida de inte behövde något. Katja hade utöver sin son ingen annan – varken man eller föräldrar. Hon klarade sig på egen hand, så gott hon kunde. Folk såg snett på henne men lät henne vara, förutom när någon ibland jagade iväg Anton, som alltid kallades Gräshoppan, tack vare sina tunna, långa armar, ben och ett stort huvud som balanserade på en tunn hals. Gräshoppan var varken söt eller självsäker, men otroligt snäll. Han kunde inte gå förbi ett gråtande barn utan att försöka trösta, vilket ofta ledde till bekymrade blickar från mammor som inte ville ha ”den där Fågelskrämman” i närheten av sina barn. Vem Fågelskrämman var insåg Anton först när han fick en bok om Dorotea från Oz av sin mamma. Då förstod han varför alla kallade honom så. Men Anton blev inte ledsen – han tänkte att alla som använde hans smeknamn måste ju också ha läst boken om den snälla och kloka Fågelskrämman. Trots sitt utseende blev Fågelskrämman en hjälte och ledare för stadens invånare – och det räckte för Anton. Katja, hans mamma, bekräftade bara hans finurliga slutsatser och ville inte ta ifrån honom tron på att människor kunde vara godare än de verkade. Världen var ju redan full av ondska, och hennes pojke skulle tids nog få sin beskärda del. Låt barnet få glädjas över sin barndom. Hon älskade sin son gränslöst. Förlät Anton hans pappas svek och tog ömt sitt öde i famn redan på BB när barnmorskan påpekade att ”pojken inte var riktigt som alla andra”. Katja fräste ifrån: – Ge er! Det här är det vackraste barnet i hela världen! – Ingen säger emot… Men särskilt smart blir han nog inte… – Det får vi allt se! – Katja smekte sin sons kind och grät. De första två åren sprang Katja oavbrutet till läkare, åkte in till närmaste stad med den gamla bussen och höll pojken tätt intill sig. Hon brydde sig inte om folks blickar, och gav svar på tal om någon skulle komma med goda råd: – Ge bort din egen unge till barnhemmet då! Nämen? Tyst med dig, jag vet vad jag ska göra själv! Vid två års ålder hade Anton redan börjat ta igen och var nästan som alla andra barn, förutom utseendet – stort, platt huvud och magert som en pinne. Men Katja kämpade på, tog själv det sämsta och gav sin son det bästa. Anton lärde sig gå, prata och utvecklades snabbt – och när det var dags för skolstart kunde han redan både läsa, skriva och räkna, även om han stammade lite vilket ibland förtog intrycket. Lärarna var delade – men med rätt stöd, en varm lärarinna med lång erfarenhet, fick Anton blomstra. Han fick lämna in sina svar skriftligt, hyllades för sitt fina språk och Katja grät av tacksamhet – men möttes av förståelse: ”Detta är mitt jobb! Din pojke är underbar!” Anton hoppade till skolan – därav smeknamnet Gräshoppan – och de äldre grannarna muttrade: ”Där skuttar han igen, naturens misstag, varför blev han ens kvar…?” Men Katja brydde sig inte om skvaller. Kunde folk inte bete sig medmänskligt, fick de väl vara. Hon la all sin kraft på att skapa sitt eget paradis; hennes lilla täppa var den vackraste i kvarteret, med rosor och syrener, och trappan hade hon lagt med mosaik av kakel hon fått från Folkets Hus efter renoveringen. Katja brydde sig inte vad folk sa – det räckte att Anton sa: ”Mamma, så fint du har gjort.” Då rann lyckotårarna. Vännerna var få; Anton hängde inte med fotbollsgrabbarna och flickorna hölls borta av sin mormor – ingen annan än den barska Ingrid, som med sina tre barnbarn höll ett vakande öga på gården, och ilsket viftade bort Anton om han råkade närma sig: – Du håller dig långt borta! Du ska inte vara med dem! Katja bad Anton att hålla sig undan och inte reta upp Ingrid i onödan. Men en dag förändrades allt. Den dagen, när Ingrid ordnade barnkalas under äppelträdet till yngsta barnbarnets födelsedag, såg Anton genom sitt fönster på alla lekande barn och den lilla flickan i rosa klänning – och önskade sig vara prins eller trollkarl bara för att få vara en liten del av festen. Plötsligt försvann flickan från ängen bakom huset, och ingen märkte något – utom Anton, förstås. Han rusade ut, såg att brunnslocket var öppet och utan en tanke på fara över huvud taget, kastade han sig ner för att rädda henne. Allting hände i ett ögonblick – men det förändrade livet i hela huset. Anton räddade flickans liv men fick själv tillbringa flera veckor på sjukhus, firad som hjälte när han kom hem. Grannarna, som tidigare föraktat Katja och Anton, fick äta upp sina fördomar när de såg pojkens mod och godhet. Och Ingrid, som alltid hållit Anton på armlängds avstånd, grät av tacksamhet och omfamnade honom för första gången. Den magre Gräshoppan med stort hjärta blev kvar i folks minne långt efter att han själv vuxit upp, och som vuxen – läkare, precis som han alltid drömt – räddade han fler liv. Och om någon frågade varför, svarade han alltid enkelt: – Jag är läkare. Det är min plikt. Det är så man lever. Det är det enda rätta. *** Kära läsare! Den gränslösa moderskärleken, och förmågan att se människans inre rikedom, lyser upp även de mörkaste vrår i svensk vardag. Berättelsen om Katja och Anton – vår svenska Gräshoppan – påminner oss om att livets verkliga hjältar alltid är de som vågar visa godhet och medmänsklighet, även när världen tvivlar. Hur tror du att godhet och mod kan förändra vår värld – och vilka upplevelser har du som visar att verklig rikedom bor i själen, inte i utseendet?

