Före detta maken – Annika! – ropade en smärtsamt välbekant mansröst bakom henne. Anna ryckte till, …

Annika! ropade plötsligt en röst bakom henne, så välbekant att hon fick gåshud.
Annika ryckte till, drog in hakan och ökade farten längs trottoaren, fastän hon helst av allt ville försvinna i luften.
Annika, stanna nu! Det är ju du, visst är det du?
Hon längde på stegen ytterligare, men så tog en manshand tag i hennes axel inte hårt, men bestämt.
Annika, har du blivit döv eller? Det är ju jag, Viktor.
Annika snurrade runt och stirrade förskräckt och så nästan viskade hon:
Herregud, Viktor Jag trodde först att jag inbillade mig. Men Hur är det möjligt? Det kan ju inte stämma…
Vadå, vad kan inte stämma? Viktor, hennes exman, log sitt pojkaktiga, oförskämt bekymmersfria leende. Får jag inte komma tillbaka till min egen hemstad?
Varifrån har du kommit tillbaka? Annika såg ut som om hon precis mött en påskkärring på ICA. Du… du dog ju. Det sa de till mig.
Dog? Viktor spärrade upp ögonen. Jag?
Javisst. Ett halvår efter att vi skilde oss och du flyttade till Göteborg… Då sa Jonas att du… Hon tvekade, men avslutade meningen: … att du söp bort dig bland spårvagnarna och dog i nån buske där.
Vem har lurat på dig det där?
Jonas, din bästa kompis, såklart! Han hade ju börjat svassa runt mig som nån påfågel så fort du drog. Fast jag nobbade honom på direkten, så då berättade han det om dig.
Vilken typ, skrattade Viktor. Han skämtade alltså inte när vi sa hej då.
Vad menar du skämtade?
Äsch. Han sa nåt i stil med nu har du dumpat Annika, nu ska jag försöka få henne. Jag trodde han skojade, men efter det hörde jag aldrig av honom och han svarade inte på mina samtal heller. Jag skrev till och med hans adress till hyrda lägenheten i ett brev. Det var ju innan sociala medier, allt gick via snigelpost och fasta luren. Jag har ingen aning om var han är, eller vad som hände sen.
Han dog, ryckte Annika på axlarna. Det var länge sen nu. Fem år kanske, sen var det begravning och hela cirkusen.
Nämen… sa Viktor och blev allvarlig. Dog han Det var tidigt det. Också… Vi är ju inga gamla ruiner än. Och så log han igen. Men tänk, Annika! Du ser exakt likadan ut. Snygg som en nyslagen tusenlapp.
Äh, nu får du lägga av, skrattade Annika och viftade bort komplimangen. Jag är högst ordinär nuförtiden.
Jag har hört att du gifte om dig, sa Viktor och granskade henne nyfiket, som om han fortfarande inte kunde tro att hon stod där. Och fått barn. Två stycken, va?
Mm, två, nickade Annika. Stora nu. Flyttade hemifrån för längesen. Jag är mormor. Två gånger om!
Men oj! Hur har det gått med maken då?
Han har det väl bra, sa hon torrt. Fast i en annan familj nuförtiden. Jag är fri kvinna.
Jaså minsann! Viktor nickade. Vi män är då ena riktiga klåpare. Jagar alltid efter nåt nytt, fast det vi behöver oftast redan finns där mitt framför näsan.
Så, du är tillbaka för…? Undrande höjde Annika på ögonbrynet. Affärer, eller bara på vift?
Nej då, jag har flyttat hem på riktigt, Annika. Han drog ett tungt andetag. Min fru Ja, jag begravde henne nyligen, och då kände jag bara, nej, nu räcker det. Hem till rötterna. Om jag ska vara ärlig stod luften still där nere. Läkaren mumlade en massa om att klimatet i södra Sverige inte passade mig i min ålder, och allt det där vanliga. Hon hade samma problem. Astma, du vet. Jag försökte dra med henne uppåt, men… hon var inbiten göteborgska. Klarade inte en dag utan sin stad, sa hon alltid. Så ja… Viktor torkade bort något under ögat. Nu går jag här på Uppsala gator igen och försöker bestämma var jag ska slå ner bopålarna. Tänk att allt ändrats så mycket på trettio år! Kanske du har tips, Annika är det något område där det inte är för mycket ungdomsbrus på nätterna?
Och var bor du nu då? undrade Annika.
På hotell, såklart. Vart annars?
Har du inga släktingar kvar?
Nej men snälla nån, sa Viktor med min. Du vet ju hur jag är. Vill verkligen inte vara i vägen. Familjen har sitt, och en gammal gubbe vill de knappast ha inkilad i vardagsrummet. För stolthetens skull också.
Men du kan ju bo hos mig, sa Annika hastigt. Sen blev hon rädd för sitt eget förslag, så hon tillade snabbt: Som inneboende alltså.
Viktor såg överrumplad ut, nästan generad, och suckade djupt.
Jag kanske skulle vilja men skammen vet du. Det var ju ändå jag som lämnade dig för trettio år sen. Det sitter i.
Jamen, vadå skam? Annika spärrade upp ögonen.
Ja men du vet man känner sig som en idiot. Lämnade dig då, så kommer man här och ber om att få bo på soffan. Det är en gammal svensk synd.
Äsch, herregud! sa Annika med ett snett leende. Det var ju faktiskt jag som tvingade dig att gå. Du vet hur jag kan babbla när jag får feeling. Efter mina utfall skulle vem som helst ha stuckit.
Nä, du. Så minns inte jag det alls. Viktor skakade envist på huvudet. Det var min klantighet.
Vad minns du, då?
Mest att jag skyllde ifrån mig, packade väskan och drog ut i natten. Ångrade mig nästan direkt, men då var det för sent.
Vet du då blev jag faktiskt glad att du drog, Annika skrattade. Trodde jag skulle börja på ny kula. Och det gjorde jag! Men sen ångrade jag mig också.
Jaså? Viktor lät nästan förvånad. Så du är inte arg på mig?
Nej, såklart inte. Annika log varmt och hjärtat slog dubbelslag, som på den gamla goda tiden. Du är dig lik, Viktor Bara lite gråare. Flytta in du, redan idag! Det finns ett ledigt rum. Du ska slippa den där torftiga hotellmaten. Än är du trots allt lite släkt, fast du är ett ex.
Men blir det inte jobbigt för dig?
Om det var det, tror du jag hade frågat? Ensamhet är överskattat, speciellt på torsdagkvällar.
Nåväl… Viktor tog blygt hennes hand. Då följer jag med till hotellet och hämtar väskan?
Den gamla väskan? Den du tog när du stack?
De skrattade båda och traskade iväg sida vid sida längs gatan, med ett egendomligt pirr, som om de aldrig varit ifrån varandra alls.