Är det du, Alva? en ung kvinna stannade upp och vände huvudet åt höger där den bekanta rösten kom.
Veronika? Hur länge har vi inte setts? Sju år? Åtta? svarade Lisa med ett brett leende.
Nio år, min kära, nio. Tiden går så fort att du knappt hinner blinka innan du blir en gammal, tjurig tant med en massa avokadosekunder i bagaget svarade Veronika och höjde ett ögonbryn. Minns du hur vi brukade brinna? Vi satt alltid ihop i samma bänk på skolan. Inte utan anledning fick vi smeknamnet Siamese Twins. Vi tvingade våra föräldrar att köpa lika kjolar, ryggsäckar och agendaböcker åt oss. Minns du det?
Självklart, hur skulle jag glömma! Och hur vi målade om toalettväggen på första våningen i lågstadiet? Vi fick självklart sopa ner vår egen konstverk. Men du ska aldrig bli en gammaldags, gnällig mormor som klagar på dagens ungdomar och säger att förr var allt bättre. Se på dig nu blomstrande! svarade Lisa, njutande av sin gamla skolkompis outfit i smyg.
Så, Alva, jag är hemma hos mina föräldrar i några dagar medan min man är på affärsresa. Ikväll väntar jag på dig. Försök inte hitta på ursäkter. Hoppas du inte har glömt adressen till dem? frågade Veronika, kramade Lisa och rättade till håret.
Nej, Veronika, adressen sitter i min minnesbank. Hur skulle jag kunna glömma huset där jag alltid blivit så väl omhändertagen? Lägenheten vi nästan brände ner när vi experimenterade i köket? Och de där körsbärspajerna som alltid brann på spisen? Vi var ju inte några mästerkockar. Saft från mogna körsbär rann ut och pajerna blev svarta kolbitar.
De gamla skolkamraterna tystnade en stund och återupplevde de lustiga och knasiga händelserna från barndomen.
Jag kommer, såklart bröt Lisa den långa pausen. Och din favorittårta, prinsesstårtan? Smakar den fortfarande lika gott? Vilken vin gillar du? Jag hoppas vi inte längre dricker billig vin som i elva klass, som fick oss att kräkas i tre dagar och missa lektionen.
Jag har börjat dricka Vikingfjord svarade Veronika. Köp inget vin, jag har redan med mig en flaska som passar till kvällen. Hon kastade snabbt en blick på klockan.
Noterat, Verunica.
Förresten, mina mamma och pappa ser fram emot att träffa dig. De pratade om dig igår. Vi får prata länge kvittrade Veronika och började skynda iväg. Glöm inte, exakt klockan sju! Jag väntar ivrigt.
Jag också. Ses snart! svarade Lisa.
Veronika försvann i människomassan, och Lisa rusade till mataffären för att köpa en tårta. Hon skulle bara be om ledigt från sina föräldrar. Misha nu Mikael skulle hålla koll på barnen, så det var löst. Men minnet? Det kändes som om några bitar av hennes förflutna hade raserat sig själva. Kanske var det bättre så. Vem vet vad som händer när man återförenas med en gammal vän?
Kom in, lilla vän, varsågod ropade Fru Lillström i korridoren och släppte in Lisa i vardagsrummet.
Som förr var bordet dukat med ett vitt linnetyg, krispigt servetter och mässingsbestick som påminde Lisa om barndomens söta dagar. En gammal tysk tekanna, nu ersatt med en vacker svensk porslinsuppsättning, stod på sin vanliga plats. Allt detta fick Lisa att tänka på hur lycklig och bekymmersfri hennes ungdom varit. Hon längtade efter att med Veronika bli två glada skrattgummor som sitter i den uttällbara soffan och diskuterar sina f.d. pojkvänner ända in på natten. Samma bord hade de tidigare använt för att plugga inför proven, stapla formelsamlingar, rita hyperbolor och parallellogram och smyga blickar i varandras läroböcker.
Lisa log och räckte fram handen till Petrus Svensson, som med ett charmigt leende kallade henne vackra dam och, till Lisas förlägenhet, kysste hennes hand. Efter en kort pratstund om barnen, ett glas vin och en bit tårta tackade Petrus och Fru Lillström av sig och lät tjejerna vara ifred.
