Förlåtelsens dag
Med sista bussen kom Elin tillbaka från staden till byn. Hela dagen hade hon sprungit från sjukhuset för att hämta papper, till begravningsbyrån, sedan tillbaka till sjukhuset för att lämna ett knyte med kläder till bårhuset. Mamma hade själv förberett det i förväg. Elin hann till och med åka hem och byta till en svart tröja.
Hon sjönk ner på en stol vid bordet, sträckte ut de värkande benen, för trött för att ens klä av sig. Huset var kallt, hon borde elda i spisen. Hon hade åkt tidigt på morgonen, och nu var det redan kväll. Hon stirrade tomt på de smutsiga fotspåren på golvet efter ambulansläkaren, de okända männen som burit ut mamman, och grannarna. Elin insåg plötsligt att dörren stod öppen hela tiden—och det var oktober. Hon undrade om hon fick moppa golvet. För säkerhets skull lät hon allt vara som det var.
Dörren knarrade till. Elin hoppade upp, trodde det var Maj som äntligen kommit, men det var grannfrun som steg in.
“Jag såg att du kommit hem. Behöver du hjälp?” frågade tant Lotta, mammas bästa väninna.
“Nej.” Elin sjönk ner på stolen igen.
“Det är kyligt här. Jag ska elda lite.” Tant Lotta gick och kom strax tillbaka med en famn ved, skyndade sig in i köket och började sätta eld i spisen.
En kort stund kändes det som om mamma var där, som om hennes död bara varit en mardröm…
“Så där, nu blir det snart varmt.” Men det var inte mamma som kom in, det var tant Lotta. “Oroa dig inte om gravölet. Begravningen är i morgon, va? Åk in till stan så fixar vi allt här med Anna. Vet Maj om det? Kommer hon?”
“Hon svarar inte, jag skrev ett meddelande. Vet inte. Tack så mycket.” Elin knappt fick fram orden.
“Äh, vi är ju ändå familj. Din mamma och jag var som systrar.” Rösten lät anklagande, och Elin märkte det, lyfte blicken. “Ja, jag går nu,” muttrade tant Lotta och vände sig mot dörren. Hon tog i handtaget men stannade. “Lås inte dörren i morgon, okej?”
Elin nickade och bet sig i läppen. Veden knastrade i spisen, elden brummade i skorstenen, huset vaknade till liv. Och Elin kände inte längre den tunga ensamheten som legat och lurat i huset sedan mammas död. Man säger ju att de döda är nära de första dagarna. Hon såg sig omkring, men kände ingenting, såg ingenting.
Mamma hade varit sjuk länge. Efter pappas död förlorade hon livslusten, hon gav snabbt upp. Ibland tyckte Elin nästan att hon inte ville leva, att hon skyndade sig till pappa. Hon blev tyst och inåtvänd. När Elin gick ut gymnasiet flyttade hon till staden och började på en redovisningsutbildning.
Varje helg åkte hon hem till mamma, tur att byn låg nära. Hon tog med mat, hjälpte till i hemmet. Det sista året blev mamma mager och svag. Elin tog henne till sjukhuset och fick höra den hemska diagnosen. Mamma tog emot den med likgiltighet, Elin tyckte nästan hon såg lättad ut, i alla fall inte ledsen.
När mamma blev så svag att hon knappt kunde resa sig, tog Elin ledigt och flyttade hem. Hon varnade jobbet att hon kanske måste ta obetalt. En månad senare dog mamma. De två sista dagarna åt hon inte, sa inget, låg i ett slags dvala.
Elin pratade ständigt med mamma, oavsett om hon hörde eller inte. Det blev mindre läskigt med sin egen röst. Den sista dagen bad Elin mamma om förlåtelse för allt, bad henne att inte lämna henne ensam, smekte den utmärglade handen.
Hon sa att Maj skulle komma snart. Vid systerns namn ryckte mammas ögonlock till, men hon öppnade inte ögonen. Kanske var hon redan i den andra världen, med pappa, dit hon längtat alla dessa år?
Pappa var en hårt arbetande man, drack lite, höll måttan—ovanligt i byn. Många ensamma, eller gifta kvinnor med suputer till män, försökte locka honom, bjöd hem honom under sken av att behöva hjälp. Men pappa älskade mamma, han var aldrig otrogen. I en by gömmer man inget.
Han tog alltid med sig ett paket godis när han fick lön. Vilken glädje det var, de små presenterna.
Han dog tidigt, eller rättare sagt, omkom. Och mamma klarade inte sorgen. Elin var bara sju, Maj hade precis gått ut nian. När hon flyttade för att börja på yrkesutbildning, eller rättare sagt, sprang hemifrån efter tragedin, kom hon aldrig tillbaka.
Strax innan mamma dog, när hon fortfarande kunde prata, bad hon Elin ringa systern och be henne komma. Elin ringde, skrev, men telefonen svarade inte eller var avstängd. Hon skrev när mamma dog, men Maj svarade aldrig. Elin ljög för mamma och sa att Majs dotter var sjuk. När hon blev frisk skulle hon komma. Trodde mamma på det? Elin visste inte.
Hon mindes när hon ringde Maj för ett år sedan, när läkarna ställde diagnosen, och bad henne komma. Maj tog nyheten likgiltigt.
“Hon körde ut mig, minns du inte? Jag kommer inte,” sa hon hårt.
“Ni två är precis likadana. Hon kanske dör, kom hit, prata, förlåt varandra…” bad Elin.
“Jag är inte skyldig till pappas död. Jag var bara ett barn. Tänkte hon på hur det skulle vara för mig när hon körde ut mig?” rösten blev högre.
“Hon körde inte ut dig, hon sa bara saker i affekt. Hon ångrade det så mycket… Snälla, kom,” Elin höll på att gråta.
“Jag kommer inte,” sa Maj och lade på.
“Då kommer hon inte,” tänkte Elin och reste sig.
Hon tog av sig kappan. Det var redan varmare i huset, snart skulle det bli riktigt varmt. Men hon skakade av köld. “Åh nej, blir jag sjuk? Oturlig timing.” Hon satte på vattenkokaren.
Hon var inte hungrig, men ville dricka varmt te för att bli varm. Elin satt i köket och väntade på att vattnet skulle koka. Mamma brukade skura köket skinande rent. Nu syntes fläckar, fotspår, smulor. Vem behövde den renligheten nu? Elin reste sig och torkade av bordet, som om mamma kunde se och skälla på henne.
Hon måste bestämma sig för huset, men utan Maj kunde hon inte. I stan fanns allt året runt, men här ute kunde hon inte åka fram och tillbaka. Och Maj behövde väl inte heller huset. “Kommer hon inte ens till begravningen?”
Just då smällde ytterdörren. Elin lyssnade, men hörde inga steg. Det var mörkt utanför, och hon hade inte låst dörren efter tant Lotta.Hon vände sig om och där i dörröppningen stod Maj, blek som snön utanför, och i det ögonblicket visste Elin att äntligen, efter alla dessa år, skulle de kunna börja läka tillsammans.
