Sveket mot pappas minne.
Ella Svensson hade hasat runt mellan gårdarna i över en timme, trots att det bara tog fem minuter att gå från hemmet till bageriet. Den här kvällen kändes ovanligt dyster och tung. Hon ville faktiskt inte alls återvända hem till sin trista lägenhet, där bara en kall vattenkokare, ett smutsigt köksgolv och den feta katten Sixten väntade, som på senare år blivit hennes enda sällskap om man nu inte räknade tv:n, som hon slog på tidigt varje morgon och stängde av först när hon gick och lade sig. De trygga nyhetsrösterna fyllde rummen med ett sorts illusion av levande människor omkring henne.
Benen värkte, ena knäet molade obehagligt, vädret var grått och rått, men ändå sneddade Ella bort till lekplatsen. Gungorna och bänkarna var redan blöta av regnet, men hon satte sig på kanten av en bänk under ett rostigt svamptak, drog händerna längre in i fickorna på den gamla mossgröna kappan som varit hennes trogna följeslagare i närmare sju år. Det fanns ju ändå ingen anledning att köpa någon ny.
Förr i tiden, medan hennes man Per fortfarande levde, var allt annorlunda. Livet då var högljutt, fyllt av rörelse och värme, ibland till och med trångt. Då växte ju deras båda barn upp i den lilla tvåan storebror Simon och lilla syster Majken. Men nu var Simon och Majken vuxna, och Per hade varit borta i femton år. Någonstans under åren hade barnen, som hon gett allt till, flugit ur boet och byggt egna liv, långt borta.
Simon hade slagit sig ner i Malmö med fru och två tätt födda barn. Majken hade hamnat i Göteborg och gift sig med någon driftig IT-kille. De reste ständigt iväg på konferenser och semester utomlands. Mamma kom de mest ihåg på högtider, via ett “grattis på födelsedagen, kram” på Messenger och bilder på barnbarnen barn som kändes avlägsna, främmande och nästan obekanta, aldrig närvarande för mormor om somrarna eftersom det alltid var språkresor, Spanien och privatlärare på schemat.
Ella suckade när hon såg en fet gråkråka vagga över den blöta asfalten. Förr hade hon tänkt att barnen skulle vara hennes trygghet, att ålderdomen skulle vara omgiven av barnbarn som hälsade på, ringde varje kväll. Men verkligheten blev betydligt torftigare: Simon ringde kanske en gång i månaden när han mindes, pratade alltid om samma saker: “Hur mår du, mamma? Jodå, vi jobbar, barnen är sjuka. Du vet hur det är.” Och Majken? Hon tyckte att bara för att de swishade över en liten slant på bankkontot så var allt ansvar avklarat.
Pensionen hade förvandlat livet till ett oändligt ekorrhjul: Morgon slå på TV:n, mata katten, laga gröt eller kanske steka ett ägg, mer TV, lunch, mer TV, kvällspromenad, mer TV, sova. Ibland kom hon på sig själv med att prata högt till programledarna, rentav fräsa åt dem om de sa något dumt. Då brukade Sixten ge henne en gul blick, slå lite med svansen och gå och lägga sig i fåtöljen.
Just denna kväll kändes ensamheten särskilt svår. Lägenheten väntade, tyst och kylig. Även när regnet började dugga tog Ella inte ett steg, utan drog bara kappan tätare runt sig och drog mössan över pannan.
Ella? hördes en stämma från sidan. Ella, är det du?
Hon ryckte till och såg upp. Bredvid bänken stod en lång, kutryggig man i gammalbrun regnrock och keps, under vilken snövita tinningar och spänt grågröna ögon stack fram. Hon kände genast igen honom det var Henrik Pettersson från grannporten, han som alltid var ute och gick med käpp på gården. De hade stött på varann ibland i hissen eller vid sopnedkastet, växlat ett par ord om vädret, inte mer.
Henrik? utbrast Ella förvånat. Varför ute i regnet? Du blir ju sjuk.
Och du då? skrockade han vänligt, satte sig försiktigt på andra änden av bänken, efter att ha lagt ut en hopvikt Metro som skydd mot det blöta. Jag har sett dig här i över en timme nu. Från fönstret såg jag dig komma, tänkte att du strax skulle gå, men du har suttit kvar. Tänkte jag får titta hur det står till?