Förförisk artighet tänkte Lisa för sig själv det är tydligt att Veronikas föräldrar har sina fina manér.
Äntligen kan vi återigen prata som förr, utan att någon avbryter sa Veronika och satte ner ett halvt druckit glas vin på bordet.
Vi har flyttat till Stockholm för tre år sedan. Köpte en lägenhet i city. Min man, Anders, är jurist på ett privat företag, och jag undervisar i matematik på en vanlig grundskola. Sonen, Emil, är i årskurs två och bor nu hos sina farföräldrar i en liten villa i Botkyrka. Han är en riktig nyfiken liten gäck. Men nog om mig, hur är det med dig? frågade Veronika och lutade sig tillbaka.
Jag är bara en enkel hemmafru, men jag jobbar tre kvällar i veckan som städhjälp åt några rika familjer. MIKAEL, min man, är lokförare på elektrisk tåglinje. Vår dotter, Saga, är sex år och vår yngsta, Klara, fem. De går i förskola och har dessutom en dansklubb på kulturhuset.
Minns du när vi drömde om att gifta oss med piloter? Och att studera på universitetet i den lilla staden med flygskola? Såna drömmande äventyrare! skrattade Veronika.
Ja, männen i trettioåldern var gubbar för oss, så vi undvek dem som pesten! svarade Lisa.
Tiderna var guld! Vi hade stora planer, trodde på allt, men fick ändå ta av de rosa glasögonen. Och även om du har sju fingrar på pannan betyder det inte att du alltid är på topp sa Veronika med en blinkning.
Men du har inte berättat den viktigaste saken, Alva. Har du sett Andreas? Har ni pratat? frågade Veronika med nyfikna blå ögon.
Låt oss inte gå den vägen, Veronika. Jag minns inte riktigt, och jag söker ingen kontakt med honom. Vi korsar ibland varandra på gatan som två främlingar, utan att säga ett ord. Jag har glömt honom, ärligt talat.
Åh, Alva! Du har verkligen glömt hur du brukade ljuga! retade Veronika. Förlåt, jag menade inte att såra dig. Det var så länge sedan. Har du återhämtat dig på universitetet? bytte hon ämne.
Nej, svarade Lisa tyst.
Samtalet avtog och Lisa började förbereda sig för att gå hem. I taxibilen började minnen som länge varit gömda i skuggorna återvända. Hennes hjärta bultade som en snabb trumma, kinderna rodnade och fingrarna blev kalla som is.
Är du sjuk? frågade taxichauffören.
Kan du köra lite snabbare? Jag måste hem så snart som möjligt svarade hon.
Under de tjugo minuterna i bilen återfick hon bitarna av ett bortglömt förflutet, som ett pussel som nästan var komplett. Hon såg sig själv i ett barnrum med fotografier av kända skådespelare klistrade på väggarna, en pianobänk med en samling porslinsdockor i balettkjolar och en öppen bok på skrivbordet.
På sängkanten klippte hon med nagelsaxen försiktigt sitt vita bröllopsgarn, och glittriga stenar föll som snö över golvet. Hon skar av slöjan i smala remsor och kastade blommorna på golvet. Hennes högklackade skor blev skräp, och hon krossade en flaska parfym med en hammare. Rummet fylldes av doften av kanel, rosmarin och en svag hint av jasmin.
Plötsligt såg hon en liten sammetsask på en hylla. Hon sträckte sig utan att tveka och greppade den. I den låg två gyllene ringar med graveringen för alltid. Hon hämtade en tung yxa från källaren och med några slag förvandlade hon ringarna till en platt gul metallbit.
Samtidigt slet hon av sina långa, ljusbruna lockar med saxen. Just då kom hennes mamma in.
Det blir inget bröllop. Det är nog för oss båda att gå vidare hördes i telefonen tre dagar före bröllopsdagen, och det var Anders som sade det.
Vad som hände därefter? Det vet Lisa ännu inte. När hon steg ur bilen vid sin lägenhetsport såg hon en mörk siluett.
Vem kan det vara? tänkte hon. Anders? Två oväntade möten på en dag. Tillfällighet? Eller?