Stick härifrån! Hör du vad jag säger försvinn! Vad dröjer du runt här för?! Klara Mattisson ställde ner ett stort fat med nybakta kanelbullar under det yviga äppelträdet och knuffade till grannpojken. Marsch därifrån! Ska din mamma aldrig börja hålla koll på dig?! Latmask!

Smal som en spik släpade sig då Algot, som ingen längre kallade för hans riktiga namn, bort mot sin egen förstubro, efter att ha kastat en blick på den barska grannfrun.

Huset de bodde i var en gammal grosshandlarvilla, i vilken byggts lägenheter men som nu bara var delvis bebodda. Det bodde egentligen bara två och en halv familj där: Petterssons, Simonssons och så Karla med sonen Algot.

Det var alltså Karla och Algot som räknades som den där halvan, ingen riktigt brydde sig om dem förrän det verkligen behövdes. Karla ansågs inte värd att lägga ner nån tid på och hennes pojke, han var mest till besvär.

Karla hade ingen annan än sin son. Ingen man, inga föräldrar. Hon fick kämpa på själv, så gott hon kunde och orkade. Folk såg snett på henne, men lät henne oftast vara, utom att de ibland körde bort Algot, som mest kallades Gräshoppan på grund av sina smala, långa armar och ben och sitt stora huvud, som stapplade på en tunn hals.

Gräshoppan var visserligen jämt räddhågsen och inte direkt någon skönhet, men han var nog det snällaste barnet i kvarteret. Han kunde inte passera ett barn som grät utan att genast försöka trösta, vilket ibland fick mammorna att rynka på näsan de ville inte ha den fula ungen kring sina små.

Vem Strålkärran var, det fattade inte Algot först heller, tills hans mamma en gång gav honom en bok om Dorothy och Smaragdstaden och då förstod han varför man kallade honom så.

Fast Algot blev inte ledsen. Han tänkte, att alla de där som kallade honom Strålkärran måste ju ha läst boken och då visste de att Strålkärran var snäll och smart och till slut blev borgmästare i en fin stad.

Karla, som fick höra sitt barns funderingar, lät honom hållas varför ta ifrån en unge tron på det goda, när hela livet är fullt av det grymma ändå?

Hon älskade sin pojke obeskrivligt. Hon förlät Algots pappa hans svek och dålighet redan på BB, när hon bestämt tystade barnmorskan som påpekade att pojken inte riktigt såg ut som han skulle.

Sluta! Min son är det vackraste barnet på jorden!

Jojo, säger ingen emot… Men någon Einstein blir han nog aldrig…

Det får vi allt se! svarade Karla, smekte barnets kind och grät.

De två första åren sprang Karla mellan läkare för att få ordning på Algot, och kämpade sig till att han verkligen skulle få hjälp. Tåg och gamla bussar in till stan, hårt omslingrad om sin inlindade pojke.

Andras medlidande brydde hon sig sällan om. Försökte nån lägga sig i, röt hon ifrån:

Lämna bort din egen unge i så fall! Gör du inte det, behöver jag inte höra dina råd. Jag vet bäst själv!

