Jag har uppfostrat tre pojkar. Alla som någon gång haft fyra män i hushållet förstår nog precis vad jag menar nu. Jag har svårt att förstå hur det ens är möjligt att inte ha middag eller kvällsmat klar, eller att det kan vara saker utspridda i hela lägenheten. Nu är jag 52 år och har alltid tyckt att en kvinna ska skapa ett hem som är tryggt och bekvämt för mannen att komma hem till. Men jag tror inte att min svärdotter ser på saken på samma sätt.
Min äldste son bestämde sig för två år sedan att gifta sig, och nio månader senare föddes deras dotter. Då var min son 28 år och hans fru, Elin, var bara 20. Hon pluggade fortfarande på universitet, men de åtta åren mellan dem bekymrade inte min son det minsta.
När Elin var gravid var hon väldigt humörstyrd, hon skickade ofta ut min son till affären. Ena stunden ville hon ha äpplen på morgonen, senare var det apelsiner och så skulle han köpa blommor med sig hem. Min son protesterade aldrig, han gjorde allt för henne. Vi trodde alla att det skulle bli annorlunda när barnet väl kom, men så blev det inte.
När hon hade fött satt hon med barnet i två månader och ammade, sen var det stopp. Då förklarade hon istället att hon var alldeles för trött efter alla sömnlösa nätter och nu ville hon vila. Min son som är förstående och snäll bad mig komma och hjälpa till. Självklart kunde jag inte säga nej.
Så där gick jag hela dagarna och tog hand om lilla dottern, medan Elin satt på olika salonger och gick ut och handlade. När hon kom hem orkade hon inte ens laga mat till min son efter jobbet. Det slutade med att jag stannade hela veckan för att ta hand om deras dotter. Elin vänjde sig snabbt vid att sova till lunch och levde helt efter sitt eget huvud. Allt ansvar lämnades på mig.
Efter en månad kände jag att jag var tvungen att åka hem. Elin blev sur. Jag förstod att hon var ovan att klara sig själv, så jag fortsatte hälsa på ibland men jag gillade inte vad jag såg. Det var rörigt överallt, och i kylskåpet fanns knappt någon mat.
Hon var för lat för att ens laga något till sitt eget barn. Jag har ändå fostrat tre söner själv, så för mig var det fullständigt oansvarigt. Min son är van att äta hemlagad mat. Förra månaden fyllde han år. Jag tänkte att nu kanske Elin skulle laga någonting, men istället beställde hon hem pizza och sushi.
Jag kan inte förstå min son varför står han ut med det här? Är det för att de inte bodde ihop innan bröllopet och han inte såg hennes sanna jag? Jag känner att det är tufft för honom, ändå säger han ingenting utan fortsätter som vanligt.
Jag funderar ofta på hur jag ska få Elin att börja bete sig som en fru och mamma. Samtidigt är jag orolig att min son ska bli sårad om jag lägger mig i. Jag vet att jag borde stötta hans val. Men jag kan inte bara stå bredvid och se på! Är alla svärdöttrar så här?
Vad tycker ni borde jag prata med Elin? Vad skulle ni ge för råd till en kvinna i min situation?