Det är inget särskilt, svarade hon och viftade bort det. Jag vill bara inte hem. Det är så hopplöst tomt att jag vill yla ibland, Henrik.
Känner igen det där, nickade han och drog upp en liten plunta ur innerfickan. Konjak, förklarade han, då hon såg frågande ut. Medicin mot tristessen. Ska du ha? Jag dricker egentligen inte, men såhär i trettiofem graders kyla… ja, då behövs det ibland.
Ella tänkte först avböja, men vad hade hon att skämmas för? Ingen skulle väl se, ingen döma. Hon tog en liten klunk vätskan brände men värmde inombords.
Tack, sa hon och räckte tillbaka pluntan. Men hur kommer det sig att du är själv? Du hade väl fru?
Hade, suckade Henrik. Tredje året borta nu. Sönerna bor i Stockholm, ena i Farsta, andra i Hässelby. Egna familjer, stressigt jobb, de dyker upp var halvår och ringer ibland om söndagarna. Så där lever jag. Och du?
Barnen är långt borta, svarade Ella. Hör av sig sällan. Per gick bort för länge sen.
Två av samma skrot och korn alltså, sa Henrik. Två ensamma själar.
De satt tysta länge och lyssnade på regnet mot pölarna. Men tystnaden kändes hemtam, som om de varit vänner i åratal och redan sagt det mesta.
Vet du, Ella, började Henrik plötsligt, jag har tittat på dig länge. Ser dig alltid promenera så ordentligt, så reslig… Alltid ensam. Har velat säga hej ordentligt, men dragit mig. Men nu, när du sitter här i regnet… det kändes som ett tecken. Dags att ta mod till sig.
Ella såg bestört på honom.
Tittat på mig? Varför då?
Vad ska man annars göra? skämtade han. Jag ser ut genom fönstret när du går din kvällsrunda. Samma tid varje dag, jag har vant mig. Blir orolig om du inte syns.
Det hade jag då aldrig trott, sa Ella, men inom sig kände hon en plötslig värme. Tänk att någon saknade henne!
Så… ska vi promenera tillsammans framöver? föreslog Henrik. Det är roligare, och tryggare också. Jag har ju käppen, kan försvara dig om det behövs.
Mot vadå? skrattade Ella för första gången på länge. Kråkorna?
Ja, mot dem med, log han. Så, överens?
Överens, nickade hon.
Från den dagen förändrades allt. De möttes varje kväll, utom när väder och vind var oväderslika, och promenerade i parken bakom huset. Henrik var ingenjör i pension, hade jobbat på ASEA och ritade maskindetaljer i hela sitt yrkesliv. Nu för tiden lusläste han historieböcker och skrev ibland insändare till lokaltidningen. Ella, före detta ekonom på kommunen, kunde inte så mycket om historia men var en god lyssnare och ställde alltid de rätta frågorna. Henrik gillade att höra henne berätta om barnen, om somrarna i den gamla sommarstugan som hon och Per en gång byggde men sen sålde billigt för barnen ändå aldrig ville komma dit.
Samtalen drog ut till sena kvällen. De satt kvar på bänkar tills mörkret föll, och Ella upptäckte att hon faktiskt log för sig själv när hon gick hem. I lägenheten blev det varmare, för nu fanns det en att laga middag till, att bjuda Henrik på något gott. Hon bakade mjuka bullar, och till och med Sixten verkade trivas, blev mjukare i lynnet när doften av mat spred sig i köket.
En kväll blev det sent över tekoppar och samtal, och när Henrik såg på klockan upptäckte han förvånat att den var halv ett.
Du kan lika gärna stanna över här, sa Ella efter en kort paus. Jag har bäddsoffa till dig i vardagsrummet.
Är du säker? men hoppet glimtade i hans blick.
Klart, det finns gott om plats, svarade hon lätt.
Så blev det. Först en gång i veckan, sen två, sen flyttade Henriks tofflor och tandborste hem till henne och slutligen kom han med hela resväskan. Att vakna på morgonen och höra att någon pysslade i köket fyllde henne med glädje. TV:n slog de nu sällan på, högst till Rapport eller en gammal Bergman-film de hade alltid intressanta saker att prata om ändå. Sixten blängde skeptiskt på inkräktaren i början, men gav snart upp och jamade belåtet vid hans fötter.