Vid två års ålder hade Algot tagit igen det mesta, även om han aldrig blev någon skönhet huvudet var stort, armar och ben långa och magert, men Karla kämpade på.

För att ge pojken det bästa slet Karla in i det sista och snålade alltid på sig själv. Det hade gett resultat förutom det magra utseendet behövde de knappt längre springa till läkaren. Alla skakade bara på huvudet åt hur en så tunn och späd mamma kunde vara så stark.

Såna mödrar finns det inte många av! Hörde ni, Algot klarade det ändå nu se på honom, vilken hjälte!

Ja, min pojke är fantastisk!

Det är DU som är fantastisk, Karla!

Karla bara ryckte på axlarna. Tyckte inte det var mycket att yvas över. En mamma måste ju älska sitt barn, tyckte hon. Vad var det för märkvärdigt med det?

När Algot skulle börja skolan kunde han redan läsa, skriva och räkna, men han stammade en del, vilket förstörde självkänslan då och då.

Tack så mycket, Algot, det räcker! brukade fröken avbryta, och gav högläsningen till någon annan.

Sen klagade hon i lärarrummet Algot var snäll men det gick inte att lyssna på honom så länge. Som tur var slutade hon efter två år för att vara hemma med barn, och klassen fick då en ny lärare.

Maj-Lis var pensionär men tappade varken skärpa eller värme och hon låg snabbt märkte vad som var med Gräshoppan. Hon pratade med Karla, rekommenderade en bra logoped, och lät Algot göra uppgifter skriftligt.

Du skriver ju så underbart! Jag tycker om att läsa det du gör!

Och det där gjorde Algot så glad. Maj-Lis läste ofta högt för klassen ur Algots texter och sa alltid högt hur duktig han var.

Karla grät av tacksamhet, så glad blev hon. Maj-Lis ville inte höra talas om någon tacksamhet.

Lugn, Karla! Det här är mitt jobb. Och din pojke är fantastisk, det löser sig!

Algot sprang till skolan med studsande steg. Grannarna brukade skratta:

Där hoppar vår Gräshoppan iväg då vet man att det är dags för oss andra att sätta fart också!

Folk snackade sitt bakom ryggen på Karla och Algot, men Karla orkade inte bry sig. Det rådde hon faktiskt inte på vissa människor får väl ingen värme i själen hur man än vänder på det.

Då la hon hellre tiden på att pyssla om sitt hem, odla rosor utanför bron, pilla i trädgården.

Alla hade sitt lilla hörn utanför huset, där skrubbig gräsmatta, rosbuskar, och syrener växte om vartannat. Karlas hörna var vackrast rosor, syrenbuske, och brotrappa belagd med små mosaikbitar hon fått när Folkets Hus renoverades.

Får jag mosaiken? Snälla, ni bara slänger den annars!

Det skrattade de åt på kontoret, men Karla fick mosaiken. Hon slet och valde plattor hela kvällarna och sedan marscherade hon med skottkärran hem, med Algot sittande stolt ovanpå högen.

Vad ska hon med det där skräpet till? suckade grannfruarna.

Men efter några veckor gapade de, när de såg vad Karla gjorde av skräpet.

Aldrig hade hon varit utomlands eller i något museum, bara haft sin intuition som ledstjärna. Men mosaiken blev till konstverk att folk gick omvägar för att kika.

Den vackraste kommentaren fick hon av sin son:

Mamma, så fint du har gjort det…

Algot satt på trappan, smekte mosaiken och var helt enkelt lycklig och det räckte för Karla.

För det var inte så många tillfällen till lycka i Algots liv. Någon gång beröm i skolan, en bulle från mamma och en kram det var sånt han hade.

Vänner? Nej, Gräshoppan hade knappt några hann inte med i fotbollen, läste hellre böcker. Tjejerna hölls på avstånd och allra strängast var Klara Mattisson, med sina tre barnbarn: fem, sju och tolv år gamla.

Rör inte mina barnbarn! hotade Klara med näven mot Gräshoppan. Du är inte deras sort!

Vad hon nu egentligen tänkte visste ingen, men Karla sa till Algot att hålla sig undan Klara helt enkelt.

Inget skäl att göra henne arg, hjärtat. Strunta i henne.

Och det höll han sig till. Även den där dagen när Klara förberedde barnkalas skulle han bara gå förbi han hade inte tänkt smyga med på festen.

