– Mamma, det här är Ebba, – sa Kalle lite generat när han kom hem sent på kvällen med en tjej.
– God kväll, – svarade Lena och såg ogillande på den oväntade gästen. – Vilket perfekt tidpunkt att träffas! Klockan är ju bara fem minuter kvar till midnatt…
– Jag sa ju till Kalle att det var för sent, – svarade Ebba genast, – men lyssnar han? Så envis!
»Smart tjej«, tänkte Lena för sig själv. »Skyller på honom och rentvår sig själv. Obehaglig typ.«
– Nåja, kom in då, – sa modern och försvann tyst in i sovrummet utan ett ord till.
Vad skulle hon annars göra? Kunde hon knappast köra ut sin enda son mitt i natten? Och över någon obegriplig brud! Vill de bo ihop? Fine. En mammas jobb är ju att skydda sin son och öppna hans ögon. Och Lena tänkte göra det snabbt. Kalle skulle snart skicka tillbaka den här Ebba utan att ångra sig en sekund. Han skulle till och med bli glad över att ha blivit av med henne!
Hela natten låg Lena vaken och planerade hur hon skulle få ut Ebba ur lägenheten.
Nej, hon hade inget emot att Kalle gifte sig. Pojken var ju 30 år gammal, hög tid att skaffa familj.
Men inte med henne!
För det första var hon betydligt yngre. Alltså hade hon förmodligen vinden i huvet.
Hur skulle hon kunna bli någon bra fru? Mor? Hushållerska?
För det andra sa hennes moraliska inställning allt: kom hem till främmande människor mitt i natten, inte ens en ursäkt! Dessutom anklagade hon Kalle för något oklart…
Och nu sov hon kvar här!
Var det här första gången eller var det vanligt förekommande för henne?
För det tredje. Lena gillade henne helt enkelt inte!
Då skulle Kalle snart ogilla henne också.
Varför slösa tid på henne?
Planen behövdes aldrig sättas i verket.
Ebba gav Lena gott om möjligheter att sätta allt och alla på plats.
Den första varningen kom redan på morgonen.
Ebba gick in i duschen och kom ut nästan en timme senare.
Kalle hade under tiden stressat runt lägenheten som en osalig ande.
Stressat och blivit arg.
– Pojken min, vad är det? – frågade Lena extra mjukt, – tjejen fixar sig, vill väl se bra ut för dig…
– Men jag måste ju till jobbet!
– Så knacka på och säg att hon inte är ensam här, – föreslog modern.
– Det känns pinsamt, – muttrade Kalle, – jag pratar med henne sen. Mamma, hinner du?
– Jag? Absolut. Jag har varit klar länge. Jag har till och med gjort pannkakor. Sätt dig och ät.
– Jag har inte ens tvättat mig!
– Spelar ingen roll, du kan göra det sen. Men nu – slösa inte bort mer tid – ät ordentligt. Du har ju en hel arbetsdag framför dig.
Kalle satte sig vid bordet.
Just då kom Ebba ut från badrummet med ett handduk runt håret.
Hon var så söt att det nästan gjorde ont!
– Äntligen! – utbrast Kalle och rusade till den immiga spegeln…
Han tvättade sig i en fart, rakade sig snabbt, svalde den minsta pannkakan och ropade på väg ut:
– Vi ses i kväll! Hoppas ni kommer överens.
– Kalle! – ropade Ebba efter honom, – vi skulle ju hämta mina saker idag.
– Gör vi. I kväll. Ha det så kul! – ekade det redan från trapphuset.
Lena reste sig, gick till hallen, stängde dörren efter sonen, vände sig mot Ebba och frågade rakt på sak:
– Skäms du inte?
– Nej, – log Ebba, – borde jag det?
– Kalle kommer för sent till jobbet på grund av dig!
– Han hinner. Antagligen tar han en taxi. Oroa er inte, det ordnar sig.
– Oavsett, kom ihåg: du är inte ensam här. Om du vill duscha i en timme på morgonen, gå upp tidigare. Tur att jag har ledigt idag.
– Jag gör inte om det, – sa Ebba enkelt, – förlåt mig.
Lena blev nästan paff. Hon hade hoppats på en konflikt. Men nu…
– Jaja, – muttrade hon och gick mot badrummet.
Först såg hon tandkrämstuben. Den var öppnad, trots att den gamla inte var slut.
– Ebba, varför öppnade du en ny tandkräm?
– Jag gillar den här mer…
– Hoppas du tar med din egen och din egen schampo?!
– Självklart, Lena…
– Och handdukar!
– Jag tar med…
Hur mycket Lena än försökte provocera fram en bråk, gav Ebba henne inte minsta chans. Hon höll med om allt, nickade lydigt och »kom ihåg« sina framtida plikter.
Till slut tröttnade Lena på att hitta på små anledningar till bråk och bestämde sig för att gå rakt på sak.
– Varför kom du hit?
– Kalle och jag älskar varandra…
– Klart du älskar honom! En sån kille! Men jag fattar inte: vad ser han i dig?
– Jag har inte frågat…
– Vem är dina föräldrar?
– Mamma jobbar på en fabrik. Hon är sömmerska.
– Och pappa?
– Har aldrig träffat honom.
– Jaså. Utan pappa. Och hur tänker du bli en bra fru åt min son?
– Jag ska försöka…
– Försök eller inte, – det kommer aldrig att funka. Min son älskar dig inte. Han inbillar sig bara! Jag känner honom! Och han kommer aldrig gifta sig med dig! Varför skulle han? Du säger ju ja till allt.
– Han älskar mig, – rösten darrade lite hos Ebba, – jag är säker.
– Du har fel. Tror du att du är den första?
– Det tror jag inte… Men det spelar ingen roll…
– Ingen roll? Han kommer ha tröttnat på dig om en vecka! Du passar inte ihop med honom! Intellekt! Har du hört ordet?
– Ja. Men det passar inte här.
– Varför inte?
– Jag har högskoleexamen.
– Och sen då? Kort sagt, stick hem. Du hör inte hemma här. Har försökt få dig att fatta i halva dagen.
– Okej, jag går. Men vad säger ni till Kalle? Han kommer inte bli glad.
– Inte din sak! Gå och kom inte tillbaka. Du är inte välkommen här.
Lena pratade och förvånades över sig själv: vad var det som tog åt henne? Hon hade aldrig sagt en hundradel av det hon just sagt till Ebba. Elakheter bara flödade ur henne.
Och Ebba?
Tjejen tittade på Lena och förstod exakt vad som pågick.
Mamm*Mamma var bara svartsjuk på sonen – och det här var bara början på hennes småaktiga spel.*