Henrik, imorgon gör vi kåldomar, eller hur? sa hon över kvällsteet en dag. Jag älskar kål, men brukar aldrig laga bara till mig själv.
Absolut, bekräftade han. Jag handlar köttfärsen, du kokar risgrynen.
Och så stod de där och fyllde kåldomarna i det pyttelilla köket, såhärligt och tryggt att Ella knappt kunde tro det var sant. “Tänk att jag skulle få denna gåva på ålderns höst”, tänkte hon.
Men en sak förmörkade idyllen: tanken på barnen. Ella kunde inte förmå sig att berätta för Simon och Majken om Henrik Pettersson. Hon visste att barnen älskat sin pappa Per hade alltid varit deras hjälte och rädslan för att de skulle ta illa vid sig gnagde henne. Fast det var femton år sen Per dog så mätte barnen fortfarande allt mot hans minne, och när de pratade i videosamtal kom det alltid: “Pappa hade gjort så eller så”.
Henrik anade hennes oro men trängde sig aldrig på.
Dina barn är din sak, sa han. Du bestämmer när det känns rätt. Jag kan vänta, Ella.
Snart började dock hennes 65-årsdag närma sig och plötsligt hörde barnen av sig. Simon skrev på Messenger: “Mamma, vi har bestämt oss för att hälsa på dig på din födelsedag. Vad vill du ha? Vi blir några dagar allihop, hela familjerna. Vi längtar”. Ella blev först glad, men sedan slog paniken till. Hon snurrade runt i lägenheten, bet sig i läppen och visste varken ut eller in.
Henrik, barnen kommer över i tre dagar nu, sa hon med darrande röst över middagen. Med alla barnbarnen.
Trevligt, sade Henrik lugnt, medan han åt ris och biff. Då får vi träffas allihop, kanske?
Jag vet inte… jamade hon. De kan ta illa upp. De älskar pappa fortfarande. Tänk om… ja…
Vad skulle hända? Henrik såg henne rakt i ögonen. Jag och du, vi är två som valt att leva tillsammans sista tiden. Det är inget fel i det. Vi hoppar inte i säng, vi delar livet och stöttar varandra. Tror du inte de förstår?
Jag är inte säker, suckade hon. Simon är så fyrkantig ibland, han kan säga vad som helst. Kan du kanske flytta hem till dig några dagar? Jag berättar för dem, förbereder, sen kommer du över. Lite mjukare så.
Henrik satt tyst en lång stund, la besticken ifrån sig.
Ella… Är jag någon du tänker gömma? Vi har bott ihop över ett halvår, jag älskar dig, men nu när de kommer vill du att jag flyttar ut?
Inte på riktigt, viskade hon, nästan gråtande. Bara några dagar, så de får smälta det först.
Okej, sa han till sist, trött i rösten. Du bestämmer. Jag tar ett par saker imorgon, men kom ihåg att jag älskar dig. Men att gömmas vill jag inte.
Du ska se att allt ordnar sig, tröstade hon snabbt.
Nästa dag flyttade Henrik tillfälligt tillbaka till sin lägenhet. Hemma hos Ella blev det kallt och ödsligt, trots att elementen värmde som vanligt. Sixten smög omkring, letade efter Henrik och jamade i dörrspringan. Ella klappade katten och väntade på barnen.
De kom nästa morgon. Simon, hans fru Malin och båda pojkarna hade bilat från Malmö, Majken, hennes man Isak och lilla Elsa fem år, tog tåget från Göteborg. Det blev stoj, skratt, lukt av parfym, buller och liv. Ella fixade med kaffe och tårta, diskade, dukade men sneglade hela tiden på hallskåpet där Henriks tofflor låg gömda.
På kvällen när barnen ätit sig mätta och barnbarnen somnat lockade hon in Simon och Majken i köket för ett allvarligt samtal.
Barn, började hon med skälvande röst. Jag måste prata om något viktigt.
Vadå, mamma? undrade Simon, stor, bestämd och lite tunnhårig. Är du sjuk?