Ack ja, vilken synderska jag är! sa Klara, täckte fatet med en vacker duk. Men annars säger de bara att jag är snål! Vänta här!

Hon rev loss ett par bullar och sprang efter pojken.

Här, ta dessa! Och så vill jag inte se dig på gården medan vi har kalas, är det förstått? Sitt tyst tills din mamma kommer hem!

Algot nickade, tackade artigt och smet. Klara hade fullt upp gästerna skulle komma, bullar och tårta stod på menyn, och Klara skulle fira sitt yngsta barnbarn, lilla Solveig, med pompa och ståt. Och en som Algot-kille, spenslig och udda, ville hon absolut inte ha på festen.

Det skulle ju bara skrämma ungarna! Klara mindes själv hur hon försökt få Karla att lämna bort honom.

Varför envisas du, Karla? Förstår du inte, den pojken blir aldrig något! Han fryser bara ihjäl nånstans om vintern…

Har du sett mig full någon gång? kontrade Karla vasst.

Nej, men ändå! För så trasigt och fattigt som du har det, kan det bara gå åt skogen. Du vet ju inte vad riktig moderskap är!

Skäms på dig! Du är själv mor!

Ja, mina barn har jag själv tagit hand om. Men din pojke har inget att hämta här! Gör dig av med honom innan det är för sent!

Efter det hälsade inte Karla längre. Gick förbi, rak i ryggen med sin stora mage, utan att ens snegla på grannen.

Hon blir bara arg, men jag vill väl! suckade Klara.

Ditt väl känns stinkande i näsan och jag har ändå illamående! snäste Karla och smekte magen. Oroa dig inte, lilla vän, ingen ska få göra dig illa.

Hur mycket som folk gett honom att svälja av elakheter under snart åtta år, det berättade aldrig Gräshoppan för sin mamma. Han ville inte göra henne ledsen. Om han blev illa behandlad grät han i hemlighet, men han teg han visste att mamma skulle bli ännu ledsnare än han.

Obehag rann av honom som vatten på en gås och snart mindes han inte längre vad som sagts. Han tyckte mest synd om de där vuxna som inte förstod det där enkla: utan bitterhet är livet så mycket lättare.

Klara Mattisson skrämde honom inte längre, men han gillade henne inte heller. När hon hotade med fingret sprang han undan, för att slippa hennes vassa tunga och arga blick. Hade hon bara frågat honom vad han egentligen tyckte, hade Klara blivit förvånad.

För Algot tyckte faktiskt synd om henne, på riktigt, så som bara barn kan. All hennes tid gick ju åt till att vara arg.

Tiden var det dyraste Algot visste. Han hade tidigt fattat att det inte finns nåt mer värdefullt. Allt annat kan man få igen utom just tiden.

Tick-tack, säger klockan,

och så är minuten borta. Den får du aldrig tillbaka, inte för alla pengar i världen!

Men vuxna förstod aldrig det…

Sittande i sitt fönster tuggade Algot på bullen och såg hur barnbarnen och all annan ungar rusade runt på gräsmattan för att fira Solveigs födelsedag. Solveig själv, i en rosa klänning som en liten fjäril, snurrade runt och Algot satt trollbunden hon såg ut som en prinsessa eller älva, tyckte han.

Vuxna satt runt långbordet, men barnen fick snabbt nog av sällskapet och sprang bakom huset till gamla brunnen, där de brukade leka.

Algot, så fort han insåg vart de drog, kilade till mammas sovrum därifrån såg han hela lekplatsen genom fönstret, och han satt där länge, slog händerna ihop när mål gjordes, och blev själv nästan lycklig över deras lek tills det började skymma.

Några av barnen blev trötta, några fortsatte leka, men plötsligt såg Algot att flickan i rosa stod ensam vid brunnen… och sedan försvann.

Det där med brunnen, det hade mamma alltid varnat för. Träpanelen var rutten, ingen hade brytt sig om att laga, men vatten fanns det. Föll man ner där, var det kört det visste Algot.

Han hade inte sett exakt när hon försvann, men plötsligt var Solveig borta, och Algot blev iskall.

Han rusade ut, såg på en sekund att Solveig inte var bland de vuxna, och utan att ropa på hjälp sprang han mot brunnen på bakgården.

Barnen märkte ingenting. När Algot kom fram och kikade ner såg han något ljusrosa långt där nere.

