Förräderi från de egna barnen
Jag, Anders, satt vid köksbordet och lät blicken vandra mot Malin och Henrik. De var alltid strålande vackra långa, mörkhåriga, med ögon så ljusblå att de nästan blänkte. Den här dagen firades de återigen, de hade vunnit en tävling i konståkning. Jag såg hur lilla Elin, min lillasyster, reste sig snabbt och haltade fram på sitt ben för att hinna först fram till dem. Med sina egna händer hade hon stickat två små kaniner till dem en med kjol och en i rutiga byxor. Hon ville ge dem som present.
Elin var klumpig, mycket mullig, med tunt, ljust hår samlat i en enkel klämma, och hennes leende var alltid så öppet, så okomplicerat. Men Malin och Henrik låtsades inte märka henne när hon kämpade sig fram genom folkmassan.
Ursäkta, det där är min bror och syster! Snälla, släpp fram mig! sa Elin förväntansfullt.
Då lutade sig en av Malins vänner, den typiskt blonda Emma, mot Malin och viskade:
Är det där din syster? Hon den där tjocka tjejen? Är det på riktigt?
Malin sneglade över axeln och såg Elin.
Usch. Hon kom ändå. Vilken tönt. Det måste varit mamma som tvingat henne, tänkte Malin och log snett.
Men högt svarade hon:
Nej, självklart inte. Jag har bara en bror. Henrik.
Det trodde jag väl. Hon försöker bara klänga sig fast vid er, stackars typ, sa Emma med ett skratt.
Hon är säkert bara ett fan härifrån. Emma, ta emot kaninerna och kom ikapp oss, vi går nu, sa Malin och tog Henrik i handen, innan de försvann iväg.
Emma tog kaninerna från Elin och försäkrade att hon skulle lämna över dem.
Bra! Jag väntar hemma på er! Jag bakar bullar! sa Elin, som haltande gick hemåt.
Här, hon skickade dem till dig. Hon sa att hon väntar hemma och skall baka bullar till er. Är du säker Malin, ni är inte släkt? Varför klänger hon på er? frågade Emma.
Nej! Jag vet inte ens vem hon är. Det är alltid folk som vill vara nära oss, bli vänner med oss för att vi är kända, suckade Malin och kastade kaninerna i soptunnan. Sedan rusade hon och hennes väninna vidare mot prisutdelningen.
Det var lögn. Elin var faktiskt deras halvsyster. När Elin blev föräldralös som liten och behövde ett hem hade min mamma, Birgit, tagit in henne trots att släktbanden var mycket avlägsna, ingen annan ville ta ansvar. Mamma hade kämpat för att övertyga pappa och barnen. Vi, Malin och Henrik, var bortskämda, aldrig nekade för något.
Mamma, ta inte hit henne! Hon är tjock, haltar, och lite dum. Pinsamt att ens gå bredvid henne!
Men barn, hon är ensam kvar i världen! Man tar ju till och med in kattungar från gatan, och nu finns ett barn som behöver oss. Vi har det ju gott ställt, huset är stort! svarade Birgit.
Till slut gick de med på det. Mamma var butikschef och försörjde familjen. Pappa, Sigvard, var hennes biträdande chef och tog det alltid lugnt han brydde sig mest om sig själv och sina små äventyr på sidan om, något mamma tyst tolererade. Sigvard var stiligast i kvarteret, och det hade Malin och Henrik ärvt.
Elin växte upp liten och lustig med ljust hår, och ögon nästan genomskinliga, som mjölk med blå anstrykning, som Malin elakt skojat om. Hon var rundkindad, mjuk och godhjärtad. Men ofta lekte hon ensam. Henrik krossade farmors fina vas, men lät skulden falla på Elin. Malin tog på sig mammas nya kofta och råkade fastna i en spik, och även denna gång fick Elin skulden.
Elin svarade aldrig emot. Nickade bara och bad om ursäkt, för att hon inte ville att Malin och Henrik skulle få skäll, för hon tyckte att de var så fina.
Birgit skällde aldrig på Elin, men pappa brast ofta ut:
Varför tog du in henne? Hon är pinsam! Kan knappt gå, väger som en liten kalv. Våra egna barn, vackra som tavlor, och så har du tvingat på oss det här föga attraktiva barnet? Vem kommer behöva henne när hon blir stor?
Elin hörde på bakom stängd dörr och såg sig sedan i spegeln, alltid så missnöjd hon ville vara vacker som Henrik och Malin, men… Hon blev skickad till en annan skola, Malin och Henrik hotade annars med att hoppa av sin utbildning.
Åren gick. Henrik och Malin flyttade till Uppsala för att plugga. Elin stannade hemma och hjälpte mamma, som blivit sämre till hälsan. Varje kväll stod Elin i dörren och väntade på mamma, oavsett hur sent det var. Barnen brydde sig knappt Malin bara:
Mamma, vi har faktiskt annat för oss. Hon väntar ju bara på dig, som en liten hund.