Nej då, sa Ella, och andades ut. Men… jag har träffat en man. Henrik Pettersson. Vi bor ihop sedan ett halvår tillbaka.
Det blev fullständig tystnad. Simon stelnade med kaffekoppen i handen och Majken, lång och smal med fina naglar, stirrade stelt på henne.
Bor ihop? upprepade Majken kallt. Mamma, du är ju inte klok. Vet du hur gammal du är?
Sextiofem, svarade Ella mjukt. Men jag lever fortfarande, Majken.
Det handlar inte om det! ropade Simon och satte ifrån sig koppen. Har du tagit in någon främmande karl i lägenheten där vi vuxit upp och pappa bott?
Han är inte främmande, försökte Ella. Han är snäll, pensionerad ingenjör, vi…
Strunt samma vad han jobbat med! avbröt Simon. Du har förrått pappas minne, fattar du inte? Han gjorde allt för dig och oss, och nu släpper du in en annan här!
Simon, du väcker barnen, väste Majken, men fortsatte lika högljutt själv. Vi fattar att du är ensam, mamma, men det här är för mycket. Pratade du ens med oss först, frågade du om lov?
Ska jag verkligen be om lov, med vem jag vill leva? utbrast Ella. Jag är vuxen, jag har rätt till ett eget liv!
Rätt till privatliv, fnös Simon. I din ålder? Du borde tänka på barnbarn, inte på karlar. Vi reser tvärsöver Sverige, barnen längtar, och du har bott med nån älskare! Är han här nu, eller gömmer du honom?
Han gick hem, erkände hon, rösten bruten. Jag bad honom, för att ni skulle slippa chockas direkt. Ville prata först.
Förberedda! Majken korsade armarna. Och blev vi det? Vi är chockade. Jag skäms inför Isak. Min mamma med sitt… vad ska man säga?
Majken, nu räcker det! skrek Ella, tårarna forsade. Han är ingen älskare, han är min vän! Vi lever ihop, vi lagar mat, promenerar och ser på TV ihop! Vi gör inget fel!
TV? Ehm, och pappa ska vi bara glömma då? Din partner av femtio år, och du drar in nån gubbe i hans hem? snäste Simon.
Tala inte så om honom! röt hon.
Och jag vill inte veta mer! Då vet du: oss eller din Henrik. Om du träffar honom mer anser vi oss inte ha någon mamma längre, och barnen ska inte se honom.
Helt riktigt, höll Majken med. Princip sak. Välj.
Ella satt samlad, huvudet sänkt, tårarna droppade på den fina duken hon lagt för deras skull. Hon ville säga att båda var viktiga, att hon älskade Henrik, men orden fastnade. Simon och Majken reste sig, gick ut ur köket, lämnade henne ensam.
Den natten låg hon vaken, stirrade håglöst i taket. Hon mindes Henriks snälla skratt, hur han matade Sixten, deras tysta stunder framför TV:n, och så den där brännande minen från barnen: anklagande, ovillkorligt hårda.
På morgonen var hon trött och svag. Hon slog upp köksdörren, där Malin redan stod och vände äggröra.
Hur är det, mamma? undrade Malin försiktigt.
Det är bra, mumlade Ella, tog en kopp te.
Vi har bestämt oss, sa Simon. Vi åker hem idag. Vill inte vara här mer.
Va? Men ni skulle ju… försökte hon.
Vi gör så. Våra barn ska inte bo hos någon som lever så här. Presenterna står i hallen. Vi hörs senare.
Det fanns inget mer att säga. En timme senare gapade lägenheten tom, kartongerna med presenter var allt som var kvar, och Ella kände en isande tomhet.
Resten av dagen satt hon i fåtöljen, stirrade på den döda TV:n. Sixten spann på hennes knä, men det hjälpte inte. Till slut ringde hon Henrik.
Henrik, viskade hon. Kom inte tillbaka. Vi… det är slut.
Men… varför, vad har hänt? Kommer de inte acceptera oss? undrade han upprört.
Nej. De hotar att aldrig mer komma eller låta mig träffa barnbarnen om jag väljer dig.
Och du väljer dem?
Ja. Förlåt. Jag… Jag har inget val.
