Förräderi under vänskapens förklädnad
Vintern hade verkligen spottat upp sig i år. Det hade snöat så sanslöst att innergårdarna och gatorna i Vasastan förvandlats till något slags Norrlandsdrama. Vita, fluffiga flingor snurrade oavbrutet i luften, la sig försiktigt på falsade tak och trottoarer, och kylan gjorde luften sådär kristallklar att man nästan kunde tro att man hamnat på vykort.
Men inne hos Malin och Viktor på Dalagatan rådde helt andra temperaturer. Där inne var det varmt och ombonat, som en svensk kaffeautomat på kontoret vinterns kallaste dag. Genom de stora fönstren såg man snövärlden på utsidan, men inne i soffan var de omringade av ett mjukt, tryggt ljus från den gamla IKEA-lampan. Kylan fick snällt stanna ute.
Malin och Viktor låg invirade i en stickad filt en sån där man köper på Åhléns och tror ska förändra livet. På TV:n rullade en gammal Gösta Ekman-komedi, som mest gick ut på att skratta åt någon som trillade eller tappade bort sig på IKEA. Malin följde filmen halvhjärtat, med ett småleende, medan Viktor satt med blicken klistrad på de eviga snöflingorna utanför.
Den här perfekta söndagsfriden avbröts plötsligt av en mobilmelodi det var Viktor som var på väg att ignorerar verkligheten men telefonen envisades. Han suckade djupt, plockade fram telefonen och läste på skärmen.
Jaså, det är Oskar igen, muttrade han till Malin. Tredje gången han ringer ikväll.
Malin lyfte knappt blicken, men ryckte menande på axeln.
Han vill nog att vi ska åka ut till landet, du vet? Han har ju köpt nytt ställe ute vid Mälaren. Varför är det så svårt för vissa att ta ett nej?
Viktor svarade motvilligt, men bestämt.
Ja, Oskar, tjena! Vad är det nu?
Viktor! Nu får ni verkligen vara med! Vi har ju invigningsfest här på landet! Bastun är på, borden dignar av snacks, gänget samlas! Ni kommer va? Ni måste!
Viktor slängde en blick på Malin, som nickade lika diskret som det där inga extrabagare på bageriet. Ingen högljudd bastufest för oss den här helgen, signalerade hon omärkligt. Bara stillsamt vinterslapp, tack.
Viktor smed blixtsnabbt en plan.
Äh, alltså Malin är hos sin mamma i Uppsala ett par dagar. Och vad ska jag göra där utan henne? Sitta och lyssna på era snapsvisor? Nej, vi tar det nästa gång, Oskar.
Oskar lät förvirrad.
Va? I Uppsala? När är hon tillbaka då?
I morgon kväll. Jättesynd, vi hade ju tänkt bio och kanske åka skridsko i Vasaparken. Men vad ska man göra, ibland kastar livet käppar i hjulen. Nästa helg kanske?
Oskar suckade, men gav sig för stunden. Viktor lade telefonen åt sidan och log snett.
Puh, slapp det i alla fall. Vad är grejen, varför ska han prompt ha sällskap varje helg? Jag tycker det är mycket trevligare såhär, bara du och jag.
Han lutade sig närmare och slappnade sakta av. Ute snöade det romantiskt vidare och på TV:n halkade någon på ett bananskal till publikens förtjusning.
Malin kröp tätt intill, kände hans värme och hörde hur han andades ut lugnet i rummet. Allt var så förbaskat skönt: lampans milda sken, de varma skuggorna på väggen, köksklockans avmätta tickande. Allt var bara trygghet i ett vintertäcke.
Jag håller med dig vi ser klart filmen, sen går vi och lägger oss, mumlade hon. Räcker bra så.
Viktor log och höll om henne. Framför sig såg han redan hur de om någon timme skulle släcka lampan, krypa ner, och somna till ljudet av snön som viskade mot fönstret. Men just då ringde telefonen igen. Samma Oskar. Viktor blev irriterad men tog luren:
Oskar, vad är det nu?