Elin tittade upp på mamma och sa försiktigt:
Mamma, kan jag bli veterinär? Ta hand om djur? Jag vill lära mig det.
Det var inte oväntat. Elin hade alltid tagit hem övergivna kattungar och hundvalpar. En stor lurvig hund stannade, fast Malin hade hellre velat ha en rashund, men Birgit tog Elins parti. Så livet gick vidare.
När Birgit blev för sjuk för att arbeta var det bara Elin kvar hemma. Pappa försvann till en väninna som hade en skönhetssalong, pengar var viktigare än familjen. Malin och Henrik kom på besök när de behövde pengar. Birgit hade lite sparat, som hjälpte dem till studentlägenheter.
Så kom Henrik hem mitt i natten, gråtande han var djupt skuldsatt.
Hur ska vi ordna detta? Jag har inga pengar, sa Birgit.
Då har du ingen son längre, svarade Henrik kallt.
Men älskling, hur kan du säga så? försökte hon.
Vi säljer huset! Då räcker pengarna.
Men… var ska vi bo då? frågade mamma förskräckt.
Vad den där feta idioten tar vägen bryr jag mig inte om. Hon får klara sig själv nu. Men du kan ju flytta in hos oss, sa Henrik. Hans fru, Sofie, skulle inte bli glad, men det struntade han i.
Birgit gick med på att sälja, men under villkoret att Elin fick följa med henne. Henrik gav upp. Senare sa Elin till mamma:
Mamma… Flytta själv. Jag… ska bo hos någon annan. Det är okej, oroa dig inte!
Hon ljög. Hon hade ingen att flytta till. Hon förstod att varken Henrik eller Malin ville att hon skulle bo hos dem. För att skydda mamma från oro flyttade Elin själv in hos en äldre man, farbror Ove, som hyrde ut ett rum på sin gård med höns, getter och grisar. Han blev genast glad när han förstod att Elin var veterinär och ville inte ha någon hyra, men Elin insisterade. Han stoppade ändå ibland tillbaka pengar i hennes handväska.
Elins liv gick framåt. Jobbade på en liten klinik, djuren älskade henne. Hon gav alltid varje katt och hund ett vänligt ord och lite godis.
Såja, Sigge, det här har Dasha fixat till dig. Ring mig när som helst om något händer! sa hon glatt till matte Ulla, som alltid blev upprymd.
Elin trivdes, men saknade mamma. Hon ringde ofta, men fick oftast bara Henrik i luren. Han var kort och kall; mamma “vilade” jämt.
En kväll frågade farbror Ove:
Ska vi åka och hälsa på din mamma? Jag har ju Volvon, den rullar än!
Elin blev glad. De körde dit och knackade på. Sofie öppnade dörren, yrvaken i silkeskimrande morgonrock.
Vad vill ni? Vi köper inget, svarade hon spydigt.
Är du Henrik fru? frågade Elin artigt.
Ja…? Vem är du då?
Jag är Elin, hans syster.
Sofie gjorde en min och ställde sig i vägen:
Vad vill du? Jag har bråttom till min frisör.
Vi ska bara hälsa på mamma och gå igen direkt!
Nej, hon är inte här. Henrik skjutsade henne till ett vårdhem. Varken han eller jag har tid med henne. Här är adressen, och kom inte tillbaka hit, sa Sofie och tryckte en lapp i handen på Elin.
Elin och farbror Ove åkte mot adressen med en klump i magen. Där, i en säng låg mamma Birgit nu tunn, svag och med insjunkna ögon. Inte alls så vänlig och bestämd som förr.
Mamma! Det är jag, Elin! Förlåt att jag inte kommit tidigare. Nu tar jag hem dig! Farbror Ove har höns och getter, han har mycket plats! Jag ska ta hand om dig! grät Elin och kramade mammans hand.
Det gick tack vare Oves envishet, och där var de hemma på gården igen. Birgit återhämtade sig långsamt. Doften av kaffebröd och äppelblommor blandades med ljudet från hönsen och bilar som passerade på grusvägen.
Nu gick Elin på sitt gamla vis in i köket, lutade sig framåt på sitt ben och ropade:
Mamma! Nu blir det fika, bullarna är färdiga!
Mamma Birgit reste sig, gick långsamt till fönstret och kände tårarna rinna. Elin, hennes dotter, om än inte av blod, den enda som blev kvar på livets höst.
Birgit höll om Elin.
Det blir bra nu, Elin. Nu har vi det bra. Vi har varandra.
Farbror Ove ropade över köket:
Nu tjejer, är det dags för kaffe!
Vi tog varandra i hand, skrattade, och gick tillsammans mot köket in i ett nytt liv.
Och den idag, när jag blickar på allt det här, har jag lärt mig: Familj är inte alltid de som delar ditt blod, utan de som står vid din sida oavsett vad.