Men älskade… du ser väl att de manipulerar dig? Dina barn har inte rätt att bestämma över ditt liv längre!
Kanske, men… de är ju mina barn. Förlåt, Henrik.
Ella, snälla…!
Förlåt. Farväl.
Hon lade på, stängde av mobilen, och grät hejdlöst med Sixten i famnen. Så förtvivlat hade hon inte gråtit ens när Per dog då fanns ju ändå barnen kvar, nu var hon utelämnad åt ensamheten.
Det gick månader. Ella såg på TV på hög volym igen, pratade med programmen, lagade enkel gröt bara till sig själv. Sixten strök sig oupphörligt kring dörren som om han letade efter Henrik. Hon övervägde gång på gång att ringa, men hejdade sig hon hade ju lovat barnen.
Till råga på allt slutade barnen höra av sig. Simon skickade bara korta sms: “Hur mår du, mamma? Allt bra?”. Majken tystnade nästan helt, sände foton på Elsa i familjechatten, inget mer. Ingen frågade hur hon hade det, om hon behövde något. Livet kröp ihop igen, som en kall, utdragen höst.
En kväll, på väg hem med matkassar, stötte hon i hissen på fru Bengtsson från fjärde våningen, känd gårdsskvaller.
Ella! Har inte sett dig gå med Henrik på länge. Har ni blivit ovänner?
Nej, kära fru Bengtsson, vi har skilt oss åt, svarade Ella dämpat.
Vad synd! Ni var så fina ihop. Han ser inte kry ut heller, gå nerför trappan med käppen, magrar och ser blek ut. Sonen från Stockholm var häromsistens, men bara en kort sväng.
Är han sjuk? Det hugger till i Ellas bröst.
Han ser dålig ut i alla fall, men vem vet, svarade grannen.
När hissen stannade och dörren slog igen stod Ella tyst kvar. “Sjuk, ensam… medan jag väntar förgäves på barn som redan glömt mig?” Hon gick in, satte ifrån sig kassarna, såg på luren, tvekade men slog numret.
Efter några signaler svarade en matt, rosslig röst:
Ja?
Henrik, det är jag… Hur mår du?
Ella? Du ringer… Har barnen ändrat sig?
Henrik, snälla, prata inte om dem. Hur mår du egentligen?
Vad spelar det för roll? Du valde ju dem.
Dumma du, suckade hon och torkade tårarna. Jag kommer. Jag är där om en stund.
Hon drog på kappan, tog kassen och skyndade till grannporten. På tredje våningen ringde hon på, väntade, och där stod han avmagrad, blek, men log ändå med den där värmande blicken.
Varför är du här?
För att vi hör ihop, dumma du! Hon kramade honom hårt. Jag förstår nu. Barnen vill bara styra mig, men dig behöver jag. Du är min familj.
Han tog emot henne, höll henne länge i den lilla hallen. Sedan satte hon på te, lagade mat och stannade över natten. Morgonen därpå ringde hon Simon:
Simon, nu lyssnar ni. Jag har bestämt mig. Jag lever med Henrik vi älskar varandra. Vill ni träffa mig och era barn vill, så är ni välkomna. Annars får det vara. Jag sviker inte pappa men ni har inget med mitt privatliv att göra längre.
Det blev tyst i luren.
Du är inte klok, mamma… men vi har ju varnat dig.
Ja, men nu är det nog. Jag väljer min lycka. Ni är alltid välkomna. Men bestäm er: antingen accepterar ni mig som jag är, eller så lever vi isär. Jag älskar er ändå.
Hon lade på och andades ut. En stor sten föll från bröstet.
Några dagar senare kom ett sms från Majken: “Mamma, vi har pratat. Vi gillar det inte, men vill du är du välkommen till barnbarnen. Men prata inte om Henrik för oss, det är för jobbigt.”
Ella la ifrån sig mobilen och log. Fullt ut accepterad blev hon inte, men det räckte. Henrik och Sixten satt bredvid, tv:n surrade lågt, men varken hon eller Henrik lyssnade de pratade hellre själva.
Henrik, sa Ella, imorgon gör vi kåldomar igen. Jag köpte kål.
Absolut, log han, jag köper färsen och du kokar riset.