Viktor det är rätt bråttom faktiskt! Jag är på Kristall, vet du, med gänget. Och du tror aldrig vem jag ser här! Malin. Med nån snubbe. De skålar och myser! Alltså, hon sa väl att hon skulle till sin mamma? Varför ljuger hon? Fattar noll!
Viktor satt som förstenad. Han tittade på Malin, sedan på telefonen, och undrade om hans polare förlorat vettet.
Du måste skämta. Är du helt säker? Malin sitter ju precis här bredvid! Hur mycket har du druckit egentligen?
Jag svär, det är hon. Liknar henne exakt! Hon är dessutom ganska eh, glad. Skrattar högt. Vill du prata med henne direkt, eller?
Viktor skickade ett ögonkast på Malin, som nu såg uppriktigt förskräckt ut. Han satte på högtalaren för säkerhets skull.
Basen dånade, någon fnittrade. Sedan hördes en röst på bred stockholmska ruggigt lik Malins:
Hallåå? Vem är det här?
Viktor försökte svälja en desperat invändig panik. Han stirrade på Malin, som såg minst lika chockad ut som han själv.
Malin?
Men hörru Viktor, orka jag vill ha roligt! Är trött på ditt tråkiga liv! Jag gör vad jag vill!
Malin kastade sig upp ur soffan, stirrade på Viktor och väste:
Vad sysslar de med? Vem är den där tjejen? Och varför låtsas hon vara mig?
Var är du?
Vad rör det dig? Jag är ju trots allt din fru men det innebär inte att jag måste förklara mig! Jag lever mitt liv.
Bakgrundsskratt, klirrande glas, Oskar blandade sig i:
Hör du nu? Exakt vad jag sa.
Viktor klippte av honom:
Nej men stopp, nu räcker det. Vi tar det här i morgon. Jag orkar inte mer nu.
Han slängde ifrån sig mobilen och stirrade upp i taket. Om Malin inte suttit där bredvid då hade han nog blivit riktigt orolig!
Malin sjönk ner i soffan, skakade på huvudet och fick plötsligt lust att gapskratta över det absurda. Någon hade regisserat hela spektaklet!
Vem var det där? Vad får folk ut av den där sortens teater?
Viktor kliade sig i håret så luggen stod rätt ut.
Ingen aning. Men rösten och Oskar så säker. Hade du verkligen varit borta då hade jag nog undrat.
Och om du trott på honom?
Viktor höll om henne.
Inte en chans. Jag hade fattat att något var fishy. Om det behövs så kollar vi klubbens övervakningsfilmer.
Malin andades ut. Deras lilla värld av hemmaliv var åter trygg, det absurda utanför kunde få spela sitt julspel utan deras inblandning.
***
Nästa dag, runt lunch, satt Malin i köket med tekoppen och mailen. Oskar ringde. Hon tvekade men svarade till slut.
Hej, började Oskar försiktigt. Pratade du med Viktor igår?
Malin kände en iskall vrede bygga upp, men samlade sig.
Ja. Vi bråkade lite. Han trodde visst jag ljög om något.
Det blev tyst i luren, men Oskar kunde inte dölja sitt nya tonfall. Inte skadeglädje, men något åt det hållet.
Jasså Jag har faktiskt alltid tyckt att Viktor inte förstår vilken fantastisk person du är. Han fattar ingenting.
Malin tog ett djupt andetag.
Vad menar du?
Då blev rösten plötsligt nästan smörig:
Malin jag har gillat dig så länge. Om du tröttnar på Viktor så vet du att jag gärna tar hand om dig. Du är värd bättre än honom!
Tumultet inom henne närmade sig en mindre lavin men Malin lyckades hålla rösten stadig.
Oskar, det där är helt opassande. Jag älskar Viktor. Låt det här vara nu.
Han flackade lite på rösten.
Jag ville bara att du skulle veta. Viktor gick ju rätt hårt åt dig och Vet du, han vill nog bara göra slut, han letar efter en orsak så här.