God kväll, Lisa! Snälla, hör mig! ropade en skugga från förflutna.
Jag är inte särskilt glad att se dig, men du har fem minuter. Tiden börjar rinna svarade Lisa med en fast röst, men en gnista av medkänsla.
Den svaga gatlyktan avslöjade en nervös Anders.
Lisa! Jag är så ledsen! Jag har ångrat mig så ofta. Jag var rädd, som ett litet barn. Du var bara 20, jag var 28. Jag hade ett misslyckat äktenskap och en förrädisk fru. Jag ville inte bli en löjlig figur igen. Jag älskade dig, och älskar dig fortfarande. Jag var en fegis. Han tog försiktigt hennes händer.
Sluta! skrek Lisa och ryckte tillbaka. Tiden försvann som sand i en glasburk.
Jag pratade med din vän Veronika igår. Jag berättade allt och bad henne tala med dig. Hon lovade att meddela mig om du fortfarande älskar mig. fortsatte han.
Minus en svarade Lisa kort.
Vad menar du?
Minus hon, din vän. Jag hade inte väntat mig sådan svek från Veronika. Anders, du har ingen chans. Jag är klar och Lisa knuffade bort honom.
Vänta, jag har inte sagt allt. Jag lämnade telefonen avstängd när jag körde till fjällen efter vårt samtal. sa han.
Han sträckte sin hand mot hennes vänstra underarm. Hans fingrar rörde vid hennes ärr. Lisa ryckte tillbaka.
Akta dig! hördes hennes dämpade vrål.
I Lisas huvud snurrade det som ett kalejdoskop. Bilden förändrades snabbt, som om någon snurrade en spelplan. Pusselbitarna föll på plats och minnet återvände.
Dina föräldrar och bror hotade att förstöra mig om jag närmade mig dig. Jag lovade dem att inte dyka upp i ditt liv igen fortsatte Anders.
Jag stod vid ditt fönster när du låg i sjukhuset, kopplad till dropp. Du var två veckor i intensivvården utan medvetande. Jag vet inte varför du gick igenom det. Jag har inga rätt att döma dig. Det är mitt fel sa han.
Det var tyst ute. Myggor surrade och syrsor visslade. Plötsligt hördes en smäll mot badrumsdörren. Lisa vaknade i ett bad med rödfärgad vatten. Ett skär av blod rann från hennes vänstra handled som hade skurit sig med en rakblad. Vattnet var varm och doftade av kanel. Hon ville somna, men ett högt rop väckte henne.
Dotter! Vad har du gjort?
Hon mindes fragment av ett sjukhus tak målat vitt. En hårt bandad arm gnällde. Men den djupaste smärtan var i hennes själ.
Efter tre och en halv månad på sjukhus återvände hon hem i den första snön, omhändertagen av sina föräldrar. Hennes arm läkte, men en del av Lisa hade dött för alltid. Den delen av minnet som hade raderats kunde inte återställas. Medicinerna dämpade smärtan och gjorde henne nästan till en levande lik. De tog bort den fysiska smärtan, men lyckan och glädjen som hon en gång haft kunde de inte ge tillbaka.
Några år senare jobbade Lisa i en mataffär som kassör. Där träffade hon Mikael, som med sin kärlek helade hennes sårade hjärta och väckte livsgnistan igen. De gifte sig och livet verkade äntligen gå på räls. Men skulle någon någonsin kunna rubba deras lilla idyll?
Vänta på mig en minut, jag måste gå ropade Lisa till Anders och sprang in i trapphuset.
Hon öppnade en låst dörr, gick in i förrådet och på den bortglömda hyllan fann en dammig låda.
Här är den räckte hon till Anders en gammal ask jag hittade under badkaret när vi flyttade. Det är allt som finns kvar av din eviga kärlek. Låt den vara med dig för alltid.
Anders öppnade lådan. På botten låg två krossade ringar. En gammal melodi började spelas i hans huvud:
Bröllopsring, ej bara smycke, två hjärtan blir till ett beslut, bröllopsring
Med de krossade bitarna i handen stod han kvar under den svaga gatlyktan, med minnet av en förlorad lycka som ännu ekade i natten.
