Min fru Linnéa har alltid varit väldigt blyg. Bland våra vänner var hon tystlåten och ödmjuk. Hon tog aldrig till orda först, började bara prata om någon frågade henne något. Linnéa gjorde aldrig någon scen eller blev svartsjuk. Hon visade mig omtanke, ställde aldrig krav och tog tacksamt emot alla mina presenter.
Man kunde nog säga att vårt äktenskap var så nära perfekt som det går. Vi hade inga hemligheter för varandra, och löste alla problem tillsammans. När jag kom hem från jobbet visste jag att en god middag väntade, Linnéa log mot mig och hela lägenheten var i ordning. Vad mer kunde jag önska?
Men livet är som det är Trots att jag levde mitt familjeliv på bästa sätt, saknade jag något tillslut. Det var något i vårt samliv som aldrig riktigt fungerade. För att vara ärlig så existerade det knappt alls, och det störde mig verkligen. Till slut bestämde jag mig för att inleda en affär med en annan kvinna.
Linnéa fick reda på allt, och våra vägar skildes där.
Jag flyttade in hos min älskarinna och först då insåg jag hur dum jag varit. Det var alltid stökigt i lägenheten, ingen lagad middag när jag kom hem från jobbet. Vi hade egentligen ingenting att prata om.
Då ville jag gå tillbaka till Linnéa, men det var redan för sent. Under tiden hade hon hittat en ny man.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det här. Av ren dumhet förlorade jag världens bästa kvinna.
