Majken skötte trädgården och rensade blomsterrabatterna när grannen Birgitta kom fram till henne. Med en nonchalant min sa hon:
— Majken, matar du inte din Erik längre? Han äter middag hos Kristina Bergström nu…
Majken frös till. Händerna slappnade av.
— Birgitta, vad pratar du om?!
— Jo, jag såg det med egna ögon, sa hon med ett hånfullt leende. — Igår när jag gick för att prata om min son, såg jag din Erik sitta vid bordet med henne som om han vore hemma. Jag knackade på — och då kröp han under bordet.
— Jag tror dig inte. Du hittar på, sa Majken, men en skälvning gick genom henne.
— Varför skulle jag ljuga? Tro mig eller ej, men bli inte förvånad sen.
Majken ville inte tro på det, men en obehaglig känsla blev kvar. Dessutom hade Erik på senaste tiden undvikit matbordet. Tre dagar i rad kom han hem från jobbet och sa: “Jag är för trött, jag orkar inte äta.” Varken soppa eller köttbullar lockade.
Den kvällen då Erik gick och lade sig tidigt, kunde Majken inte sova. Hon stirrade på hans ansikte i månskenet och kämpade mot sina tankar. “Det kan inte vara sant. Det går inte…”
Nästa dag väntade Majken på Erik i onödan. Middagen kallnade. Till slut kunde hon inte stå ut mer. Hon slängde på sig en tröja och sprang till Kristina Bergströms hus.
Vid grinden stannade hon, osäker. Tyst. Endast hallen var upplyst. Inifrån hördes ingenting. Men varför hängde den där jackan i tamburen? Den såg bekant ut. Alldeles för bekant. Och då kom hon ihåg: deras dotter Lotta hade nyligen lärt sig brodera och, stolt över sin kunskap, dekorerat faderns jackfoder med små blommor. Med darrande händer vek Majken ut fodret. Små broderade blåklockor stirrade tillbaka på henne som ett rop av sanning. Hjärtat slog vilt. Benen vek sig. Hon sjönk ner på golvet. Tårarna rann utan hejd.
Efter en minut kom Erik ut i hallen. Rufsig, skamsen.
— Majken… du missförstår allt…
— Ja, vad sysslar du med här då? Anatomilektioner? Eller räknar ni matte till midnatt? Majken reste sig, och i hennes röst syntes mer smärta än ilska. — Jag, den dumma, trodde du var trött… Men du satt här med henne, vid samma bord. Och kröp under bordet när någon såg!
Erik försökte följa efter, men hon var redan på väg över gatan.
— Majken! Förlåt mig! Folk tittar!
— Låt dem titta! Jag springer inte till andras sängar. Jag har inget att skämmas för. Det är du och hon som borde skämmas!
Kristina Bergström ansågs som en storstadstjej i byn. De lokala betydde inget. Hon bodde i en hyreslägenhet med tre andra familjer och räknade dagarna tills hon kunde återvända till staden. Hon brydde sig varken om grannarna, hushållet eller ens eleverna. Tills trappan till hennes ytterdörr gick sönder. Då brast hon i gråt mitt på trappan. Just då gick Erik förbi. Han erbjöd hjälp, lagade trappsteget. Och sedan blev han kvar på en kopp te.
Så började allt.
Först — köpekakor. Sedan — hemlagade köttbullar. Sedan — långa kvällar vid köksbordet. Kristina kände inga känslor för Erik, men ensamheten var inget hon gillade. Och han… Han var stolt. En lärarinna! Som satt vid samma bord som han!
Men nu var allt uppenbart.
Majken grät ansiktet i kudden. Barnen — nioåriga Lotta och sexåriga Matilda — smög fram till henne, förstod ingenting, men började också gråta. Bara för att mamma grät.
Skilsmässa? Men vart skulle hon ta vägen? Inga släktingar. Bara skvaller i byn. Inga bra jobb.
Erik skämdes. Han undvek Majken i flera dagar. Levde som en främling. Lagade mat, tvättade, åt ensam. Försökte flera gånger prata, be om förlåtelse, lova — men Majken var obeveklig.
— Gå tillbaka till din lärarinna. Jag duger inte åt dig.
— Majken… för flickornas skull…
— Använd inte dem som ursäkt! Det är för sent att gömma dig bakom dem nu!
Två månader gick. Skolan tog slut. Kristina åkte därifrån. Packade sina saker och lämnade byn. Men i Majkens och Eriks hus rådde en iskall tystnad.
Augusti. Sista sommarens vecka. Flickorna lekte i trädgården.
— Lotta! Matilda! ropade Majken från fönstret.
Flickorna sprang in i huset. Modern räckte dem en påse med mat.
— Ta med detta till pappa ute på åkern.
Lotta och Matilda sprang så fort de kunde. Eriks traktor stod mitt i fältet. De vinkade med händerna som flaggor.
— Pappa! Mamma skickar mat!
Erik klev ur hytten som om han vaknade.
— Mamma?! Skickade hon?!
— Här! Lotta räckte fram påsen. — Det är köttbullar och bröd.
Erik satte sig ner, bredde ut allt på en duk, inhalerade doften av nybakat bröd. Ögonen sved.
— Pappa, gråter du?
— Nej, det är bara damm i ögonen…
När han kom hem med en bukett vildblommor gick Erik fram till Majken.
— Förlåt mig, Majken. Och tack.
— Det är redan förlåtet. Om jag inte hade förlåtit dig, hade jag inte matat dig, log Majken för första gången på länge.
Nio månader senare kom lille Nils. Liten, roskindad, med sin pappas ögon.
Och Erik? Han gick aldrig mer till andra kvinnor, inte ens för att låna salt.
Nu visste han säkert: hemmet var det värdefullaste han ägde.
