Eva steg in i lägenheten, släppte ner de tunga kassarna på golvet och suckade högt.
“Är det någon hemma?” ropade hon mot rummet. “Två karlar i huset, men själv får jag bära de tunga påsarna,” muttrade hon. “Alla vill äta, men när det är dags att hjälpa till finns ingen.” Hon pratade högt, så att de säkert skulle höra.
Hon hängde av sig jackan lika högljutt, stönade och suckade. Till slut dök sonen upp i dörröppningen.
“Ta med dig kassarna in i köket. Är pappa hemma?”
Emil lyfte påsarna från golvet.
“Han tittar på TV,” sa han över axeln.
Han kunde ha låtit bli att nämna TV:n. Mammas fråga var ju inte vad pappa höll på med. Men varför skulle han vara den enda som fick ta emot mammas dåliga humör? Pappa fick dela på det.
“Varför skriker du?” Pappa stod nu i dörren.
“Inget speciellt. Jag är trött.” Eva ryggade tillbaka. “Jag vilar fem minuter, sen lagar jag middag. Allting själv. Ni kunde väl åtminstone ha kokat lite pasta?” Hon stack fötterna i tofflorna och släppte lampan i hallen.
“Du sa inte något. Vi hade kunnat koka pasta, eller hur, Emil?” Pappa, som uppfattade början på en konflikt, drog genast Emil med i försvaret.
Från köket hördes bara prasslandet av påsar och ljudet av kylskåpsdörren som stängdes. Emil valde neutralitet. Det var säkrast.
“Så ni kokade inget,” suckade Eva. “Om vi haft en dotter hade hon vetat vad som behövdes. Men ni är ju helt värdelösa.” Hon hasade förbi sin man och in i köket.
“Eva, du är trött, jag förstår det. Men varför ska du ta ut det på mig och Emil? Jag är ingen tankeläsare. Jag kan inte gissa om det är pasta eller potatis du vill ha. Hade du sagt nåt, så hade vi kunnat laga mat eller handlat. Jag kom precis hem från jobbet, jag är också trött, förresten. Och—” Han gjorde en frustrerad gest med handen och försvann in i rummet.
“Precis som jag sa. Allt måste jag säga åt er. Det är väl bekvämare att ligga på soffan?” muttrade Eva, nu mindre argt, mest för sig själv.
Hon ville inte bråka. Hon orkade inte. Men hon kunde inte bara släppa det direkt.
“Tack, Emil. Gör dina läxor, jag tar det härifrån.”
Emil försvann genast till datorn. Eva öppnade kylskåpet och skakade på huvudet medan hon lade in matvarorna. När hon fått av sig ångan lugnade hon sig. Hon älskade sin man och son, men ibland gick det bara åt skogen. Köksarbete var ändå inget för män.
Efter middagen samlade hon ihop pastaresterna i en låda och lade i en köttbulle. Hon tänkte lägga i en till, men ändrade sig.
“Ska du ge till Perssonarna igen? Akta dig för att bortskämma dem, sen kommer du klaga på att de sitter dig i halsen,” sa mannen, som hämnd för hennes tidigare muttrande.
“Inte Perssonarna—Linnéa. Hon har väl inget hemma. Hennes mamma super upp allt. Stackars flicka. Jag såg när hon förde sin fulla mamma hem. Kvinnan kunde knappt gå. Linnéa är smart, en bra flicka, men hon hade otur med föräldrarna,” förklarade Eva medan hon bytte skor i hallen.
Mannen svarade inte.
Eva gick ner till tredje våningen och ringde på hos den nötta dörren som såg ut att kunna knuffas upp med axeln. Men vem skulle vilja göra det? Det fanns inget av värde i lägenheten, till och med kackerlackorna hade flytt på grund av svälten.
“Vem är det?” hördes en tunn röst inifrån.
“Linnéa, det är tant Eva. Öppna, jag har mat till dig.”
Det klickade i låset, dörren öppnades på glänt och Eva såg ett par vaksamma ögon tillhörande den nioåriga Linnéa.
“Här, ät. Sover din mamma?”
Flickan öppnade dörren lite mer, tog emot lådan och nickade.
“Jag går nu. Ät du. Du är ju skin och ben.” Eva såg medlidande på flickan. “Lämna inte till din mamma.”
Flickan nickade igen och stängde dörren.
“Jag skulle vilja ha en sådan dotter,” suckade Eva när hon gick uppför trappan till sin egen lägenhet.
Hon gick in till Emil. Han stängde snabbt datorn, men Eva hann se att han spelat.
“Sluta gömma den. Är läxorna klara?” frågade hon och gick fram till skrivbordet.
“Länge sen.”
“Imorgon efter skolan, bjud med Linnéa hit och ge henne soppa. Hennes mamma super bort allt, de har knappt bröd hemma. Flickan är alltid hungrig, mager som en sticka.”
“Okej, mamma,” sa den fjortonårige Emil utan att ställa frågor.
“Spela inte för länge, gå och lägg dig,” sa Eva redan i dörren.
“Visst.” Emil öppnade spelet igen och stirrade på skärmen.
Nästa dag, när Emil gick förbi Linnéas dörr, ringde han på.
“Gå härifrån, mamma är inte hemma,” svarade Linnéa inifrån.
“Hörru, lillen, mamma bad mig hämta dig.”
“Varför?” frågade flickan efter en lång paus.
“Kom med så får du veta,” sa Emil.
Dörren öppnades långsamt. Linnéa tittade misstänksamt på tonåringen.
“Ska du med eller? Vill du inte, så gör det inget.” Han ryckte på axlarna och tog ett steg mot trappan.
“Jag kommer!” ropade Linnéa och försvann in i lägenheten. Några sekunder senare kom hon ut med en tom matlåda i handen.
“Det står en kastrull med soppa i kylen. Kan du värma den?” frågade Emil medan han gick uppför trappan och härmade mammas tonfall.
“Jag är inte liten,” sa flickan sårat och följde efter honom.
“Värm två portioner.” Emil låste upp dörren. “Gå in i köket, jag bygger om.” Han försvann in på sitt rum.
När han kom till köket stod det redan två tallrikar med ångande soppa på bordet, med skedar och bröd bredvid.
“Snyggt jobbat. Jag vill se vem som äter snabbast.” Emil satte sig mittemot Linnéa, grep skeden och började äta i rasande fart.
Linnéa åt långsamt och tittade på Emil. Sedan diskade hon. Emil erbjöd sig inte att hjälpa till. Varför skulle han? Hon fick soppa, hon kunde diska.
“Kom, jag ska visa dig ett datorspel,” sa han när Linnéa torkat händerna och hängt handduken på kroken.
“Visa hellre hur man tjänar pengar på nätet,” sa Linnéa.
“Oj, du är påläst.” Emil skrattade gillande. “Har du en datorHan stirrade på henne, och plötsligt insåg han att det inte var något spel längre – det här var livet, och ingen av dem kunde vända tillbaka.
