Förlåt att det tog så lång tid…
Erik hade inte varit hemma på åratal. De två första åren, när han pluggade på universitetet i en annan stad, åkte han fortfarande hem på loven. Mamman kokade då alltid hans favoriträtter, mat så god att han kände sig överfylld efter bara några dagar. Efter tre-fyra dagar började han dock bli uttråkad. Vännerna hade flyttat iväg, det fanns inget att göra.
Staden var liten, bekant som baksidan av handen, man kunde gå igenom hela den på ett par timmar. Efter en vecka av att sova länge och vanka runt hemma började han längta tillbaka till storstan.
Mamma bad honom stanna en vecka till, men Erik hittade på någon ursäkt och åkte iväg med lätt hjärta. Den stora staden lockade honom. Där dog man inte av tristess, där hände det saker. Han hade skaffat nya vänner där. Vad fanns det att göra här? Trist och enformigt till den grad att det kändes som att tänderna skulle gnissla av leda.
På tredje året började han jobba på en snabbmatsrestaurang. Kvällspass, ända till stängning, precis när ungdomen strömmade till. Det livet passade honom. Och pengarna var bra att ha. Man kunde inte leva på studiebidraget ensamt. Så han tackade nej till mammas erbjudanden om hjälp. Hon ringde och bad honom komma hem åtminstone till jul. Han lovade, trots att restaurangen hade sin hektiska period just då.
Efter jullovet började universitetet igen. Resan hem sköt han upp till sommarlovet. Men när sommaren kom gick han över till heltid. Livet i storstan var intensivt, tiden flög. Plötsligt höll han sitt examensbevis i handen. Han och klasskamraterna firade i flera dagar – när skulle de träffas igen?
Sedan erbjöd en kompis att de skulle jobba i Grekland tillsammans.
“Kom med mig. Du passar perfekt. Men du måste bestämma dig nu direkt. Vi hinner knappt ordna papperen. Killen jag skulle åka med hoppade av – hans tjej är gravid och han ska gifta sig. Så, säg ja, du ångrar dig inte. Kontrakt på ett år. Du kan ju engelska, grekiskan lär du dig.”
När man är ung ska man se världen. Annars börjar man jobba, gifter sig, skaffar barn, och då åker man bara utomlands en gång vart tredje år i en vecka. “Dans medan du är ung, pojke”, sjöng kompisen falskt.
Erik sa ja. Dagenarna fylldes av spring till läkare för intyg, pappersarbete. Innan avfärd ringde han sin mamma. Skuldmedvetet lovade han att komma hem om ett år.
“Men Erik… ett helt år? Kan du inte komma hem en dag åtminstone? Jag börjar glömma hur du ser ut”, bad hon.
“Förlåt. Jag flyger imorgon, biljetterna är redan köpta. Kan inte lämna firman och min kompis i sticket. Men jag ringer, jag lovar…”
I Grekland bodde de på hotellet och åt där. Vissa hyrde lägenheter, men de sparade pengar. De jobbade med allt möjligt. Man kunde inte slappa, för det blev böter vid minsta fel. Men Erik tyckte om det.
Han kom hem efter tre år. Köpte genast en lägenhet med lån, började jobba. Han ringde sin mamma då och då, men i flykten. Lovade att komma, “bara jag får ordning på grejerna”. Men en sak ersattes alltid av en annan.
En helg bestämde han sig för att gå ut med en kompis. De drack, dansade, hade kul. När Erik vaknade låg han i sängen med en tjej. Vacker eller inte, det kunde han inte avgöra. Ett mörkt hårstrå låg över hennes ansikte. Han vågade inte röra det av rädsla för att väcka henne. Han mindes inte hennes namn, eller ens hur hon hamnat i hans lägenhet.
Försiktigt klev han ur sängen och gick till köket. Drack vatten direkt från kranen, sedan duschade han. Länge stNär han kom ut ur badrummet stod hon redan i köket, klädd i bara hans skjorta, och det var då han insåg att livet behövde förändras – för nu fanns det någon mer att tänka på än bara sig själv.