Håll dig mot väggen! skrek han.

Utan att tveka kastade han sig framstupa på brunnsringen, och sakta lät han benen glida ner mellan de ruttnande brädorna, ner i mörkret.

Han visste att Solveig inte kunde simma… Han hade sett henne gång på gång försöka på stranden i närheten med sin arga farmor, utan att lyckas.

Solveig sögs ner av vattnet, men Gräshoppan fick ändå grepp om henne som mamma lärt honom, och höll henne under armhålorna.

Ingen fara! Jag är här, du är trygg nu! ropade han och försökte skrika på hjälp.

Slemmiga brädor, kallt vatten, och paniken grep om båda, men Algot fick luft och skrek så högt han kunde:

HJÄLP!

Han visste inte om någon hörde. Ungarna var redan borta från gläntan. Vuxna han hade ingen aning…

Det enda han visste: Solveig måste leva. Världen är fattig på både minuter och skönhet, och några av dem måste få vara kvar.

Det tog ett tag innan Algots rop nådde någon, men till slut. Klara, i färd med att servera stekt gås, insåg plötsligt att barnbarnet var borta.

Vart är Solveig?!

I början fattade ingen. Men när Karla kom rusande, som om hon sprungit hela vägen från jobbet, och såg hålet efter brunnen, förstod hon.

Snabbt slet Karla loss tvättlinan, slängde sig ut på gården och ropade:

Hjälp mig dra!

Simons svärson, som var den enda nyktra på festen, fattade galoppen, knöt snabbt ett rep runt Karla och började sakta släppa ner henne.

Solveig hittade Karla direkt flickan kastade sig mot henne, klamrade sig fast och lutade huvudet mot Karlas axel.

Men Algot såg hon inte…

Då bad Karla tyst, nästan som den där gången på BB: Snälla, inte igen!

Hon letade med handen i vattnet och så, något tunt och kallt slog mot hennes hand. Karla grabbade tag, och kände sonen. Hjärtat stannade. Med ett vrål ropade hon uppåt:

Dra!

När hon hissades upp hörde hon hostande, viskande:

Mamma…

Algot låg nästan två veckor på sjukhus, men kom hem som en hjälte. Solveig blev utskriven några dagar tidigare, skärrad och rivig men oskadd.

Algot var mer illa däran bruten handled, svårt med andningen, men han var hemma, och Solveig, som kom med sina föräldrar och hälsade på, var räddad.

Klara grät och höll om honom.

Du är min pojke, det tackar jag Gud för varje dag! Om du vill ha något, du får allt!

Behövs inte, svarade Algot. Jag gjorde bara det som behövdes. Jag är kille, liksom.

Klara bara kramade honom utan att ana, att denne klena Gräshoppan om ett par år skulle rädda liv, när han egenhändigt körde ett pansarfordon fyllt av skadade till säkerhet under brinnande krig, och alltid gjorde sitt bästa oavsett vems barn det var.

Och när en dag någon frågade honom: Varför gör du det här, när allt varit så orättvist mot dig?

Svarade han bara tyst:

Jag är läkare. Det är rätt. Man måste leva, och göra rätt.

***

Visst har moderskärlek inga gränser, det vet du. Karla älskade sin pojke av hela sitt hjärta och kämpade mot fördomar och svårigheter. Hennes tillit och styrka gav Algot möjligheten att växa till en god människa. Det är ett bevis på hur stark föräldrakärlek är.

Den riktiga hjälten gömmer sig i hjärtat Algot, som aldrig var någon skönhet, blev en riktig hjälte när han utan att tveka räddade Solveig från brunnen. Det är ju våra handlingar som räknas, inte utsidan. Godhet, mod och värme – det är det som betyder något på riktigt.

Och de där grannarna som varit elaka mot Karla och Algot? De fick faktiskt se deras storhet den där dagen. Det är ett sånt bevis på att fördomar slås sönder av äkta mänsklighet, och att det aldrig är fel att göra det rätta, även om andra varit taskiga.

Det får en verkligen att undra ja, visst tror man ändå alltid på att godhet vinner till slut? Jag menar, hur många gånger har man inte sett i livet att det är själen som räknas, inte hur någon ser ut, och att de finaste minuterna är de där man gör nåt för andra?

Vad tror du? Kan kärlek och vänlighet verkligen ändra världen till det bättre, även här i vårt lilla Sverige?