Nu kunde Malin inte hålla sig längre.
Vet du vad, Oskar? För det första var jag hemma hela kvällen. För det andra: du försökte splittra oss, och nu försöker du utnyttja det.
Han kom först av sig men tog sedan till den stora dramatiken:
Ja, jag gjorde det! Jag ville bara att du skulle förstå att Viktor inte är rätt för dig! Ingen kan älska dig som jag!
Malin gned tinningen och fnös, på gränsen till att börja skratta uppgivet.
Du? Inte en chans! Du svek både din vän och mig. För vad? En dröm? Glöm det.
Oskar försökte sig på en sista chans men fick endast tystnad tillbaka. Malin avslutade samtalet och släppte ifrån sig telefonen på bordet. Hon såg ut på snöfallet, det där tysta, svenska, som aldrig kommenterar något.
Just då kom Viktor in i köket. Han såg hennes ansikte och blev orolig.
Och?
Malin omfamnade sin kopp, skakade på huvudet och suckade.
Allt är klart nu. Oskar har styrt hela teatern. Han är kär i mig, ville splittra oss; erbjöd typ guld och gröna skogar. Snacka om räv!
Viktor slog sig ner tätt intill, lade handen varmt på hennes. Med den gesten sa han allt: Jag är här, och nu vet vi också vilka som är våra vänner.
Han var aldrig riktig vän, konstaterade Viktor lågt.
Nej, men nu vet vi, eller hur? Nu slipper vi framtida bastufester med honom!
Malin log, halvt skämtsamt, men det fanns en lätthet i hennes ton nu. Hon slöt ögonen, andades in hemtrevnaden: doften av trä, nybryggt te, och en gnutta parfym.
Det är nog lika bra ändå. Och nu har vi anledning att stanna hemma när det bjuds in till nästa storinflyttning på landet. Du slipper träffa taskiga typer, och jag kan gömma mig i filten.
Viktor skrattade, helt uppriktigt nu.
Toppenidé. Bara film och te här hemma.
Och inte behöva gå ut alls, suckade Malin och svepte in sig i filten som en liten kåldolme.
Perfekt, sa Viktor, och höll henne ännu närmare.
Snön föll vidare utanför, lämnade världen vit, oskuldsfull och neutral. Här inne var det varmt, tryggt och renrakat från konstiga konfrontationer. De visste vad som var viktigt: tillit, värme, lugn och ett stillsamt svenskt hem där man faktiskt får välja sitt eget sällskap.
***
Oskar satt i sin kökshörna med en kall kopp Gevalia, stirrade på muggen som om svaret på alla frågor låg där i sumpen. Han tänkte på Malins sista ord Ring mig aldrig mer.
Men istället för att känna ånger, förvandlades hans frustration till en stum ilska. Han muttrade och slog näven i bordet så kexsmulorna flög.
Allt hade börjat med den där idén på Kristall, och Marina som han träffat på Espresso House samma frisyr, samma röst, lätt att instruera: Föreställ dig att du är Malin och gör såhär Och det funkade! Tills det inte gjorde det.
Snart, efter att Viktor hade genomskådat hela charaden, satt Oskar kvar ensam. Förlorad vän, förlorad Malin, och med skammen tryckande som en vinterjacka i rumstemperatur.
Det är de som är blinda. Viktor förtjänar henne inte, någon gång kommer hon inse det för sent, tänkte han bittert och tittade ut på snöflingorna som föll, helt obekymrade om bedragna känslor.
Han reste sig, slet sönder sitt lilla manus för Marinas teater, och slängde det i papperskorgen. Allt var fel, men ingen skulle någonsin förstå hans syn på saken.
Utanför var bilarna översnöade, sofforna stå tomma på balkongerna och världen fortsatte, i all sin vanliga svenska tystnad, utan hans drama. Och Oskar tänkte: Det där, det där skulle ha varit min plats. Men livet blev inte så.
