Det var redan tredje timmen som Katarina och Daniel diskuterade sitt förhållande. Daniel lutade åt skilsmässa, speciellt eftersom han hade en anledning. Trots att de gifte sig för elva år sedan hade de inga barn. Men de var närmare en separation än någonsin. Daniel visste redan att inget kunde räddas.
Katarina längtade desperat efter ett barn, men det ville inte lyckas. Varje gång öppnade hon långsamt handen och stirrade på den lilla fönstret på den vita stickan med en hoppfullhet som gränsade till desperation.
Läkaren hade sagt:
“Du måste tro till slutet.” Men hon hade slutat tro.
Efter sju år av äktenskap började Katarina och Daniel gräla ofta. De kunde börja bråka över den minsta sak. Men i slutändan vällde all uppdämd bitterhet och smärta fram, och sedan blev de tysta länge.
Skilsmässan mognade
På sistone var de mest tysta, nästan undvek varandras blickar och gick tyst genom lägenheten. Då bestämde sig Katarina för att vara otrogen.
“Jag är så trött på det här, Anna”, klagade hon för sin väninna. “Jag orkar inte ens titta på honom längre, och han verkar deprimerad. Han sitter bara tyst med näsan i laptopen. Vad är det för liv vi lever?”
“Katja, om jag var du skulle jag skaffa en annan man i smyg. Kanske blir du gravid om du byter karl”, rådde Anna.
“Kan det verkligen hända så?” undrade Katarina förvånat.
“Vem vet? Kanske”, svarade väninnan nonchalant. Hon behövde inte oroa sig – hon hade redan en dotter, även om hon lyckats skilja sig från sin man.
Katarina teg, men masken gnagde inombords.
“Varför inte? Med Danne är det bara bråk ändå. Jag tror att om jag säger till honom om skilsmässa nu, skulle han genast gå med på det.”
“I alla fall, kompis, ikväll går vi till kaféet. Jag träffar Viktor, och han tar med en kompis, så vi kan presentera dig. Din tråkiga liv behöver lite färg.”
Och denna “färg” blev ett förhållande med Anton. Katarina trodde att hon aldrig skulle kunna vara otrogen mot Daniel, trots att hon var arg på honom, men det visade sig vara enkelt. Allt snurrade förbi, och innan hon visste ordet av lyste livet ljusare.
Hon var otrogen, kom hem sent, och en dag stod Daniel inte ut längre.
“Katarina, jag lämnar dig. Låt oss skiljas som vuxna. Vi har inget att dela – inga barn, lägenheten är din”, sa han bestämt. Hon förstod att han tagit detta beslut för länge sedan.
För att vara ärlig passade Daniel henne även ekonomiskt. Han tjänade bra. Anton, som hon träffade mer och mer, var beroende av henne och lovade ständigt att “en stor summa snart kommer”. Han kunde verkligen lura kvinnor, särskilt när de lyssnade och trodde på den charmige, snygga unga mannen. Han var förtjusande och kärleksfull.
“Vänta, Danne, låt oss prata om det här”, försökte hon, av någon anledning ovillig att skiljas.
“Nej, Katarina. Jag förläter inte otrohet.”
“Otrohet? Varför tror du att jag varit otrogen?” Hon var säker på att hennes man bara satt med huvudet i kodningen – programmerare som han var, med hjärnan ständigt på jobbet.
Katarina visste inte att hans vän Patrik sett henne flera gånger på kafé med en annan man, där hon varit tydlig i sitt beteende. Dessutom, hur skulle man inte märka när frugan kom hem vid udda tider?
“Katja, spela inte teater. Jag ser att du är duktig på det också. Jag vet allt. Så jag lämnar dig, ansöker om skilsmässa – lev som du vill. Du kommer inte att ha tråkigt, det är jag säker på. Annika kommer se till det.” Hans fru stirrade förvånat på honom. Hur visste han allt?
“Jag går nu.” Han tog sin väska och en påse, packad kvällen innan när hon varit borta länge, och lämnade lägenheten efter att ha lagt nycklarna på byrån.
Han slängde väskan i bagaget och körde iväg.
Till landet, till avskildheten
“Det blev inte som planerat, sånt händer. Men jag klarar det. Dessutom var jag trött på allt”, tänkte Daniel medan han stirrade på vägen framför sig. “Jag åker hem till stugan, renoverar lite. Och varför sålde jag den inte? Det fanns köpare – det var som om jag visste att jag skulle behöva mina föräldrars hus. De gick bort för tidigt… Jag ska fixa stugan, fiska, plocka svamp, kanske skaffa höns. Varför inte? Ung, ogift, i perfekt ålder – trettiotre. Kristus ålder”, log han. “Vi får se. Tur att jag gick över till distansarbete, så jobbet är inget problem.”
Vägen till landet var lång, ungefär två timmar med bil. Mitt i funderingarna om livet på landet kände han plötsligt hunger. Efter en stund svängde han av från huvudvägen och in på en grusväg mot en liten by. Han stannade utanför en liten butik.
När han klev ur bilen såg han två katter som stirrade på honom.
“Jaha, hungriga, antar jag…”
I butiken letade han efter något ätbart. Han hittade lockande piroger som doftade så gott att han inte kunde motstå.
“Jag tar tre piroger, ett par korvar och en juice”, sa han, betalade och tog en tugga direkt innan han gick ut.
Han delade korvarna i bitar och lade dem på trappsteget. Katterna hoppade genast fram. Medan han åt pirogerna vände han sig om och såg en liten kattunge som satt avsides och inte vågade närma sig de andra katterna.
“Är du rädd?” tänkte Daniel. “Så liten du är.”
Den grårandiga kattungen med gröna ögon satt på samma ställe, med huvudet sänkt. Den var svältfödd och mager, men den yviga pälsen dolde det värsta. Den skulle ha sprungit efter vem som helst, men den kunde inte röra sig.
Daniel gick närmare och stirrade häpet.
“Oj då! Du är ju en kopia av Pysen!” utbrast han. “Exakt lik min farmors katt. Gröna ögon, samma lilla grå nos.”
Farmodern hade haft en katt som hette Pysen – klok och förstående. Farmor pratade ständigt med honom, och han lyssnade uppmärksamt. Han älskade henne, sov vid hennes fötter, följde henne överallt och tittade troget in i hennes ögon. När farmor dog följde Pysen henne till graven – och sedan såg ingen honom mer. Kanske orkade han inte leva utan henne.
Kattungen var en exakt kopia. Daniel bröt av en liten bit pirog och lade framför den. Kattungen slängde sig över den som om den inte trodde sin lycka. När den ätit upp tittade den på Daniel med stora, gröna ögon. Daniel strök den för
