Ludde, ursäkta att jag inte kom på din födelsedag, men jag råkade köra på ett barn på vägen, sa Henrik och tömde en snaps i ett svep. – Jobbade på en byggarbetsplats i Botkyrka, satte mig i bilen, och precis när jag svängde ut dök den här ungen upp framför mig.
Fattar du? Tack och lov att jag körde låg fart.
Jag hoppade ur, kollade – pojken var oskadd, frågade hur han mådde. En liten sexårig röding med fräknar.
– Var är dina föräldrar? frågade jag.
– Mamma är hemma, sa han. Hon lagar middag.
– Då går vi hem till henne, sa jag. Får lösa det här.
Han ledde mig till sin port i Fruängen, pekade på en dörr och gömde sig bakom mig. Jag ringde på. En kvinna öppnade. Vacker på ett sätt jag aldrig sett – men samtidigt… sliten, liksom? Ögonen utan gnista. Förstår du?
– Förlåt, sa jag. Låt bli att bli rädd, men jag körde på din son. Han mår bra, här är han. Men vill ni ringa polisen?
– Inte polisen, viskade hon. Det här är femte gången han gör så här.
– Hur menar du?
– Emil, gå till ditt rum, sa hon strängt. Sedan vände hon sig till mig: Vill ni ha kaffe? Eller te?
Hennes björnbärste var förvånansvärt gott. Doftade av vilda blomster.
– Förlåt oss, sa Elin, som hon presenterade sig. Emil hörde mig klaga för en kompis om att det är tufft att vara ensamstående. Nu försöker han hitta en pappa genom att kasta sig framför bilar. Du är den femte mannen. Två fick nästan hjärtattack. Jag säger att jag bara behöver honom, men han är envis som sin morfar.
– Skadade han bilen? Jag kan betala för reparationen?
Jag stirrade på henne och insåg – det här är henne. Min kvinna. Trött, i morgonrock, utan smink. Kände att om jag förlorar henne kan jag lika gärna hoppa från Kaknästornet.
– Det här låter galet, men får jag bjuda dig och Emil på bio som kompensation?
– Nej, sa hon. Han kommer börja fantisera igen.
– Tycker du inte om mig?
– Det handlar inte… Om omständigheterna vore annorlunda… Men nu verkar det som om jag använt min son för att fånga en man. Skäms.
– Då är jag ett svin som utnyttjar din situation, skämtade jag. Vi brinner väl i helvetet i alla fall? Kanske kan dela en eld?
Minns inte resten av snacket, men nästa dag hämtade jag dem. Vi såg ”Transformers” på Filmstaden, åt middag på Pelikan…
Kort sagt, Ludde – vi gifter oss i midsommar. Behöver en fotograf. Fixar du? Kolla hur fotogeniska de är.
Henrik visade ett foto på ett skrattande rödhårigt barn och hans mamma.
Nu vet jag: Amors pilar är inga vingar – bara fräknar och två saknade mjölktänder. Han heter Emil. Och snart får han efternamnet Bergström. Det är jag säker på.
