**Dagboksanteckning**
“Försvinn härifrån, gamla usling!” ropade de efter honom när de jagade ut honom från hotellet. Först senare insåg de vem han egentligen var men då var det redan för sent.
Den unga receptionisten, prydlig och perfekt klädd, blinkade förvånat med ögonen när hon såg den sextioårige mannen framför disken. Hans kläder var slitna och luktade starkt, men han log vänligt och sa:
“Ursäkta, fröken, skulle ni kunna ordna en svit åt mig?”
Hans blå ögon glimmade på ett sätt som kändes bekant som om Lovisa någonstans sett den blicken förut. Men hon hann inte förstå varifrån. Irriterat ryckte hon på axlarna och sträckte handen mot larmknappen.
“Tyvärr, men vi tar inte emot sådana gäster här,” svarade hon kyligt, med hakan högt.
“Sådana? Vad menar ni? Har ni särskilda regler för vem som får bo här?”
Mannen såg sårad ut. Inte direkt en luffare, men hans utseende… lämnade mycket att önska. Det luktade obehagligt om honom, som om någon lagt en strömming under en radiator för flera dagar sedan. Och ändå vågade han be om en svit!
Lovisa fnös hånfullt när hon betraktade honom han hade inte ens råd med det billigaste rummet.
“Snälla, stör mig inte. Jag vill bara duscha och vila. Jag är trött. Ingen tid för prat.”
“Jag har redan sagt det ni är inte välkommen här. Hitta ett annat hotell. Dessutom är alla rum upptagna. Smutsiga gubbe, och vågar begära en svit…” muttrade hon halvhögt.
Erik Gustavsson visste med säkerhet: ett rum på detta hotell var alltid ledigt. Han ville protestera, men vakter kom fram, grep honom hårt och knuffade ut honom på gatan. Sedan skrattade de åt honom som om han var en gammal gubbe som inte fattat att tiden gått.
“Gubben, du hade inte ens råd med ett billigt rum. Stick härifrån innan vi räknar dina ben!”
Erik var chockerad över deras fräckhet. Gubbe? Han var bara sextio! Om det inte vore för den förbaskade fiskeutflykten, skulle han visa dem vem som var gammal! Han ville ge dem en läxa, men orkade inte bråka. Att hamna i slagsmål innebar risk för polisen, och det fick absolut inte hända. Han bet ihop och lovade sig själv: om han någonsin ägde hotellet, skulle han byta ut vakterna på direkten.
Försöket att komma in igen misslyckades de körde ut honom igen och hotade med polisen. Medan han muttrade för sig själv gick Erik till en bänk i parken. Hur kunde detta hända? Han ville bara vila efter fiske, men allt gick snett. Fiskarna bet knappt bara småfisk som han släppte tillbaka. Sedan började det regna, och på vägen hem halkade han och hamnade i vatten upp till knäna. Kläderna var nu nedsmutsade, och nycklarna var borta.
Dottern, Märta, var dessutom på affärsresa, så hemma kunde han inte komma. Han hade åkt för att hälsa på henne, men hon skulle just iväg. Hade han vetat det tidigare, skulle han väntat. Han tog ju semester just för att träffa henne.
“Pappa, förlåt att jag lämnar dig ensam. Jag kommer snart tillbaka, lovar du att inte vara ledsen?” Märta kramade honom och kysste honom på kinden.
“Varför skulle jag vara ledsen? Jag ska fiska. Varför tror du jag kom hit?” skrattade han.
“Jag trodde du kom bara för att träffa mig,” sa Märta och gjorde en ledsen min, men log genast hon visste att pappa skojade.
När han gav sig ut till älven kontrollerade han inte telefonen. Han tänkte inte på att det kunde sluta såhär. Tanken var att vänta på hotellet tills dottern kom tillbaka. Men nu släppte de honom inte ens in. Fast sånt hade aldrig hänt förr. Vilken regel var det att döma en gäst efter utseendet? Han var inte full eller vild bara lite fiskeluktande. Var det verkligen en anledning att vara otrevlig?
Med en urladdad telefon skakade Erik på huvudet. I stan hade han inga vänner eller släktingar. Att ringa låssmed gick inte heller huset stod i Märtas namn. Telefonen var tyst som graven.
“Vad gör man nu då, gubben?” log han för sig själv. Så hade ingen någonsin kallat honom. Gubbe? Han var i sin bästa ålder! Hans anställda skulle gapa om de hörde det.
En främling på bänken väckte honom ur tankarna. En vänlig, välklädd medelålders kvinna räckte honom varma kanelbullar. Han tackade tacksamt magen kurrade av hunger.
“Jag har sett dig sitta här hela dagen. Vad har hänt?”
Erik berättade om fiske, regnet, de försvunna nycklarna och det stängda hotellet.
“Jag hittar nog inte nycklarna nu,” suckade han. “De föll säkert i vattnet. Jag trodde aldrig jag skulle hamna i den här situationen. Allt för att folk bara ser ytan.”
Kvinnan nickade. Hon arbetade i ett bageri i närheten och hade länge lagt märke till honom.
“Jag såg direkt att du inte var någon luffare,” log hon. “Du ger inte det intrycket.”
“Gud bevare mig,” fnös Erik. “Man måste ta hand om hälsan, särskilt i min ålder. Men idag kallade de mig ‘gammal’ och kastade ut mig. Ursäkta, Elsa, får jag låna din telefon? Jag måste hitta någonstans att sova. Vill inte störa Märta så här sent.”
“Om du vill kan du sova hos mig. Jag ser att du är en hederlig människa som råkat illa ut. Mitt hus är litet, men det finns plats. Du kan duscha och vila, och imorgon ringer du till din dotter.”
“Verkligen? Tack så mycket! Jag ska absolut visa min tacksamhet!”
Erik var rörd. Elsa var den första på hela dagen som visat honom medkänsla. Han lovade sig själv att en dag återgälda hennes godhet.
Efter bageriets stängning gick de till hennes hus. Genom åren hade hon sett mycket folk som gick förbi när hon själv var i nöd. En gång var det en ung kvinna som räddade henne. Elsa visste risken med att hjälpa en främling, men efter makens död hade hon inga släktingar kvar. Det enda som höll henne uppe var tron på att godhet inte var förgäves.
Efter en varm dusch och rena kläder åt Erik en ordentlig måltid. Elsas hem var enkelt men mysigt. Även om han var van vid lyx kände han sig lycklig. Han hade nästan accepterat att sova ute, men nu satt han i värme. Gud hade inte glömt honom.
“Du har ett gott hjärta. Tack för att du vågade hjälpa,” sa han innan han somnade.
P
