**Höstens förlåtelse**
— Annelie, varför gör du så här?! Låta Andersson ta hand om det! — Sjuksköterskan Mimis röst darrade av oro. Hon sprang nästan för att hinna ikapp avdelningschefen för kirurgin, en av de bästa på sjukhuset.
— Mimi, gör operationssalen redo. Vi behöver blod för transfusion. Och ring till Johan — jag vill ha honom med på operationen, — sa Annelie utan att sakta in.
På britsen i mottagningen låg en kvinna — i trettioårsåldern, klädd i svart, en fot bar för hon hade tappat skon. Medvetslös.
— Hon blev påkörd på övergångsstället. Föraren var full, — rapporterade ambulanspersonalen snabbt. — Trycket sjunker, misstanke om inre blödning.
— Till operationssalen! Nu! — befallde Annelie, och två skötare lyfte genast bården.
— Annelie! Annelie! — hördes ett rop bakom henne. Hon kände igen rösten genast. Markus. Hennes exmake. Samma man som lämnade henne för den här kvinnan.
— Är det sant? — Han grep henne i axlarna. — Har Saga blivit påkörd?
— Markus, vi gör allt vi kan. Men nu måste du låta mig arbeta.
— Du?! Du vill operera henne? Nej! Jag tillåter det inte! Vill du döda henne? — Hans röst var mer rädd än arg. Annelie vinkade till sig en sjuksköterska och bad henne ge honom lugnande.
När hon steg in i operationssalen tystnade alla samtal på en gång. Hon kände blickarna. Kände fördömandet. Men hon darrade inte.
— Ja, det är hon. Ja, jag ska operera henne. För jag är kirurg. En av de bästa i stan. Om någon tror att jag inte klarar det — säg det nu. Om inte — så jobbar vi. Räddar hennes liv. Är vi klara?
Operationen varade i tre timmar. Två gånger sjönk patientens värden under kritisk nivå. Men Annelie kämpade. Och hon drog henne tillbaka. Saga överlevde.
»Ett par dagar på intensiven — sen är hon som ny«, skrev hon till Markus som satt utanför dörren.
— Annelie… Förlåt mig. Jag är en idiot. Jag är så tacksam, jag kommer att vara tacksam hela mitt liv! — Han höll hennes händer, grät, föll på knä.
— Markus… Sluta. Det är över. Gå hem. Du kan inte träffa henne än. Jag hör av mig om något händer.
Annelie bryggde sig en kopp billigt kaffe, satte sig på den slitna soffan i personalrummet med en bulle och kände för första gången på dagen hur hungrig hon var. Just när hon slöt ögonen kom Mimi in.
— Du är en hjälte! Jag beundrar dig! Men varför? Varför räddade du den där ormen? Hon förstörde ditt liv…
— Mimi, jag är läkare. Patientens liv var i fara. Och det du säger… Markus och jag förstörde vårt eget liv. Jag tror inte ens jag någonsin älskade honom på riktigt.
— Du är helt enkelt en underbar människa! — viskade Mimi och kramade Annelie hårt.
Några dagar senare blev Saga utskriven. Markus kom med två blombknippen — en bukett praktfulla röda rosor och en skygg smörblomsterbukett.
— Den här är till dig, Annelie. Jag glömde aldrig…
— Du behövde inte. — Men hon tog emot blommorna ändå.
— Annelie… Förlåt mig. Tack för att du räddade mig… — Saga kunde knappt möta ögonen på kvinnan hon hade svikit.
— Det är över, — viskade Annelie. Först och främst till sig själv.
Skiftet var över. Hon hade ingen lust att gå hem. Där var det tomt och tyst. Annelie gick en promenad genom gamla stan. Hon älskade det här stället. Älskade spelet: gissa vem som jobbar med vad. Vinnaren bjuder sig själv på kaffe.
På en bänk satt en man. Finrock, dyrt armbandsur, portfölj. Advokat? Antagligen.
— Ursäkta… — Annelie märkte inte ens att hon gått fram. — Är du… advokat?
— På pricken, — log han. — Och du är, antar jag, läkare?
— Hur kan du… — Hon skrattade, förbluffad.
— Mer än så — kirurg. Och ditt namn är… Annelie?
— Vänta, hur? Är du tankeläsare?
— Nej, jag kan bara läsa. Du har en namnbricka på bröstet, — skrattade han. — Förresten, jag heter Erik.
— Då bjuder du inte bara på kaffe, utan en kanelbulle också! — skrattade hon tillbaka.
För första gången på åratal skrattade Annelie på riktigt. Som om hjärtat plötsligt mindes vad glädje var. Hösten utanför fönstret betydde ingenting. Våren växte inombords.
