Alltså, hör du, nu är jag 60 år och min man, som heter Fredrik, är 65. Vi gifte oss för fem år sedan ja, jag tog steget när jag var 55. Det känns knäppt, men i vår tid händer ändå allt möjligt. Det är faktiskt mitt första äktenskap, och hans första också.
Jag hade aldrig tänkt mig att gifta mig någonsin. När jag var ung, knappt tjugo, så dumpade min pojkvän han hette Sten på femte månaden av min graviditet. Jag var förkrossad, tänkte till och med på att ta mitt eget liv, men sedan svor jag åt mig själv att aldrig gifta mig igen. Jag ville inte ha en ny skurke som bara sprang iväg vid första tillfället.
Jag höll mitt löfte. Min dotter gifte sig, fick barn, och jag fortsatte som den envisa gammelfrukosten jag alltid har varit. Man kunde tänka sig att jag aldrig skulle låta någon man komma in i mitt liv igen. Men så är jag, när jag bestämmer mig för något så ser jag till att det blir gjort. Singellivet gjorde mig lite tuff och tråkigt trubbig, men det finns en grej med mig som säger att jag alltid kommer hålla fast.
Sedan kom den där oväntade vändningen som fick mig att tro på kärlek igen. När jag gick i pension, som så många andra, började jag pyssla i min lilla sommarstuga som jag ärvt av mina föräldrar i närheten av Västerås. Jag åkte dit med pendeltåget, en timme och lite, och tog alltid med mig en korsordstidning för att tiden skulle gå fort.
En dag, vid en hållplats, satte sig en familj bredvid mig en man, en kvinna och en liten äldre man med käpp. Det var tyst ett tag, tills jag hörde kvinnan viska till sin man:
Sten, kan vi stanna till barnen, hjälpa till du är ju pappa
Då hördes tågets brus och mannen svarade med en röst som lät som en åskstorm:
Är du galen? Vill du att jag ska krypa på knäna framför era idiotiska barn?
Jag kände hur jag stirrade på dem, och då såg jag plötsligt ansiktet på den där irriterade mannen det var Sten, min gamla förövare! Han hade inte förändrats så mycket, bara rynkorna hade djupnat och ilskan fortfarande låg i blicken. Sten kände inte igen mig, men när han såg min blick skrek han:
Vad stirrar du på? Titta bort annars får jag träffa dig i ögat!
Jag blev helt stilla, benen ville inte lyda. Men då steg den lille äldre mannen upp mellan mig och Sten och sa med en stadig röst:
Om du fortsätter att förolämpa kvinnor får du möta mig. En man som sårar kvinnor är inget annat än skräp för mig. Jag kommer att knyta dig i ett fårhorn!
Jag fick en kall kår längs ryggraden. Fårhorn? Det låter ju som om han tänker krossa Sten med ett horn av får!
Jag höjde mig för att säga emot, men Sten suckade, ryckte ihop axlarna och mumlade något oförståeligt. Då insåg jag att den här skrythövdingen bara kan visa styrka framför kvinnor, men blir tyst inför en riktig man. Och just då insåg jag hur fel jag har dömt mig själv hela livet.
Tårarna brast. Allt hände så snabbt, som i en film där trettio år passerar på en minut.
Sten och hans fru steg av tåget vid nästa hållplats, och jag började gråta. Det kändes tomt och äckligt inombords.
Då log den äldre mannen mot mig och sa:
Även tårar kan inte förstöra ditt vackra ansikte.
Han hette Gustav Andersson, en pensionerad militär. Plötsligt såg jag honom som en riktig, stark man, inte bara en gammal snubbe med naglar.
Så träffade jag min framtida, lite försenade, make. För första gången på många år kände jag att jag ville gifta mig, att jag ville vara en älskad kvinna.
Och så blev det. Jag och Gustav är lyckliga tillsammans. Livet har en märklig förmåga att placera folk på rätt plats, oavsett ålder. Även i livets höst kan man fyllas med kärlek och lycka.
